Martin Luther: Om den trälbundna viljan [Innehåll]

 

Erasmus' försök att vederlägga Luthers skriftbevis (1 / 2)
Slutligen kommer »Diatribe» till de bibelställen, som av Luther anförts emot den fria viljan, i syfte att vederlägga också dem. Det första står i I Mos. 6 »Min Ande skall ej bliva kvar i människorna, efter som de dock äro kött.» Detta ställe söker den vederlägga på olika sätt. Först låter den »kött» i sammanhanget betyda inte det ogudaktiga begäret utan svaghet. Därpå gör den ett tillägg till Moses' text. Hans ord skulle syfta på den tidens människor, inte på hela människosläktet. Därför skulle Moses ha sagt: »i dessa människor». Likaså skulle det inte syfta på alla den tidens människor, eftersom Noa undantogs. Slutligen skulle dessa ord i hebreiskan enligt Hieronymus betyda något annat, nämligen Guds mildhet, inte hans stränghet. Då ordet det gäller inte syftar på Noa utan på de brottsliga vill den kanske övertyga oss att Guds stränghet, inte hans mildhet, syftar på Noa men att mildheten, inte strängheten syftar på de ogudaktiga. Låt oss emellertid lämna därhän dessa gäckerier av »Diatribe», som överallt gör det tydligt, att den anser skriften för fabler. Vad Hieronymus i sammanhanget ordar om bryr jag mig inte om. Säkert är att han ingenting bevisar, och det är inte om Hieronymus' åsikt utan om skriftens mening vi diskuterar. Den, som förvänder skriften, må inbilla sig, att »Guds ande» betecknar hans vrede. Jag gör gällande, att den som så gör på ett dubbelt vis brister i bevisföringen. För det första kan man inte anföra ett enda skriftställe, där Guds Ande är att uppfatta som vrede. Tvärtom tillskrives Anden god vilja och ljuvlig nåd. Vidare, om man också bevisade, att ordet någonstans står för vrede, kan man ändå inte utan vidare bevisa, att det med nödvändighet följer, att ordet bör fattas på det sättet på detta ställe. På samma sätt må någon inbilla sig, att »kött» betyder svaghet; det bevisar det lika litet. Ty att Paulus kallar korintierna köttsliga, betyder säkert inte svaghet utan ondska. Han klandrar ju, att de drivs av sekter och partiväsen. Det är inte fråga om svaghet eller bristande förmåga att fatta en fastare lära, utan ondska och gammal surdeg, som han befaller dem att rensa bort. Låt oss se på den hebreiska texten. »Min ande skall icke ständigt vara domare i människan, emedan hon är kött»-så heter det nämligen ordagrant hos Moses. Låter vi våra drömmar fara, så står också orden där mycket klara och tydliga, tror jag. Att det är fråga om ord av den vrede Guden, det visar tillräckligt det föregående och det efterföljande jämte syndaflodens verkan. Anledningen till ordet var ju, att människornas söner tog sig hustrur av köttslig lust allena. Vidare förtryckte de som tyranner landet. Så tvingade de den vrede Guden att påskynda syndafloden och i knappt hundratjugo år uppskjuta, vad han i annat fall aldrig skulle ha låtit ske. Läs Moses uppmärksamt så skall du tydligt se att detta är vad han menar. Är det märkvärdigt, om skriften blir dunkel eller om man med dess hjälp kan uppvisa inte endast en fri utan också en gudomlig vilja, ifall man får leka med den som om man sökte samlingar av utvalda Vergiliusverser i den? 133 Det betyder förstås att lösa knutarna och att svara på frågorna genom utläggning. Origenes och hans Hieronymus har uppfyllt världen med sådant prat och gett upphov till den fördärvliga vanan, att man inte söker skriftens enkla betydelse. För mig är det tillräckligt, att av detta ställe bevisas, att den gudomliga auktoriteten kallar människorna för kött, ja kött i så hög grad, att Guds Ande inte kunde bli kvar bland dem utan måste återkallas från dem på bestämd tid. Ty att Gud förnekar, att hans Ande ständigt skall vara domare bland människorna, det förklarar han strax närmare, i det han föreskriver etthundratjugo år under vilka han ännu skall vara domare. Han ställer emellertid Anden i motsats till köttet, eftersom människorna, då de är kött, inte kan ge Anden tillträde. Själv kan han, då han är Ande, inte godta köttet. Så följer, att den måste återkallas efter hundratjugo år. Man bör alltså förstå stället hos Moses på följande sätt: Min Ande, som är i Noa och andra heliga män, vänder sig mot dessa ogudaktiga genom det predikade ordet och de frommas liv, fastän så sker förgäves. Ty att vara domare bland människor, det är att med ordets ämbete handla bland dem, bestraffa, tillrättavisa och förmana i tid och otid. Förblindade och förhärdade genom köttet blir de nämligen allt sämre ju mer de dömes, liksom det sker, så ofta Guds ord kommer i världen, att människorna blir sämre, ju mer de undervisas. Av denna anledning påskyndas vreden, liksom också den gången syndafloden påskyndades. Nu för tiden syndar man ju inte endast, man föraktar också nåden. Kristus säger ju också: »När ljuset kom, hatade människorna Ijuset. » Då alltså människorna enligt Guds eget vittnesbörd är kött, kan de endast vara köttsligt sinnade. Därför duger den fria viljan till intet annat än att synda. Då de blir allt sämre, även om Guds Ande kallar och lär dem, vad skulle de då göra, när de lämnats åt sig själva utan Guds Ande? Här gör det ingenting till saken, att Moses talar om den tidens människor. Alla är nämligen kött, såsom Kristus säger i Joh. 3: »Det som är fött av kött, det är kött.» Vilken allvarlig brist det är, lär han själv på samma ställe, då han säger, att ingen kan komma in i Guds rike, om han inte blivit född på nytt. En kristen må alltså veta, att Origenes och Hieronymus och alla deras anhängare gör sig skyldiga till fördärvlig villfarelse, då de förnekar att »kött» på dessa stä]len betyder ogudaktigt begär. Också ordet i 1 Kor. 3: »I haven ännu ett köttsligt sinne», syftar på ogudaktigheten. Paulus vill nämligen säga, att det ännu finns ogudaktiga bland dem, och därtill att de fromma, försåvitt de har ett köttsligt sinne, är köttsliga, även om de blivit rättfärdiggjorda av Anden. Kort sagt, man kan i skriften göra den iakttagelsen, att överallt där det talas om köttet i motsats till anden, menas med kött allt som står anden emot. Så t.ex.: »Köttet är till intet gagneligt.» Där ordet står för sig självt, där betyder det, som man bör veta, kroppens villkor och natur. Så t.ex.: »De tu skola varda ett kött»; »Mitt kött är sannskyldig mat»; »Ordet vart kött». På dessa ställen kan man med ändring av det hebreiska uttrycket säga »kropp» i stället för »kött», ty det hebreiska språket betecknar med ett enda ord, »kött», vad vi betecknar med två, »kött» och »kropp». Jag skulle önska att hela bibelkanon vore översatt så, med skillnad gjord mellan orden. Så menar jag att mitt ställe ur I Mos. 6 står fast gentemot den fria viljan, eftersom den bevisas vara kött. Paulus säger i Rom. 8 därom, att det inte kan vara Gud underdånigt, såsom vi skall se i sinom tid. »Diatribe» säger ju också själv, att den inte kan vilja något gott. Det andra stället är hämtat ur 1 Mos. 8: »Människohjärtats uppsåt och tanke äro benägna till det onda alltifrån ungdomen.»134 Så heter det också i 1 Mos. 6: »Varje människohjärtats tanke var ständigt riktad mot det onda.»135 Detta ställe kommer »Diatribe» undan på följande sätt: Benägenheten för det onda, som finns hos de flesta människor, upphäver inte helt och hållet den fria viljan. Jag frågar emellertid, om Gud talar om de flesta människor och inte fastmer om alla, då han efter syndafloden liksom i ånger lovar dem, som blivit kvar, och de människor som skall komma, att han inte vidare för människans skull skall låta en syndaflod gå över världen. Han anger då, att människan är benägen till det onda. Det är som om han ville säga: »Skulle man ta hänsyn till människornas ondska, finge man aldrig upphöra med syndafloden. Men jag vill inte för framtiden ta hänsyn till vad de gör sig förtjänta av» etc. Du finner alltså, att Gud både före och efter syndafloden om människorna försäkrar, att de är onda. Anmärkningen i »Diatribe» om de flesta är därför ingenting värd. Vidare anser »Diatribe» benägenheten eller böjelsen till det onda vara en sak av ringa betydelse, som om det låge i vår makt att upprätta eller tygla den. Ändå vill skriften med denna benägenhet beteckna vår viljas ständiga dragning och drift till det onda. Eller varför rådfrågade inte »Diatribe» också här hebreiskan? Moses säger inte någonting om benägenheten. Det finns alltså ingen orsak att göra undanflykter. Ty så heter det i kap. 6: »Chol Ietzer Mahscheboth libbo rak ra' chol hajom», dvs. »varje påhitt av hennes (människans) hjärtas tankar är blott ont alla dagar». Han säger inte »riktat på eller benäget till det onda», utan »alltigenom ont», och att människans diktan och traktan hela livet endast går ut på ont. Hennes ondskas natur är här beskriven. Hon varken gör eller kan annorlunda, eftersom hon är ond. Ty ett ont träd kan inte bära annat än ond frukt, enligt Kristi vittnesbörd.
133 Sådana sammanställningar var vanliga under medeltide 134 Kyrkobibeln: »Människans hjärtas uppsåt är ont...> 135 Kyrkobibeln har texten: »att deras hjärtans alla uppsåt och tankar beständigt voro allenast onda». [Början av sidan] [Föregående] [Nästa] 26.6.2001