Martin Luther: Om den trälbundna viljan [Innehåll]

Vederläggning av Erasmus' argument för viljans frihet Uppenbarelsen (1 / 4)
Låt oss nu gå till Syrakstället och jämföra den första, föregivet rimliga meningen även med det! Åsikten ifråga säger ju, att den fria vilian inte kan vilja det goda. Syrakstället anföres emellertid för att bevisa, att den fria viljan är och förmår något. En sak är alltså den ståndpunkt, som skulle bevisas genom Syrak, och en annan sak vad som från Syrak anföres till bevis. Det är, som om någon ville bevisa att Kristus är Messias och anförde ett ställe, som bevisar att Pilatus var landshövding i Syrien, eller något annat, som inte passar samman med det. På så sätt bevisas här den fria viljan. För att nu inte tala om vad jag ovan visat, att det inte klart och säkert utsäges eller bevisas, vad den fria viljan är och vad den förmår. Men det är lämpligt att granska hela detta ställe. Först heter det: »Gud skapade människan i begynnelsen.» Här talas om människans skapelse, och det säges ännu ingenting om den fria viljan eller buden. Så följer: »och överlämnade henne åt hennes fria vilja».*88 Vad står där? Bevisas här den fria viljan? Inte ens här sker något omnämnande av buden, för vilkas skull den fria viljan kräves, och i berättelsen om människans skapelse läser man ingenting därom. Om det således menas något med »åt hennes fria vilja», menas snarare vad som säges i Gen. I-2: människan är satt till herre över de skapade tingen för att fritt förfoga över dem. Moses säger ju: »Låt oss göra människan till att råda över fiskarna i havet.» Ingenting annat kan bevisas med dessa ord. Ty med de skapade tingen kunde människan handla efter sin egen fria vilja, såsom henne underordnade. Detta kallas människans vilja, som är något annat än Guds vilja. Därefter, sedan det sagts att människan blivit skapad på det sättet och överlämnad åt sin fria vilja, heter det vidare: »Han tillfogade sina bud och befallningar.» Till vad fogade han dem? Jo, till människans vilja och avgörande och alltså utöver inrättandet av människans herradöme över andra ting. Genom dessa bud fråntog han människan på en punkt herraväldet över en del av skapelsen, nämligen över kunskapens träd på gott och ont. Han ville fastmer, att hon inte skulle vara fri. Sedan nu buden tillfogats, kom han till människans vilja gentemot Gud och vad som hör Gud till: »Om du vill hålla buden, så skola de uppehålla dig» osv. Således börjar detta ställe: »Om du vill...» frågan om den fria viljan. Av Syraks bok kan vi därför förstå, att människan uppdelas på två riken. I det ena rör hon sig efter sin fria vilja och eget avgörande utan några bud och befallningar från Gud, nämligen i de ting som står under henne. Här regerar hon och är herre, då hon ju är överlämnad åt sin fria vilja. Inte som om Gud så skulle överge henne, att han inte i allt samverkar med henne. Men han har medgett henne fri rätt att använda de skapade tingen efter eget skön och inte inskränkt den makten genom några lagar eller bud. Med en liknelse kunde man säga, att evangeliet har överlämnat oss åt vår fria vilja för att härska över de skapade tingen och bruka dem som vi vill. Men Moses och påven har inte låtit oss behålla friheten utan bundit oss med lagar och fastmer underkastat oss sitt avgörande. I det andra riket åter överlämnas människan inte åt sin fria vilja. I stället föres och ledes hon av Guds vilja och rådslut. Liksom hon i sitt rike rör sig fritt efter egen vilja utan någon annans bud, så ledes hon i Guds rike efter en annans bud utan egen vilja. Det är detta, som Syraks bok så uttrycker: »Han tillfogade sina bud och befallningar. Om du vill» osv. Är nu detta tillräckligt klart, har jag bevisat, att detta ställe i Syraks bok inte kan åberopas för utan mot den fria viljan, då ju människan genom detta underordnas Guds bud och vilja och undandrages sin egen vilja. Är det inte tillräckligt klart, har jag likväl vunnit det, att detta ställe inte kan åberopas för den fria viljan, då det kan förstås i en annan mening än deras, som pläderar för den, nämligen i den redan av mig framställda. Den är inte orimlig utan i högsta grad sund. Den står i överensstämmelse med hela skriften, den är fullt begriplig. Deras mening åter strider mot hela skriften och är härledd ur detta enda ställe. Vi står således tryggt fast vid den goda meningen och förnekar den fria viljan, till dess de lett i bevis sin ståndpunkt, som säger ja till den fria viljan. Den ståndpunkten är konstlad och framtvingad. När alltså Syraks bok säger: »Om du vill hålla buden, så skola de uppehålla dig, och om du vill hålla den tro, som du funnit behag i», så kan jag inte inse, hur den fria viljan skulle bevisas genom dessa ord. Ty orden »om du vill» står i konjunktiv, som ingenting bestämt påstår. Dialektikerna hävdar ju, att villkorlig form inte gör gällande något som ett faktiskt påstående. Till exempel: Om djävulen är Gud, är det rätt att tillbedja honom; om åsnan flyger, har åsnan vingar; om den fria vilian finns, så är nåden ingenting. Om Syraks bok hade velat hävda den fria viljan, hade den måst säga: »Människan kan hålla Guds bud», eller »Människan har kraft att hålla Guds bud». Men här kommer förstås »Diatribe» med en spetsfundighet: Då Syraks bok säger: »Om du vill hålla», anger den att det hos människan finns en vilja att hålla och att icke hålla. Vad skulle det annars betyda att säga till den som inte har vilja: »Om du vill»? Vore det inte löjligt, om någon sade till en blind: »Om du vill se, så skall du finna en skatt», eller till en döv: »Om du vill höra på, så skall jag berätta en god historia för dig?» Det vore att håna deras elände. Härtill svarar jag: Detta är argument hämtade från mänskligt förnuft. Det brukar prestera sådan vishet. Därför har vi nu inte längre att göra med Syraks bok utan med det mänskliga förnuftet beträffande slutsatsen. Ty det tolkar den heliga skrift med slutsatser och slutledningar och släpar den vart det vill komma. Jag går gärna och med tillförsikt med på den förhandlingen, då jag vet att förnuftet bara pratar dårskap och dumheter, framför allt då det börjar ådagalägga sin vishet i de heliga tingen. Om jag nu först frågar, hur det kan bevisas, att viljans frihet åsyftas eller följer, så snart det heter: »Om du vill, om du gör, om du hör», svarar förnuftet: därför att ordens natur och det vedertagna språkbruket synes fordra det. Det mäter alltså gudomliga ting och ord efter människors bruk och ting. Kan man tänka sig något mera förvänt? Det förra är ju himmelskt, det senare jordiskt. Det dåraktiga förnuftet röjer sig självt och visar att det inte tänker annat än mänskliga ting om Gud. Men om jag nu bevisar, att det inte ens bland människor alltid förhåller sig så med ordens natur och språkbruket, att man hånar dem, som saknar förmåga, så snart det säges: »Om du vill, om du gör, om du hör»? Hur ofta skämtar inte föräldrarna med sina barn, säger till dem att komma eller att göra det ena eller andra, bara för att det skall bli klart, att de inte alls kan det och för att de då skall kalla på föräldrarnas hjälp? Händer det inte ofta att en pålitlig läkare ålägger en egensinnig patient att göra eller låta bli något, som han inte kan eller är skadligt, för att genom erfarenheten få honom att inse sin sjukdom och vanmakt, som han inte kunde bringas att förstå på annat sätt? Vad är mer brukligt och vanligt än att håna och utmana med ord, antingen vi vill visa motståndare eller vän, vad de kan och inte kan? Detta anför jag bara för att visa förnuftet, hur enfaldigt det är att tillämpa dessa slutsatser på skriften, vidare hur blint det är, som inte ser, att dessa slutsatser inte alltid äger tillämpning ens i mänskliga ting och ord. Men om det ser att det ibland är fallet, rusar det genast åstad och förklarar, att det generellt förhåller sig så beträffande Guds och människors ord. Så drar det en universell slutsats utifrån något partikulärt. Det är den vishetens vana. Om nu Gud som en fader handlar med oss som med sina barn för att visa oss i vår okunnighet vår vanmakt eller likt en pålitlig läkare för att få oss att förstå vår sjukdom, eller om han hånar oss, då vi som hans fiender gör motstånd mot hans vilja; om han genom de lagar han ger oss - genom vilka han lättast uppnår det - säger till oss »gör, hör, håll» eller »om du hör, om du vill, om du gör» - kan väl därav med rätta dras slutsatsen att vi förmår göra det eller att Gud hånar oss? Varför följer inte snarare: Alltså prövar Gud oss för att genom lagen föra oss till kunskap om vår vanmakt, om vi är hans vänner, eller också för att i sanning och med full rätt håna och smäda oss, om vi är hans högmodiga fiender? Detta är nämligen anledningen till att lagen gavs av Gud, såsom Paulus lär oss. Ty den mänskliga naturen är blind, så att den inte känner sina egna krafter eller snarare sjukdomar. Vidare tror den i sitt högmod sig om att veta och kunna allt. Detta högmod och denna okunnighet kan Gud inte bota med lämpligare medel än genom att ge sin lag. Jag skall tala mera därom i lämpligt sammanhang. Här må det vara nog med det smakprov som givits för att vederlägga den slutledning av köttslig och dåraktig vishet som säger: »Om du vill - alltså kan du vilja fritt.» »Diatribe» drömmer om att människan är frisk och sund. Sådan är hon ju från mänsklig synpunkt i sina egna angelägenheter. Därför förklarar den spetsfundigt, att människan hånas med orden »om du vill, om du gör, om du hör», för den händelse hennes vilja inte är fri. Men skriften fastslår, att människan är fördärvad och fången, därtill högmodig och föraktfull och okunnig om sitt eget fördärv och sin fångenskap. Därför rycker den människan och väcker henne med dessa ord, så att hon genom egen tydlig erfarenhet skall förstå hur lite av detta hon förmår. Men nu skall jag angripa »Diatribe». Om du, mäktiga Förnuft, uppriktigt menar, att de berörda slutsatserna står fast - »om du vill; alltså kan du fritt» - varför tillämpar du då inte själv dessa satser? Ty du förklarar enligt den föregivna rimliga åsikten, att den fria viljan inte kan vilja något gott. Enligt vilken slutledning skall då detta följa av stället »om du vill hålla. . .»? Därav följer ju enligt ditt eget påstående, att människan kan fritt vilja och icke vilja. Inte flyter väl ur samma källa sött och bittert vatten? Är det inte du, som här mera hånar människan? Du säger ju, att hon förmår hålla vad hon inte kan vilja eller önska. Alltså anser inte heller du på allvar, att det är en god slutledning, »om du vill - alltså kan du fritt», även om du förfäktar det med stor iver. Eller också kallar du inte på allvar den åsikten rimlig, enligt vilken människan inte kan vilja det goda. Så tas förnuftet till fånga genom sin egen vishets ord och slutledningar, så att du inte vet vad eller varom det talar. Jag tror nämligen inte du menar, att det är riktigt och lämpligt att försvara den fria viljan med argument, som ömsesidigt upphäver och förintar varandra, liksom midjaniterna förgjorde varandra under ömsesidigt blodbad, då de angrep Gideon och Guds folk. Jag skall fortsätta att tala visheten i »Diatribe» till rätta. Syraks bok säger ju inte: »Om du visar strävan och möda att hålla buden, något som inte skall tillskrivas dina krafter», såsom du sluter. Den säger i stället: »Om du vill hålla buden, så skola de uppehålla dig.» Om vi nu drar slutsatser enligt den vana, som utmärker din vishet, får vi sluta så: »Således kan människan hålla buden.» På det sättet kommer vi att lämna kvar hos människan en icke ringa strävan och förmåga att möda sig. Vi tillmäter henne kraften att hålla hela den överflödande mängden av budord. Annars skulle Syraks bok håna människan i hennes elände, i det den befallde henne att hålla buden, fastän den visste, att hon inte kunde det. Det vore inte heller nog, att hon kunde sträva och möda sig, ty inte ens då skulle Syraks bok undgå misstanken att håna människan. Den måste också ange, att människan äger kraft att hålla buden.
88 Enligt texten egentligen »i hennes viljas (råds) hand». [Början av sidan] [Föregående] [Nästa] 26.6 2001