Kapitel 9: De yttersta frågorna

1 Tess 4:16-17

Herren själv skall stiga ned från himmelen, och ett maktbud skall ljuda, en överängels röst och en Guds basun. Och först skall de i Kristus döda uppstå; sedan skall vi som då ännu lever och har lämnats kvar bli jämte dem bortryckta på skyar upp i luften, Herren till mötes; och så skall vi alltid få vara hos Herren.

Luk 21:27

Apg 1:11

Upp 1:7

Matt 24:42ff

Luk 21:34ff

Kristi andra återkomst

Det är ett faktum att Jesus skall komma tillbaka. Det har Jesus själv lovat, och så sade änglarna efter att Jesus farit upp i himlen från Oljeberget:

Och dessa sade: "Ni galileiska män, varför står ni och ser mot himmelen? Denne Jesus, som har blivit upptagen från er till himmelen, han skall komma igen på samma sätt som ni har sett honom fara upp till himmelen."

Orden "på samma sätt" avser att han skall komma synligt för alla. Han kommer inte, som Jehovas vittnen hävdar, på ett andligt sätt, synligt bara för de troende.

Se, han kommer med skyarna, och allas ögon skall se honom, ja också deras som har stungit honom; och alla släkter på jorden skall jämra sig vid hans åsyn.

När han kommer skall människorna inte mera hinna förbereda sig att ta emot honom. Många skall sova, dvs de är inte andligt beredda att möta honom. Det beror på att ingen vet när han skall komma. Vi uppmanas därför att alltid vara vakande och vänta på honom. Det betyder bl a att vi inte skall fästa oss så vid denna världen att vi glömmer det himmelska målet.

2Petr 3:3-4

2 Petr 3:10
Matt 24:37ff

På samma sätt som när Noa byggde sin ark och människorna hånade honom skall också människorna i den yttersta tiden anse att allt går sin gilla gång.

Och det må ni framför allt veta, att i de yttersta dagarna bespottare skall komma med bespottande ord, människor som vandrar efter sina egna begärelser. De skall säga: "Hur går det med löftet om hans tillkommelse? Från den dag då våra fäder avsomnade har ju allt förblivit sig likt, ända ifrån världens begynnelse."

Petrus påminner om att så ingalunda är fallet. Denna värld har ju en gång dränkts av vatten, och den skall ännu en gång förgöras genom en storkatastrof. Och Jesus lärde att det skall gå till precis på samma sätt vid hans tillkommelse som på Noas tid. För dem som var redo var katastrofen ingen överraskning, men för de andra kom den dagen som "en tjuv om natten".

Apg 17:31
Matt 24:36

Matt 24:6ff

Luk 21:10ff

Tidens tecken

Dagen för Jesu ankomst är inte uppenbarad, men den är fastställd. Det påstås i vår tid att Jesus tog miste, när han trodde att han inom kort skulle komma tillbaka. Han sade ju också, att ingen utom Fadern vet stunden. Men det sade han i sin förnedrings tillstånd. Han hade kunnat göra bruk av sin gudomliga kunskap, men han avstod. Det hörde till hans ödmjukhet.

Jesus har undervisat oss om tecken för hans ankomst. Dessa tecken är sådana att den kristna kyrkan under alla tider har trott att hans ankomst varit nära förestående. Skulle Jesus ha gett en längre tids anstånd, kunde kyrkan ha somnat in och glömt att stå på vakt. Men Jesus ville att kyrkan ständigt skulle vaka och när som helst vänta honom.

De tecken som Jesus anvisar är sådana som fanns redan på hans tid, men som senare har tilltagit allt mer. Han talar om krig, hunger, pest, jordbävningar, förföljelser och falska profeter. Mitt i allt detta skall kyrkan gå segrande fram. Evangeliet skall predikas för alla folk innan änden kommer.

Apg 1:8

Upp 6

Matt 24:24
1 Tim 4:1ff

När Lukas skrev Apostlagärningarna kunde han redan på sätt och vis visa att detta tecken var fullbordat. Evangeliet hade nått världsstaden Rom, och därmed hade evangeliet nått ut till "hela världen". Så kunde han avsluta sin framställning och visa att Jesu ord inför sin himmelsfärd hade uppfyllts.

Evangeliet hade naturligtvis inte bokstavligen nått varje människa på vår jord. Det har det inte heller i dag, även om vi kan anse att det har nått praktiskt taget hela jorden. Bibeln har i alla fall översatts till över 1000 språk och nått mer än 90 % av jordens länder.

Uppenbarelseboken talar också om liknande tecken när de sju inseglen bryts. Det är vedermödor som skall övergå hela jorden fram till den yttersta dagen, men som för de kristna samtidigt är påminnelser om att Jesus snart kommer tillbaka.

Särskilt skall förvillelsens tecken bli svårt, men uppenbart. Jesus talar om falska profeter och Messias-gestalter, som skall göra sådana tecken och under, att de skall försöka förvända t o m de utvalda. Också Paulus talar om särskilt stora förnekelser under den sista tiden.

1 Joh 2:18

2 Joh 7

Upp 13:f

Upp 13:11ff
Matt 7:15

Upp 19:20

Upp 17

Antikrist

Johannes talar om en särskild Antikrist bland alla de många antikrister som redan hade kommit och som skulle komma.

Ty många villolärare har gått ut i världen, vilka inte bekänner att Jesus är Kristus, som skulle komma i köttet; en sådan är Villoläraren och Antikrist.

Man har spekulerat mycket över denne Antikrist och skrivit många böcker, den ena fantasifullare än den andra. Ibland hänvisar man till kejsar Nero, andra gånger till Napoleon, och efter det andra världskriget oftast till Hitler. Men då observerar man inte, att Antikrist låtsas vara en rätt lärare, och uppträder alltså i den yttre kyrkan. Han skall inte komma som en statsman, som försöker utrota de kristna. Det skall däremot Uppenbarelsebokens första vilddjur, det som kommer upp ur havet, försöka göra.

Antikrist är det andra vilddjuret, som stiger upp ur jorden, ur avgrunden. Det påminner till det yttre om ett lamm, vilket är samma förklädnad som Jesus varnar för. Men dess ord avslöjar att dess budskap är av djävulen. Senare i Uppenbarelseboken kallas vilddjuret för den falske profeten.

Också den stora skökan är en bild av Antikrist. Hon kännetecknas av att hon är maktlysten och använder sig av världsmakten för att skaffa sig sin makt.

2 Tess 2:3ff

Men vi behöver inte gå till de många bilderna i Uppenbarelseboken för att bli undervisade om Antikrist. Ett av de klaraste ställena är det andra Tessalonikerbrevet, där Paulus tillrättavisar läsarna för att de hade en svärmisk uppfattning om Kristi tillkommelse. Han hänvisar till att "laglöshetens människa" först måste komma. Och så ger han några kännetecken på denne:

1. Avfall från den rätta tron, tydligare än hos andra.

2. Antikrist sitter i Guds tempel och gör anspråk på att vara Gud.

3. Antikrist träder fram så småningom, sedan den som håller honom tillbaka skaffas ur vägen. Men redan på apostlarnas tid var hans ande verksam.

4. Genom Satans kraft har Antikrist makt att göra stora tecken och under, genom vilka många människor blir bedragna.

5 . Antikrist skall finnas i den yttre kyrkan, och skall bekämpas med Ordet. Luther och de övriga reformatorerna såg den särskilde Antikrist i påvedömet och påvekyrkan, men inte i påven personligen. Orsak var främst anspråken på gudomlig myndighet, men också begäret efter den världsliga makten, de förföljelser och mängder av underverk som gjorts i påvekyrkan, samt inte minst fördömandet av trons hjärtpunkt, rättfärdiggörelsen genom tron.

Efter Luther har den romersk-katolska kyrkan tillfört ytterligare anklagelsepunkter genom att proklamera dogmen om påvens ofelbarhet (år 1870), samt dogmerna om jungfru Marias obefläckade avlelse och himmelsfärd. Det tridentiska kyrkomötet (1545-1563) fördömde officiellt läran om rättfärdiggörelsen genom tron.

1 Joh 2:18

 
Upp 17

1 Joh 4:2f

Dan 11:31

Matt 24:15

De förnekelser som i dag serveras med lutherska kyrkliga myndigheters goda minne är inte mindre allvarsamma. På samma sätt som Johannes talade om flera antikrister, skall vi vara beredda på att djävulen förvänder evangeliet på fler än ett sätt.

Många ser dagens ekumeniska organisationer som Uppenbarelsebokens sköka, som samarbetar med vilddjuret, dvs statsmakten. Som vi sett tidigare är bibelkritiken, som ofta förnekar att Jesus är Kristus, kommen i köttet, grundförutsättningen för dessa organisationer.

Också i Gamla testamentet omtalas Antikrist. I Daniels bok finns en profetia angående historieutvecklingen fram till den tyranniske syriske kungen Antiokus IV Epifanes, som år 168 f Kr skövlade Jerusalems tempel, skändade det allra heligaste och ersatte offertjänsten med offer till sina egna avgudar. Jesus hänvisar till honom, när han talar om "förödelsens styggelse", och anspelar på Jerusalems förstöring under Titus' befäl år 70 e Kr.

Daniels skildring av Antiokus smälter på ett märkligt sätt samman med en allmän framställning av den yttersta tidens Antikrist. Därför brukar denne tyrann anses som Gamla testamentets förebild för Antikrist. På samma sätt som Jesus föddes snart efter honom, skall han komma igen en kort tid efter att Antikrist är på höjden av sin makt.

KILIASM (el. CHILIASM): Tron på ett tusenårigt fridsrike på jorden (från grek. chilioi = tusen).

MILLENNIALISM: Synonym till kiliasm (efter lat. mille = tusen och annus = år).

APOKALYPS: Beteckning på skrift som avslöjar den yttersta tidens händelser, ofta målade i fantastiska bilder (från grek. apokalypsis = uppenbarelse).

DARBYISM: Efter John Nelson Darby (1800-1882), Plymoutbrödernas upphovsman. Tron på Kristi återkomst, först osynligt för att ta upp sin församling, och sedan synligt till tusenårsriket.

Förvirring om den yttersta tiden

Den läropunkt som mest delar de synliga kyrkosamfunden i dag är troligen läran om den yttersta tiden. Gränslinjerna går här inte endast mellan samfund, utan också i samfunden. En stor förvirring råder och orsak till förvirringen är främst begreppet tusenårsriket.

Vi skall kort behandla ämnet utgående från den klassiska lutherska synen, men först måste vi definiera några begrepp.

De som lär att det skall bli en period av synlig, yttre fred på jorden brukar kallas kiliaster* (efter grekiskans chilias = tusen) eller millennialister* (efter latinets millennium = tusen år). Att man talar om tusen år beror på att Uppenbarelseboken nämner det talet.

De som särskilt fördjupat sig i Uppenbarelsebokens skildringar och profetior om den yttersta tiden brukar man kalla apokalyptiker* (grek: apokalypsis = uppenbarelse).

En del av kiliasterna lär att tusenårsriket skall upprättas efter att Jesus kommit tillbaka. De brukar kallas premillennialister. Andra lär att Jesus återvänder först mot slutet av tusenårsrikesperioden, och de kallas vanligen postmillennialister.

Darbyismen* är en lära som fått sitt namn av Plymouth-brodern John Nelson Darby under 1800-talets mitt. Den gör gällande att Jesus skall komma två gånger, en gång osynligt, då han skall rycka upp "bruden" till himlen för Lammets bröllop, och sju år senare synligt och hörbart för alla. Först efter detta inleds tusenårsriket.

Darbyismen har infört läran om bortryckandet för att motivera Antikrists framkomst och makt. Då församlingen är borta är också hindren för honom undanröjda. Församlingen skulle alltså inte behöva uppleva de sju årens vedermöda.

Darby lärde även att det finns två helt skilda frälsningsvägar: en för det jordiska Israel, som skall få en ny möjlighet till omvändelse under tusenårsriket, och en för den kristna kyrkan. Han räknar med klart avgränsade perioder, s k dispensations, under vilka Gud handlar på sitt särskilda sätt med sitt folk. Av denna orsak brukar man tala om ´dispensationalism´ när man lär att judar och kristna har var sin frälsningsplan.

Vi skall återkomma till frågan om Israel senare.

I fråga om uppryckandet finns det också en rad olika läror. Alla apokalyptiker har inte omfattat läran att de kristna skall uppryckas före den stora vedermödan. Några tror att kyrkan också skall vara med under vedermödan, medan andra lär att uppryckandet skall ske mitt under sjuårsperioden.

En av de mest namnkunniga av de moderna darbyisterna är den amerikanske fundamentalisten Hal Lindsey. Han är s k posttribulationalist (efter engelskans tribulation = vedermöda), vilket betyder att han placerar den stora vedermödan efter den kristna kyrkans uppryckande. Han har också siat om hur judarna skall återerövra hela Jerusalem, bygga upp templet på nytt och återinföra offertjänsten

Det hemliga bortryckandet

En viktig läropunkt för darbyisterna är läran om det hemliga bortryckandet. Det har skrivits böcker om hur det skall gå till. Man har tänkt sig att folk bara skall försvinna, utan att de som blir kvar vet hur det gått till. I ett flygplan är hälften av passagerarna borta, likaså en av piloterna och ett par flygvärdinnor. I bilar som kör på en motorväg saknas plötsligt chaufförerna. När en mamma skall titta till sin baby i barnvagnen, är vagnen plötsligt tom.

Efter detta uppstår så en svår tid, då laglösheten växer.

Matt 24:37ff
Luk 17:26ff

1Tess 4:17

Varifrån hämtar man sådana läror?

Det finns två ställen, som man hänvisat till. Det ena stället är Jesu undervisning om den yttersta tiden i Matteus 24 och Lukas 17. Där omtalas att två män skall vara ute på marken; en skall bli upptagen och den andre skall lämnas kvar. Likaså skall två kvinnor mala på samma kvarn, och den ena skall bli upptagen, medan den andra lämnas kvar.

Men man kan inte läsa orden "lämnas kvar" så att några skall förbli bosatta på jorden som förr. Det grekiska ordet afiemi kan översättas sända bort, förskjuta, lämna därhän eller förlåta synder. Den sista översättningen är inte möjlig här. De övriga ger oss inte känslan att människor skall fortsätta att leva som förut, utan i stället att de överges av Gud, dvs lämnas till den yttersta domen. Så händer ju om brandmän försöker hämta två män i ett brinnande hus, men måste lämna den ena kvar. Han blir inte räddad, utan lämnas att dö.

Det andra stället finns i undervisningen om Jesu tillkommelse i första Tessalonikerbrevet. Där talar Paulus om att "vi som då ännu lever och har lämnats kvar skall bli bortryckta på skyar upp i luften, Herren till mötes."

Strax innan får vi veta att detta ingalunda skall ske hemligt, utan öppet och med högt basunljud. Det är alltså den yttersta dagen det handlar om. Dessutom sägs här ingenting om dem som inte tror. Paulus talar om dem som har dött i Kristus i förhållande till dem som ännu lever kvar.

Bibeln känner alltså inte till någon undervisning om något hemligt bortryckande. Det är därför som det genast blir så många läror, när man skall försöka konstruera en dylik fantasimosaik.

Upp 20:1-7

Ett jordiskt tusenårsrike?

Läran om ett jordiskt tusenårsrike är mycket gammal. Judarna hade en säregen uppfattning om hur ett sådant rike skulle gestalta sig. Också bland de apostoliska fäderna finns drömmar om ett synligt fridsrike, då Kristus skall regera på jorden med sina trogna. T ex Barnabas tänkte sig efter judisk förebild ett världsförlopp på sex årtusenden förebildade i de sex skapelsedagarna, varefter det sjunde årtusendet skulle vara tusenårsriket. Också bland kyrkofäderna fanns kiliaster.

Det var först genom den redan nämnde Darby som läran om tusenårsriket tog fart. Den kombinerades med läran om bortryckandet samt om judarnas omvändelse och Israels återupprättelse. I tusenårsriket skulle judarna vara den främsta missionsnationen.

Vi skall se på det enda stället i Bibeln, som omtalar de tusen åren.

Och jag såg en ängel komma ned från himmelen; han hade nyckeln till avgrunden och hade en stor kedja i sin hand. Och han grep draken, den gamle ormen, det är djävulen och Satan, och fängslade honom för tusen år och kastade honom i avgrunden och stängde igen och satte dit ett insegel över honom, på det att han inte mer skulle förvilla folken, förrän de tusen åren hade gått till ända. Därefter skall han åter komma lös för en liten tid.

Och jag såg troner stå där, och de satte sig på dem, de åt vilka gavs makt att hålla dom. Och jag såg de människornas själar, som hade blivit halshuggna för Jesu vittnesbörds och Guds ords skull, och som inte hade tillbett vilddjuret eller dess bild, och inte hade tagit dess märke på sina pannor och sina händer; dessa blev nu åter levande och fick regera med Kristus i tusen år. (De övriga döda blev inte levande, förrän de tusen hade gått till ända.) Detta är den första uppståndelsen. Salig och helig är den som har del i den första uppståndelsen; över dem har den andra döden ingen makt, utan de skall vara Guds och Kristi präster och skall få regera med honom de tusen åren. Men när de tusen åren har gått till ända, skall Satan komma lös ur sitt fängelse.

Uppenbarelseboken är svårtolkad, om man vill söka förstå varje detalj och varje symbol. Vi kan inte heller närma oss den med det kravet att den skall ligga öppen och berätta allt om framtiden. I stället får vi ofta lov att konstatera att mycket är dunkelt. Då skall vi gå till de delar av Bibeln, som är klara, och söka hjälp där.

Vi kan inte i detalj gå in på tolkningen av det citerade stället. Först skall vi ta fram några allmänna principer, och sedan skall vi se vad dessa ger för ljus över de svåra ställena.

Vi måste minnas att Uppenbarelseboken enligt sin egen utsaga till största delen är en syn. Den är alltså inte en historisk framställning. När man drömmer eller ser syner upplever man symboler för verkligheten. Sådana symboler är t ex siffrorna i Uppenbarelseboken.

Siffran 7 är genomgående för kompositionen i boken. Det finns sju huvudavsnitt, och flera av dem har sju delar. Varje huvudavsnitt, med undantag för de sju sändebreven, som behandlar församlingarnas dåläge, innehåller en hänvisning till den yttersta domen. De kan därför ses som en beskrivning av kyrkans historia från Jesus till den yttersta domen, den tid som kallas hedningarnas tidsålder eller kyrkans tid. Hela den tiden är den yttersta tiden.

Upp 12:6
Upp 13:5

Dan 9:24ff

I kapitel 20 inleds det sista av dessa huvudavsnitt. Det behandlar Kristi kamp mot draken eller Satan och den salighet som väntar när den store fienden slutligt är kastad i helvetet. I denna beskrivning finns det symboliska talet 1000, vilket är fullhetens tal 10 i tredje potens. Det vill alltså beskriva en fullhet, hela den tid som Gud har utmätt.

Talet 1000 återkommer också i beskrivningen av de saliga, som här på jorden får insegel som tecken på Guds beskydd, och som sedan samlas inför tronen. De är till antalet 144 000, eller 12•12•1000, vilket kunde beteckna fullheten av Guds folk både från GT och NT.

På andra ställen i boken finns talen 3,5 år eller 42 månader eller 1260 dagar, vilket är andra sätt att beskriva hedningarnas tidsålder. Talet 3,5 år är hälften av sju, vilket kan anknyta till Daniels profetia om de sjuttio årsveckorna. Enligt Dan 9:27 skall slaktoffer och spisoffer avskaffas "mitt i veckan" (en alternativ översättning av grundtexten; KB 1917 har "efter en halv vecka"), då Jesus vann sin seger på korset. Av hela veckan återstod då 3,5 dagar.

Vi skall vara aktsamma att läsa talen bokstavligt. De vill bara ge oss en ledning för att vi skall förstå huvudbudskapet i texten. Vi skall inte bekymra oss för uträkningar utgående från siffervärdena. De kan leda till de mest skiftande resultat. Där för finns det så många som misstagit sig när de försökt räkna ut tidpunkten för Jesu återkomst utgående från Daniels sifferangivelser.

Särskilt har Jehovas vittnen gjort sig skyldiga till godtyckliga tolkningar, som de sedan benhårt försvarar.

Joh 12:31
Luk 10:18
Upp 12:11
Joh 16:11

Upp 1:6

1 Petr 2:9

2 Sam 6:23

Tusenårsriket inleds med att Satan blir fängslad. När sker det? Jesus talar om att han blev utkastad från himlen på grund av Jesu seger på korset. Satan fängslas genom Lammets blod och evangeliets ord, som förkunnar segern för alla människor. Domen består i att denna världens furste redan är dömd. Satans fängslande är alltså inte något som skall komma en gång i framtiden, utan det har skett.

Johannes såg martyrernas själar. Deras kroppar låg ännu i graven, och de skall förenas med själarna vid uppståndelsen på den yttersta dagen. Men ändå hade redan den första uppståndelsen skett. Detta kan verka märkligt.

Men det blir betydligt klarare om vi återgår till vad livet egentligen är. Det är ju gemenskap med Gud. Den som har fötts på nytt från andlig död till andligt liv i tro på Jesus, lever tillsammans med honom om än kroppen dör. Därför kunde Johannes se hur martyrernas själar levde och regerade med Jesus.

På många andra ställen i Uppenbarelseboken omtalas hur de kristna redan har blivit konungar och präster. Det är inte något som skall ske i en avlägsen framtid. Genom tron är varje kristen en konung, eftersom han har Gud till sin Far. Och han är en präst, som skall förkunna Guds väldiga gärningar.

Det finns några svårigheter i texten, som vi inte kan ge fullt uttömmande förklaringar till. I slutet av vers 4 sägs "dessa blev nu åter levande", vilket låter förstå att de varit döda. Egentligen konstateras där endast att "de levde och regerade med Kristus", vilket inte förnekar att de levat hela tiden sedan de kom till tro.

Att de övriga inte blev levande förrän de tusen åren hade gått till ända säger ingenting om dem efter att dessa tusen år gått till ända. Det finns andra exempel i Bibeln som visar hur orimlig den tolkningen är, som säger att de övriga började leva senare. Inför Gud lever endast de som tror på Jesus.

Ef 6:23

Upp 12:11

Jes 9:2ff
Luk 2:14

Jes 65:17ff

Att Satan skall komma lös mot slutet av de tusen åren kan förstås på olika sätt. Antingen kan man se det som den enskilde kristnes anfäktelser, "den onda dagen", eller som den allt mer tilltagande falska läran ju närmare vi kommer den yttersta dagen. Eftersom Satan var fängslad av Lammets blod och av vittnesbördets ord, kommer han lös om förkunnelsen om blodet fördunklas.

Då Bibeln i övrigt talar om den yttersta tiden vet den bara om en enda Kristi återkomst. Då den sker är den yttersta dagen inne och alla människor skall ställas inför Guds härlighets tron. Bibeln vet inte heller om någon yttre fred i världen. I stället skall ondskan allt mer tillta, och dess makt skall brytas först när Jesus kommer tillbaka.

Gamla testamentets profetior om fridsriket, som t ex julens profetia hos Jesaja, syftar på Jesus och hans rike. Det lilla barnet skall heta Fridsfurste, och änglarna sjöng för herdarna om att friden hade kommit till jorden.

När profeterna i Gamla testamentet fick skåda in i framtiden, fick de se detta fridsrike. Horisontlinjen tycktes ofta falla samman med det slutliga fridsriket, då Gud skall torka bort alla tårar och där ingen ondska mer skall finnas. Därför kan man finna märkliga bilder för detta, som att vargar skall beta tillsammans med lamm och att den som dör ung skall dö först vid hundra års ålder.

För det gammaltestamentliga gudsfolket var det svårt att göra sig en föreställning om Jesu rike. Därför har vi många exempel på att också lärjungarna missförstod Jesus.

Det jordiska Israel och kyrkan

Till darbyismen hör också tron på att det jordiska Israel skall återuppstå med alla gudstjänster och offer i Jerusalems tempel. När staten Israel proklamerades 1948 såg många detta som uppfyllelsen av Gamla testamentets profetior. Därför hoppas många också i dag att Israel skall ha framgång i alla sina förehavanden, också i sina krig.

Israelvännerna hävdar att alla kristna även i politiska frågor måste ställa sig helt på nationen Israels sida. Genom vårt ställningstagande till Israel avgör vi vår framtid, vårt välstånd eller vårt fördärv, hävdar man. I en traktat som utgetts som ett öppet brev till alla kristna, regeringar och till FN:s generalsekreterare, hävdar Dieter Braun bl a:

Bibelns, frälsningshistoriens, och den vanliga politikens händelser hänger mycket avgörande samman i dessa yttersta tider. Därför kan ingen ställa sig utanför eller vara neutral i denna sak. Antingen Gud eller Satan, antingen Israel eller fiender till det utvalda folket, antingen liv eller fördärv!

Joh 14:6

Rom 11:17

Man är långt från Bibelns lära när man förknippar vår eviga salighet med ställningstagandet för eller emot Israel. Vår salighet grundar sig på Kristus allena, och inte på några utombibliska krav. Jesus säger:

Jag är vägen, sanningen och livet; ingen kommer till Fadern utom genom mig.

Ingenstans har vi i Bibeln något löfte om att judarna skulle ha en specialväg till Gud. Också Gamla testamentets gudstjänstliv var i allting en förebild för Jesus. När Jesus fullbordade sitt verk på Golgata, rämnade förlåten i templet uppifrån och ända ned. Det var det uppenbara tecknet på att offertjänsten nu var fullbordad. Men ännu skulle det dröja några decennier tills templet revs ned genom den romerske härföraren Titus.

De ortodoxa judarna förkastar nationen Israel som återupprättelsen av det gamla förbundets Israel. För att detta skall återupprättas krävs nämligen full restaurering av tempeltjänsten, och den finns inte i dag.

Vi har en klargörande undervisning om Israel i Romarbrevet, kapitlen 9-11. Där jämför Paulus de hednakristnas förhållande till Israel med inympning av ett vilt olivträds kvistar i det äkta olivträdet, som är det egentliga gudsfolket. Orsak till att nya kvistar ympas in är att merparten av judarna har förkastat Jesus. De har inte alla blivit förkastade, eftersom apostlarna och Paulus själv är judar. Men i stället för de avbrutna grenarna har nu getts plats åt nya. Därför öppnades förkunnelsen för hedningarna sedan judarna tagit avstånd från Jesu lära och lärjungarna blivit kringspridda ut över Judeen och Samarien.

Rom 9:6-7

Gal 4:25f

Israel är i kristen mening något annat än det jordiska Israel.

Ty "Israel", det är inte detsamma som alla de som härstammar från Israel. Ej heller är de alla "barn", därför att de är Abrahams säd. Nej, det heter: "Genom Isak är det som säd skall uppkallas efter dig."

Israel var i egentlig mening inte ens på Gamla testamentets tid alla som var yttre medlemmar av folket Israel. Det var bara de troende. Å andra sidan är det inte bara judar som får kallas "Israel". Det ser vi när Paulus i Galaterbrevet jämför berget Sinai, på arabiska Agar, med det jordiska Jerusalem, eftersom "detta lever med sina barn i träldom." Sinai representerar träldomens eller lagens förbund, och har sin förebild i tjänstekvinnans son, Hagars son Ismael. Denne var Abrahams son och blev stamfader till araberna.

Paulus räknar trots det inte araberna som den verklige sonen av tjänstekvinnan, utan judarna, som ändå var Isaks barn. Det riktiga Jerusalem, som är fritt, är där ovan, dvs det är inte bundet till någon jordisk plats, varken till judarnas eller arabernas offerplatser.

Rom 2:28-29

1 Mos 29:35

På samma sätt visar Paulus, hur begreppet jude inte skall tolkas bokstavligt:

Ty den är inte jude, som är det i utvärtes måtto, ej heller är det omskärelse, som sker utvärtes på köttet. Nej, den är jude, som är det i invärtes måtto, och omskärelse är hjärtats omskärelse, en som sker i Anden, och inte i kraft av bokstaven; och han har sin berömmelse, inte från människor, utan från Gud.

Namnet Juda härleds från ett hebreiskt ord, som betyder tacka. Det är därför som Paulus talar om att den sanne juden har sin berömmelse från Gud. Ingen har berömmelse av sina egna gärningar, och därför kan vi ha berömmelse endast i Kristus. Den jude som förtröstar på sin egen berömmelse är ingen riktig jude.

De kristna är på denna grund de rätta innehavarna av namnet Israel. Det är inte så, att det har uppstått ett nytt, andligt Israel, utan det är de troende i det utkorade folket Israel som har upptagit alla troende från hednafolk till bröder i tron.

Jer 23:3-6

Profetiorna om Israels återupprättelse

Vad skall vi då säga om alla de profetior i Gamla testamentet, där det förutsägs att Israel skall återupprättas och komma tillbaka till sitt land?

Vi skall läsa några av dem.

Och jag skall själv församla kvarlevan av mina får ur alla de länder till vilka jag har drivit dem bort, och skall föra dem tillbaka till deras betesmarker, och de skall bli fruktsamma och föröka sig. Och jag skall låta herdar uppstå åt dem, vilka skall föra dem i bet; och de skall inte mer behöva frukta eller förskräckas och skall inte mer drabbas av hemsökelse, säger Herren.

Se, dagar skall komma, säger Herren, då jag skall låta en rättfärdig telning uppstå åt David. Han skall regera såsom konung och ha framgång, och han skall skaffa rätt och rättfärdighet på jorden. I hans dagar skall Juda bli frälst och Israel bo i trygghet; och detta skall vara det namn han skall få: Herren vår rättfärdighet.

Hes 36:24-28

När Jeremia här och många andra gånger talar om att Herren skall föra tillbaka sitt folk, avses både en bokstavlig uppfyllelse genom återvändandet från Babel och en andlig uppfyllelse genom att Guds utvalda från hela världen skall kallas samman genom förkunnelsen av evangelium. Det hela kopplas samman med Jesus och hans fridsrike. Samma sak är det med de många ställena i Hesekiel. Vi väljer bara ett av dem:

Ty jag skall hämta er ifrån folken och församla er ifrån alla länder och föra er till ert land. Och jag skall stänka rent vatten på er, så att ni blir rena; jag skall rena er från all er orenhet och från alla era eländiga avgudar. Och jag skall giva er ett nytt hjärta och låta en ny ande komma i ert bröst; jag skall taga bort stenhjärtat ur er kropp och ge er ett hjärta av kött. Jag skall låta min Ande komma i ert bröst och så göra, att ni vandrar efter mina stadgar och håller mina rätter och gör efter dem. Så skall ni få bo i det land som jag gav åt era fäder, och ni skall vara mitt folk och jag skall vara er Gud.

Det går inte att tänka sig en återkomst utan omvändelse. Den helige Ande skall ge ett nytt liv, och det är i det livet som återkomsten förverkligas. Så länge judarna inte tar emot Jesus, kan de inte heller åtnjuta välsignelsen av Guds löften. Därför kan dessa profetior inte vara förverkligade i det jordiska Israels upprättelse.

Rom 11:25-26

Skall hela Israel bli frälst?

Ett ställe som gett upphov till många oklarheter är slutet av Paulus' undervisning om Israels utkorelse i Romarbrevet.

Ty för att ni, mina bröder, inte skall hålla er själva för kloka, vill jag yppa för er denna hemlighet: Förstockelse har drabbat en del av Israel och skall fortfara intill dess hedningarna i fulltalig skara har kommit in; och så skall hela Israel bli frälst.

Man har av detta för det mesta dragit slutsatsen att alla judar, som lever när tusenårsriket bryter in, skall bli omvända. Efter detta skall judarna leda världsmissionen. Judarna skulle alltså var det enda folket, som blir frälst i sin helhet.

Något sådant kan man inte läsa ut av bibeltexten. Detta ställe är det enda, som antyder en dylik lära. Paulus talar delvis om det gamla Israel och delvis om det nya, där också hedningar är inympade. Han har grundligt utrett hur en stor del av det gamla Israel har förstockats genom sin otro. Men inte hela Israel har blivit förstockat. Det finns judar som är kristna, och det kommer att finnas kristna i det judiska folket ända till den yttersta dagen. Då först inträder den dagen, när hedningarna i fulltalig skara har kommit in, dvs alla de som är kallade av Gud. Och då skall hela den skara som i egentlig mening kallas Israel samlas inför Gud i himlen. Ingen enda skall utebli.

Man översätter ofta det grekiska ordet houtos med "därefter". Men det anger inte i första hand tid, även om man kan finna sällsynta exempel med den betydelsen, utan sättet på vilket denna insamling sker. På detta sätt skall hela Israel bli frälst.

Naturligtvis har det judiska folket fortfarande en särskild plats i frälsningshistorien, eftersom det genom hela GT var Guds egendomsfolk. Eftersom vi inte fått en heltäckande uppenbarelse om framtiden, är det också i denna fråga bäst att låta de klara bibelställena vara utslagsgivande och inte förfalla till spekulationer. Det skall vi hålla i minnet också när vi nu går in på en fråga, där det också är lätt att gå utöver det som är skrivet.

SKB, s. 62

ESKATOLOGI: Läran om de yttersta tiderna, yttersta dagen, domen och uppståndelsen (från grek. : eschatos = ytterst).

Tidens tecken

Vi måste bevara den kristologiska tolkningen av profetiorna, vilken lärjungarna införde genom de predikningar som finns upptecknade i Apostlagärningarna. Alla profetior skall tolkas i ljuset av Jesu verk och undervisning. Därför har också de lutherska bekännelseskrifterna tagit avstånd från svärmiska spekulationer om den yttersta tiden:

De fördöma även andra, som nu utsprida judiska läror, att de fromma före uppståndelsen skola få herraväldet i världen, sedan de ogudaktiga allestädes nedslagits.

Vi behöver en realistisk eskatologi* för att inte gripas av hysteri inför alla de mängder av tolkningar som ges till Bibelns profetior. Vi behöver en sund inställning till vår värld, dels för att kunna göra en god samhällsinsats utan en svärmisk väntan på domedagen, dels för att bevara det himmelska hoppet som drivkraft och mål när det jordiska hotar att rasa samman. Allt för många drivs in i vanmakt och hopplöshet på grund av ekonomiska kriser samt hot om kärnvapenkrig och miljökatastrofer. Men lika lätt är det att strunta i alltsammans med hänvisning till att Gud ändå styr det hela oberoende av vad vi försöker uträtta.

Upp 20:8f
Upp 16:16

Upp 17

Upp 17:12

Vi kan här påminna oss Luthers svar till den som frågade honom, vad han skulle göra om han visste att Jesus skulle återvända följande dag. "Jag skulle gå ut och plantera mitt plommonträd", lär han ha svarat. Det visar en sådan sund inställning till de yttersta frågorna, som vi så väl behöver i vår tid.

När man kommer in på kärnvapenarsenalerna brukar man hänvisa till att Bibeln lär ett sista krig, där Israel skall spela en avgörande roll. Man har rentav försökt försvara upprustningen med att Gud behöver vapnen för att kunna bekämpa sina motståndare. Som om Gud inte skulle kunna fördärva jorden utan vår medverkan!

Uppenbarelseboken innehåller förutsägelser om att Guds fiender, Gog och Magog, skall samlas för att strida mot fienden vid Harmagedon. Här finns en anspelning på Hesekiel 38-39. Man har försökt tolka detta som en förutsägelse om ett stort krig, som utmynnar i att Jesus kommer tillbaka. Namnen Gog och Magog, liksom också flera andra namn i Hesekiel, har man sökt en motsvarighet till i vår tid genom språkliga jämförelser.

Man har också studerat berättelserna om den stora skökan för att finna ut hurudana stater som skall ha makten vid denna tid. Särskilt vanligt är det att man tror på ett tiostatsförbund med centrum i Rom, vilket skall alliera sig med Antikrist inför den slutliga striden. Många har sett EG som uppfyllelsen av profetiorna om Antikrist.

Hes 23:1ff

Vi skall då komma ihåg, att den stora fienden är Satan och den falska kyrkan som finns med överallt, också där Guds ord predikas rent och klart. Mycket av den symbolik som Uppenbarelsebokens profetior innehåller kan tillämpas på den yttersta tidens typiska företeelser, som kärlekslöshet, själviskhet och penningbegär. Det är en andlig strid som Bibeln talar om. Man missförstår hela avsikten om man söker exakta motsvarigheter för alla symboler.

Sköka och äktenskapsbrott har i Bibeln ständigt varit bilder för det avfallna gudsfolket och dess avgudadyrkan.

Uppenbarelsebokens huvudbudskap är att kyrkan skall lida stor vedermöda ända till den yttersta dagen, då Jesus kommer tillbaka. Då först skall allt det onda fördrivas till helvetet. Men kyrkan, som håller sig till Guds ord trots alla prövningar och frestelser från statsmakten och från den falska kyrkan, skall ha trygghet mitt i lidandet och kampen, eftersom den har Guds löfte att bli bevarad.

Så har Kristi kyrka fått kämpa i alla tider. Men den har också väntat på Jesus och sett fram emot den dag, då han skall skapa nya himlar och en ny jord, och när all synd och all plåga skall vara borta.