Rom 14:23
1 Joh 3:4

Humanism och borgerlig rättfärdighet

Allt som inte sker av tro, det är synd. Synd är överträdelse av lagen.

Är då inte människan i grund och botten god? Man kan väl inte ha en så fruktansvärt pessimistisk syn på människan heller? Det gäller ju att uppmuntra det goda, som finns i varje människa.

Gentemot dylika humanistiska invändningar måste vi hålla i minnet, att det finns något kvar också av det goda Gud har skapat hos människan. Guds avbild har gått förlorad, och förhållandet till Gud är förstört. Detta har, som vi sett tidigare, konsekvenser för hela skapelsen.

De lutherska bekännelseskrifterna gör klart, att arvsynden inte är lika med den fallna människans natur, substans eller väsen, utan är ett förskräckligt fördärv, så att människan saknar den ursprungliga rättfärdighet, vari hon skapats.

Det betyder, att människan från skapelsen är rustad med förstånd, känsla och vilja, och att hon med dessa egenskaper kan åstadkomma mycket positivt här i världen. En lärare har inte rätt att säga: "Jag är så fördärvad i min natur, att jag inte kan lägga ihop två och två." Om en god läkare tvekar inför en livsviktig operation med hänvisning till sin ödmjukhet och sin bristfullhet, är det inte någon rätt ödmjukhet, utan ett förnekande av Guds gåvor.

Det är sedan en helt annan sak om samma person hävdar, att man genom dylika insatser i samhället måste räknas som en god kristen.

När människor ger sina liv för insatser i uländerna kan också detta vara framsprunget ur en äkta medmänsklighet och humanism. Sådana insatser har vi alla orsak att visa vår uppskattning för. Det är inte alls sagt att kristna förmår göra större insatser än ateister på detta område. Likaså kan ateister vara skickliga konstnärer och vetenskapsmän, allt med de gåvor Gud gett dem i sin skapelse.

Vi måste alltså skilja mellan en rättfärdighet inför människor, vilken är möjlig att prestera näst intill fullkomlighet, och rättfärdighet inför Gud. I det senare fallet stupar varje människa. Inför Gud är vi alla lika odugliga genom födseln till denna världen.

Är synden relativ?

"Det tycker inte jag är synd." En sådan utsaga får man höra då och då. Då menar man, att man själv skall få ha rätt att bestämma när något är fel och när det är rätt.

I det klassiska Sparta fick pojkarna stjäla fritt, på villkor att de inte blev ertappade. Då blev de strängt straffade, inte för att de stulit, utan för att de gjorde det så oskickligt att de blev fast.

Var det rätt? Inte om man frågar Guds tio bud. Men är buden allmängiltiga i alla tider?

 I vår tid är det oerhört populärt att tolka rättsbegreppet efter sitt eget omdöme. Om en pojke och en flicka tycker om varandra är det väl deras egen sak om de ligger med varandra och kanske flyttar ihop? Det drabbar väl ingen annan?

Eller ta en så känslig fråga som skattedeklarationen. Man bor i utkanten av en kommun, och saknar många av de vanliga kommunala servicefunktionerna. När man deklarerar sina extra inkomster, är det väl mer än rätt att man lämnar bort en del, för man har ju mindre nytta av skattemedlen än de som bor i centrum?

På detta sätt blir synden något som man själv bestämmer över. Det finns vissa grova brott som naturligtvis är synd, men sådant som alla gör, och som inte heller medför någon direkt skada åt andra, räknas inte som synd.

1 Joh 3:4

Johannes definierar synd som överträdelse av lagen.

Vilken lag?

Om vi kör för fort där det är hastighetsbegränsning överträder vi samhällets lag. Oftast finns ingenting att säga när böteslappen skrivs ut. Men ibland hittar vi på undanflykter också för den synden.

Men är det synd? Om ingen myndighet skulle ha placerat ut trafikmärket vid vägen, skulle ingen synd ha begåtts. Åtminstone inte formellt. Men om den höga hastigheten hade lett till en dödsolycka? Då skulle man väl ha talat om en olycka trots att man höll en för omständigheterna för hög hastighet, och alltså inte beaktade förhållandena rätt och visade försiktighet i trafiken. Är det inte synd?

Såhär kan vi resonera hur länge som helst. Till sist kan man på något sätt förklara bort alla fel man gör. Och så står man där, oantastlig och hederlig.

Rom 2:14-15

Men när vi kommer till Guds lag, då går det inte så lätt.

Människan har i sitt hjärta fått en måttstock på vad som är rätt och fel. Den måttstocken kallar vi samvetet. Paulus säger om den:

Ty då hedningarna, som inte har lag, av naturen gör vad lagen innehåller, så är dessa, utan att ha lag, sig själva en lag, då de ju sålunda visar att lagens verk är skrivna i deras hjärtan. Därom utgör också deras egna samveten ett vittnesbörd.

Samvetet vet någorlunda vad som är rätt och fel, men det är inte någon fullkomlig domare. Det har blivit fördunklat av synden. Exemplet med Spartas pojkar bestyrker detta.

Därför måste Gud ge en skriven lag, för att göra det helt klart vad hans goda vilja är med oss. Det är på samma sätt med samhällets lagstiftning: det är missförhållandena som driver fram lagstiftningen.

Matt 22:37,39

Guds tio bud

Guds lag finns sammanfattad i de tio budorden. De uttrycker det allmänna rättsmedvetandet, som man kan säga ja till utgående från den allmänna kunskapen om Gud, men har koncentrerats för att vi lättare skall kunna ha dem för ögonen. En ännu kortare sammanfattning av buden gav Jesus oss:

Du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av allt ditt förstånd.
Du skall älska din nästa såsom dig själv.

Matt 5:48

I sin undervisning visade Jesus, hur buden egentligen skall tolkas. De är inte enbart yttre bud, som vi skall hålla i ord och gärningar, utan de gäller framför allt våra tankar och vårt sinne. I bergspredikan skärper Jesus buden i jämförelse med judarnas tolkning. Och som yttersta klimax ger han oss anvisningen:

Var alltså ni fullkomliga, såsom er himmelske Fader är fullkomlig.

Buden är således ingalunda relativa. De är givna av Gud för att vi skall hålla dem fullkomligt. Vi har ingen rätt att själva börja pruta på något enda bud, inte ens genom att sätta en sådan övergripande princip som kärleken över detaljerna.

Det är tragiskt hur undanskymd plats buden fått i våra dagar. De flesta yngre människor kan dem inte ens längre. Människan har blivit sin egen måttstock.

Verksynd

Alla överträdelser av buden kallar vi verksynder. I motsats till arvsynden innefattar de en aktivitet hos människan. Verksynd är dels att göra det som lagen förbjuder, dels att underlåta det som lagen påbjuder.

Om man parkerar fel när man kör bil utomlands, går det inte att komma undan böterna genom att skylla på att man inte kände bestämmelserna. Man är nämligen skyldig att ta reda på dem. På samma sätt kan man inte heller komma undan Guds lag genom att påstå att man inte visste att man handlade fel.

Matt 18:6f

När blir en frestelse synd?

Luther har sagt: "Man kan inte hindra fåglarna att flyga ovanför våra huvuden, men man kan hindra dem att bygga bo på huvudet."

Den yttersta orsaken till all synd är djävulen. Han har en mäktig allierad i vårt eget hjärta: vårt onda kött. Han använder sig också av världen och dess lockelser.

En farlig metod att leda i synd är förförelsen. Den kan ske genom falsk lära, dåligt exempel eller genom ett obetänkt sätt att använda den kristna friheten.

En av de vanligaste frågorna i frågelådor på barnläger brukar vara av typen "Är det synd att...?" Sådana frågor är naturliga för oss. Vi vill ha klara listor vad vi får och vad vi inte får göra. När vi sedan tycker oss klara av att leva i enlighet med listan är vi nöjda med oss själva.

Rom 14:14
Kol 2:16

ADIAFORON: (Oftast pluralis: adiafora) Öppen fråga, som Bibeln inte säger något om

Kol 3:17

Bibeln ger oss ingen sådan lista. Den lämnar många frågor öppna åt oss själva att avgöra. Det är viktigt att komma ihåg att endast det som strider mot Guds ord är synd, men samtidigt att allt det som strider mot Guds ord är synd.

Sådana frågor som Bibeln lämnat som öppna frågor brukar vi kalla adiafora (sing: adiaforon). Exempel på sådana är maten, hållande av vissa dagar, speciellt sabbaten, och dopsättet, dvs neddoppning eller begjutning.

I dessa frågor skall vi fråga efter vad som tjänar Guds ära och vår nästas bästa. Vi skall vara beredda att avstå från vår kristna frihet om den kan skada vår nästa.

1 Joh 1:8

1 Joh 3:8-9

Förhärdelse och synd mot den helige Ande

Bibeln gör en skillnad mellan att ha synd och att göra synd . Johannes skriver i sitt första brev att vi bedrar oss själva om vi säger att vi inte har någon synd. Men å andra sidan talar han om att den som gör synd är av djävulen:

Den som gör synd, han är av djävulen, ty djävulen har syndat från begynnelsen. Och just därför uppenbarades Guds Son, att han skulle göra om intet djävulens gärningar. Var och en som är född av Gud, han gör inte synd, ty Guds säd förblir i honom; han kan inte synda, eftersom han är av Gud.

Rom 14:1

Rom 14:23

Här tycks det finnas en uppenbar motsägelse! Först slår Johannes fast att det inte finns någon, som inte syndar. Sedan säger han att den som är född av Gud inte syndar. Hur går det ihop?

Förklaringen är den, att Johannes i det senare sammanhanget talar om att utöva synd. Hedegård förklarar i sin NT-översättning att en kristen inte syndar vanemässigt och avsiktligt. En kristen måste bekänna att han syndar dagligen och stundligen, men han syndar av svaghet och inte därför att han vill synda.

Den som trotsar sitt samvete, som överbevisat honom att han syndat, och fortsätter med samma synd, löper risk att bli förhärdad. En sådan synd är mycket allvarlig, eftersom den fördärvar tron. Den som är osäker om vad som är rätt och fel, en "svag i tron", behöver mycken kärlek och undervisning för att ledas på rätt väg. Men fastän samvetet är lett av en feluppfattning måste det lydas tills man blivit överbevisad av sanningen.

I vår tid, med dess upplösning av allmänt vedertagna moralbegrepp, är det synnerligen vanligt att ungdomar inte vet vad som är rätt t ex i sexuella frågor. Det är därför viktigt att undervisa flitigt och i tålamod om dylika ting, inte minst i hemmen. Men det är också viktigt att varna för en fortsatt förhärdelse av samvetet, vilket sker t ex om man fortsätter att leva som sambo, fastän samvetet säger att det är fel.

Matt 12:31f

Hebr 6:4ff

1 Joh 5:16

Hur är det då med synden mot den helige Ande? Kan man alls få förlåtelse om man gjort den synden?

Grundstället för denna fråga är Matteus 12, där det berättas hur Jesus gjort sådana gärningar som överbevisat fariseerna om att han var Guds Son. Trots den klara överbevisningen förklarar de att han drivs av djävulen. Detta gör de alltså i uppenbart trots mot Andens överbevisning. De hädar alltså inte Anden i ord, utan handlar mot hans verk.

Motsvarande fråga finns behandlad också i Hebr 6 och 1 Joh 5.

Om någon är ängslig för att ha gjort den synden, har han säkert inte gjort den. Då skulle det nämligen inte finnas någon oro eller samvetsnöd. Orsak till att denna synd inte kan förlåtas är nämligen inte att den är för stor, utan att den gör ånger omöjlig. Vi skall inte heller anklaga någon för denna synd.

TEOKRATI:
Gudsvälde, där makten härleds direkt från Gud genom profeterna.

Lagens syfte och användning

Som en sammanfattning skall vi upprepa och sammanställa några utsagor om lagen och visa på den klassiska tredelningen av lagens användning.

Människan har av naturen en viss kunskap om Guds vilja. Den fördunklades genom syndafallet, och därför kan samvetet inte mera vara någon fullkomlig domare om vad som är rätt och fel. Därför har Gud gett oss sin lag, för att den skall döma över våra samveten.

Den naturliga lagen finns sammanfattad i Guds tio bud. Den brukar också kallas morallagen. Att buden är tio till antalet är närmast en praktisk indelning och det förekommer olika sätt att numrera dem.

Israels folk fick också en s k ceremoniallag för sitt gudstjänstliv. Den är en förebild för Kristus och får sin fullbordan i honom. Därför har den inte mera någon bindande funktion för kyrkan.

I Mose lag finns också politiska lagar, som gällde Israel som nation. Israel skulle ju styras som en teokrati, dvs direkt av Gud genom profeterna.

Jak 2:10

Gud kräver att vi skall lyda lagen obetingat. En yttre åtlydnad av lagens bokstav i rädsla för straff är inte nog. Också vårt sinne skall vara i enlighet med Guds vilja.

Den som överträder lagen hotas med straff. Varje överträdelse t o m i en detalj, räcker till som grund för dödsstraff, som Jakob säger:

Om någon håller hela lagen i övrigt men felar i ett, så är han skyldig till allt.

Människan vill naturligtvis inte veta av någon sådan stränghet. Därför har hon velat tona ned denna och göra den mera lättsmält för vår tids människor. Men någon sådan rätt har vi inte. När Gud har talat, skall vi lyda.

Rom 10:4

Rom 13:3

Gal 3:25

Rom 3:20

Rom 3:16

Ps 1:1f

Inför en så sträng lag finns ingen enda som håller måttet. Därför är lagen stängd som frälsningsväg. Men den har ändå uppgifter. Dessa brukar sammanfattas i tre delar:

1 ) Lagens första bruk är att fungera som tygel: den håller tillbaka de grövsta synderna genom att hota med straff. Samhällets yttre lag är exempel på detta bruk.

2) Lagens andra bruk är spegeln: den visar oss vår synd inför Gud och driver oss till Kristus för att få frid i samvetet genom att vi ser hans verk för oss. Lagen bryter ned vår självgodhet och egenrättfärdighet och gör oss ödmjuka. Hjärtat fylls med ånger och förkrosselse över synden. Denna syndakännedom är lagens egentliga syfte.

3) Lagens tredje bruk är att fungera som regel för den kristnes liv. Pånyttfödda kristna är fria från lagens band. De står under nåden och drivs av Kristi kärlek. Men de älskar Guds lag, för de har insett att lagen är god och vill människornas bästa, även om den ytligt sett kan verka hård.

SH 396

Jag behöver dig, o Jesus,
ty jag har blott synd i mig.
Hjärtat är så mörkt och öde,
är så kallt och dött i sig.
I ditt dyra blod allena
kan det bliva rent och gott;
i den källan vill jag bada,
i den enda källan blott.