Till den kristne läsaren

Några hava utan grund föregivit, att Konkordieboken särskilt i artikeln om Kristi person avvikit från kyrkans gamla renläriga fäders tale- och uttryckssätt, men infört nya, främmande och självgjorda, som man förut icke brukat eller hört. Då det nu vore alltför långrandigt att med boken själv införliva de vittnesbörd, som man med stor flit hämtat från kyrkans gamla fäder och lärare och vilka, samlade i en förteckning, överlämnats till några kurfurstar och furstar, så hava dessa – den kristne läsaren till sann och grundlig kännedom – bifogats i slutet av boken och där meddelats i tillräckligt antal och under skilda rubriker. Därav kan läsaren genast se och finna, att i bemälda bok ingenting nytt vare sig i sak eller form, d.v.s. vare sig i läran själv eller i uttryckssättet, framställts, utan att däri läres och talas om denna hemlighet alldeles så, som skett först och främst i den heliga Skrift och sedan även i den gamla renläriga kyrkan.

För det första har Konkordieboken skrivits om personens enhet och de båda naturernas åtskillnad hos Kristus ävensom dessas väsentliga egenskaper alldeles på samma sätt, som den gamla renläriga kyrkan, dess fäder och mötesbeslut talat därom, nämligen att det icke är två personer, utan en Kristus och i denna person två åtskiljbara naturer, den gudomliga och den mänskliga; vidare att dessa naturer icke få skiljas från varandra eller sammanblandas med varandra, ej heller att den ena av dem får förvandlas till den andra, utan varje natur må hava och behålla och i evighet icke avlägga sina väsentliga egenskaper; slutligen att den ena naturens väsentliga egenskaper, vilka i sanning tillkomma hela personen, aldrig någonsin bli den andra naturens egenskaper. Detta framgår av efterföljande gamla renläriga mötesbeslut.¹

I det ephesinska mötesbeslutets fjärde canon föreligger bestämmelsen, att om någon uppdelar Skriftens utsagor om Kristus såsom gällande två personer, så att den ena delen anses gälla människan, vilken fattas såsom skild från och utan Guds Logos (ord) eller utan Guds Son, och den andra delen hänföres endast till Guds Son såsom uteslutande gällande Gud själv, han vare bannlyst.

I nämnda mötesbesluts femte canon heter det: Om någon dristar sig att säga, att människan Kristus varit bärare av Gud, och icke i stället, att han såsom den naturlige Gudssonen i sanning är Gud, efter det att och på grund därav att Ordet blivit kött och liksom vi blivit delaktigt av kött och blod, vare han bannlyst.

I dess sjätte canon: Om någon icke bekänner, att en och samme Kristus på en gång är Gud och människa, emedan Ordet enligt den heliga Skrift blivit kött, vare han bannlyst.

I dess tolfte canon: Om någon icke bekänner, att Faderns Ord lidit i köttet och korsfästs i köttet och i köttet smakat döden och blivit den förstfödde av de döda i enlighet därmed, att han är livet och levandegöraren, vare han bannlyst.

Och det chalcedonensiska mötesbeslutet lyder sålunda: Vi bekänna en enda Son, fullkomlig i gudomlighet och fullkomlig i mänsklighet, och betyga, att denne som sann Gud och sann människa med förnuftig själ och kropp är enligt den gudomliga naturen av samma väsen som Fadern och enligt den mänskliga naturen av samma väsen som vi och i allt oss lik, dock utan synd, och att han med hänsyn till den gudomliga naturen är född av Fadern före världens begynnelse. Men i tidens fullbordan har han för vår frälsnings skull med hänsyn till den mänskliga naturen fötts av gudaföderskan jungfru Maria. Denne en och samme Jesus Kristus, den enfödde Sonen och Herren, känna vi i två naturer, utan sammanblandning och förvandling, oupplösligt och oskiljaktigt förenade, så att naturernas åtskillnad på intet sätt upphäves genom den personliga enheten, utan i stället båda naturernas egenskaper bibehållas och mötas i den ena personen, men icke uppdelas och utskiftas på två personer. Vi känna sålunda en enda Kristus, vår Herre, som är Faderns enfödde Son eller Ord och tillika sann människa.

Och i Leos tionde brev, som förelades mötet i Chalcedon till dess ledning, framhålles följande:

Den personliga föreningen har skett så, att båda naturernas egenskaper förblivit utan sammanblandning och förvandling och mötts i en person. Och så har den mänskliga ringheten antagits av det gudomliga majestätet, den mänskliga svagheten av den eviga kraften och den mänskliga dödliga naturen av det eviga gudomliga väsendet. Så har den odödliga naturen, som ej kan lida, förenat sig med den dödliga mänskliga naturen, som kan lida, på det att vår ende Medlare, då han med hänsyn till den ena naturen, nämligen den gudomliga, icke kunde dö, skulle kunna till den andra, nämligen den mänskliga, dö för oss.

Likaså: Han, som är sann Gud, är också sann människa, emedan människans ringhet och gudomens höghet äro förenade i en person. Ty såsom Gud icke förändras, när han av medlidande med oss antager mänsklig natur, så undgår i kraft av den gudomliga högheten och härligheten människan Kristus att förgås. Ty i de båda naturerna i Kristus verkar var och en tillsammans med den andra det, som tillhör vars och ens egenskap, nämligen så, att Ordet verkar det, som tillhör Gudssonen, och köttet det, som tillhör köttet. Det förstnämnda uppenbaras och framträder i underverken, det senare nedtryckes i lidandet, och likväl är det fråga om blott en enda medlare, Gud och människa. Gud är han därigenom och på grund därav, att Ordet var i begynnelsen och Gud var det Ord, varigenom allt är gjort. Människa är han därigenom och på grund därav, att Ordet blivit kött och Guds Son blivit av kvinna född. För ådagaläggande av samma person-enhet i de båda naturerna framhåller Skriften, att Människosonen stigit ned från himmelen, i det att Guds Son antagit kött genom jungfru Maria.

Och vidare heter det i Skriften, att Guds Son korsfästes och begrovs, ehuru han icke kunde underkastas sådant lidande i sin gudomlighet, enär han var av samma väsen som Fadern, utan endast i svagheten hos den natur, som han antagit.

Så långt orden i de båda mötesbesluten i Ephesus och Chalcedon, varmed alla andra heliga fäders utsagor överensstämma.

Och just detta ha de lärda i våra skolor velat antyda och förklara med orden "abstractum" och "concretum". Därpå har också Konkordieboken i detta avseende hänsyftat, då det säges: "såsom de lärda väl känna till allt detta". Dessa ord böra, rätt uppfattade, ovillkorligen bibehållas i skolorna.

Ty "concreta vocabula" äro sådana ord, som med avseende på Kristus antyda hela personen, t.ex. Gud, människa. Men "abstracta vocabula" äro sådana ord, som vilja utsäga och begripliggöra naturerna i Kristi person, t.ex. gudomlighet, mänsklighet.

Enligt denna distinktion kan man med rätta in concreto säga: Gud är människa, människan är Gud. Däremot är det orätt, om man säger in abstracto: gudomlighet är mänsklighet, mänsklighet är gudomlighet.

På samma sätt förhåller det sig med de väsentliga egenskaperna, så att den ena naturens egenskaper icke kunna prediceras om den andra naturen in abstracto, som om dessa vore samma andra naturs egenskaper. Därför är det påståendet oriktigt: Den mänskliga naturen är allsmäktig eller av evighet. På samma sätt kan icke vardera naturens egenskaper prediceras om varandra, som om man ville säga: dödlighet är odödlighet och vice versa: odödlighet är dödlighet. Ty genom att säga så kommer man att upphäva åtskillnaden mellan naturerna och deras egenskaper, sammanblanda dem med varandra, förvandla den ena till den andra och så utjämna och likställa dem inbördes.

Man må dock icke blott veta och stadigt tro, att den antagna mänskliga naturen i Kristi person i all evighet skall hava och behålla sitt väsen och dettas naturliga väsentliga egenskaper, utan man må ock därpå lägga största vikt och däri finna den högsta kristliga tröst, att vi också på grund av uppenbarelsen i den heliga Skrift kunna veta och utan tvivel tro, i vilket majestät hans mänskliga natur i verklighet och sanning insatts i och genom den personliga föreningen och att den sålunda blivit personligen delaktig därav. Fördenskull har detta utförligt förklarats i Konkordieboken.

I enlighet härmed och för att var och en må kunna se, att också i dessa stycken omförmälda bok icke infört i Guds kyrka nya, främmande, självgjorda och icke förut hörda paradoxer och talesätt, skall följande förteckning på vittnesbörd, hämtade i första hand från den heliga Skrift, men sedan också från kyrkans gamla renläriga fäder, företrädesvis från dem, som vid de fyra huvudkoncilierna voro de främsta och ledarna, tydligt och klart visa, huru dessa lärt härom.

Och för att den kristne läsaren desto lättare skall kunna finna sig till rätta häri och döma härom, hava dessa vittnesbörd uppställts under följande särskilda huvudpunkter.

Forts. på nästa sida