Vi firar i dag vår käre Herres Kristi himmelsfärd. Det är om den vi säger i den andra artikeln av vår trosbekännelse: "Jag tror på Jesus Kristus, vilken är uppstigen till himmelen, sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida, därifrån igenkommande till att döma levande och döda." Vi firar denna dag för att vi alla må lära, icke blott hur denna himmelsfärd har tillgått, utan ock vad Kristus därmed har uträttat och haft för avsikt att uträtta.

Evangelisten beskriver historien tydligt och klart, så att man får veta dagen, stället och tiden. Han nämner vilka personer som var närvarande och omtalar hur allt tillgick. Vad han berättar är detta: sedan Herren under fyrtio dagar efter sin uppståndelse hade varit tillsamman med sina lärjungar, mest i Galileen, ätit med dem och predikat för dem om Guds rike, församlade han dem på Oljeberget, som låg nära vid Jerusalem. Där gav han dem den befallningen, att de skulle stanna kvar i Jerusalem och vänta på den helige Andes utgjutande, och sedan gå ut och predika evangelium i hela världen. Sedan han sagt detta, lyftes han, såsom Lukas berättar, inför deras ögon upp i höjden och en sky tog honom bort ur deras åsyn, så att han for upp i luften med kött och ben, så som han stod framför dem, och till slut försvann i molnen. Men när lärjungarna så stod och förundrade sig - ty man hade aldrig förut sett något sådant som att en människokropp lyftat sig upp i luften såsom en fågel - då kom två änglar till dem och sade till dem att de skulle gå hem igen, där var icke mer att få se. Herren skulle icke mer i synlig gestalt komma tillbaka till jorden, förr än han skall döma levande och döda. Då skulle han komma ned i en sky, liksom han nu i en sky hade farit upp från dem.

Detta är i korthet historien, såsom den berättas av evangelisterna. Här bör man först ge akt på det underbara i att Herren på övernaturligt sätt for upp i höjden från sina lärjungar liksom en fågel och försvinner i luften d.v.s. for så högt upp, att hans lärjungar snart icke kunde se honom längre. Att så fara upp i luften är nämligen för människor icke blott något ovanligt, utan rent av omöjligt. En människas kropp är av naturen sådan, att den faller till jorden, liksom en sten eller något annat tungt. Nu hade Kristus ju efter sin uppståndelse en verklig kropp med kött och ben, såsom han själv säger i Luk. 24:39, varvid han också lät lärjungarna röra vid sig. Men denna hans förklarade kropp kan lika väl fara upp i höjden som falla nedåt.

Av detta skulle vi kunna lära, hurudana kroppar vi skall få efter uppståndelsen. Nu är våra kroppar tunga, oviga och tröga, men när vi uppstår från de döda, får vi nya kroppar, och dessa skall visserligen vara verkliga kroppar med kött och ben och alla lemmar, men de skall icke längre vara så tunga och oviga som nu, utan liksom vi nu med våra tankar kan på ett ögonblick färdas både hit och dit, så skall vi då kunna göra också med kroppen. Det ser man på Kristus efter hans uppståndelse. Stenen framför ingången till graven hindrar honom icke, den stängda dörren icke heller. Han går igenom den i ett ögonblick, utan att man kan veta hur det går till. När han vill visa sig, så ser man honom. När han vill vara osynlig, ser man honom icke. I ett ögonblick är han här, i nästa där, och han rör sig lika lätt i luften som på jorden. En sådan härlighet har vi att vänta för våra kroppar efter detta livet. Härtill kommer att dessa då skall vara odödliga, så att de varken skall behöva mat eller dryck, eller någonsin sakna hälsa och sundhet.

Men nu skall vi också tänka efter, vad vår käre Herre Kristus har velat uträtta med sin himmelsfärd, och vad nytta vi kan ha av den redan här på jorden. Först skall vi ge akt på att Kristus far upp till himlen. Därav skall vi draga den slutsatsen, att han icke vill ha något att göra med världen och dess rike. Annars hade han väl stannat kvar på jorden för att taga det riket i besittning såsom en annan världslig konung eller furste. Men han lämnar allt detta och far upp till himlen, så att vi icke mer kan se honom. Därmed vill han lära oss att rätt bedöma och förstå, hur hans rike är beskaffat. Det är nämligen icke, såsom lärjungarna tänkte, ett världsligt rike, där han utdelar gods och penningar och höga värdigheter. Utan det är ett andligt och evigt rike i vilket han vill utdela andliga gåvor åt dem som förblir hos honom och lever under honom i hans rike. Ty ingen får eller bör bli en kristen i den beräkningen, att han därigenom skall vinna gods och penningar och stor ära. Dopet, predikoämbetet och nattvarden är icke instiftade för det ändamålet. Kristus har icke kommit till jorden eller uppfarit till himlen för att skaffa oss världsliga, förgängliga eller timliga förmåner. Han hade andra och högre avsikter, nämligen att vi skulle bli frälsta och vinna eviga och oförgängliga gåvor såsom syndernas förlåtelse, rättfärdighet och evigt liv. Det är sådana gåvor vi skall vänta oss av vår Herre Kristus, som just för att kunna ge oss dem icke har velat bli kvar på jorden utan farit upp till himlen och där upprättat ett andligt, osynligt och evigt rike.

Om detta har den helige Ande långt i förväg profeterat i den 68:de psalmen. Denna anför Paulus i Ef. 4:8 och uttyder den på Kristi himmelsfärd och hans andliga rike, då han säger: "Han steg upp i höjden, han tog fångar och gav människorna gåvor." Detta är ett kort språk, men det innehåller oändligt mycket, och därför bör vi flitigt övertänka och betrakta dessa ord. Paulus själv utlägger det första ordet utmärkt väl och säger: "'Han steg upp', vad betyder det, om inte att han också stigit ner till jorden? Han som steg ner är också den som steg upp över alla himlar för att uppfylla allt."

Vad menar nu Paulus med detta? Ingenting annat, än att vi, när vi nu kan få så mycken nytta av vår käre Herres Kristi himmelsfärd - såsom vi snart får höra - också måtte lära känna orsaken till att vi kan få denna nåd och salighet. Det är icke våra goda gärningar vårt heliga leverne eller vår lydnad, som har förtjänat det, utan Herren som giver dessa gåvor. Han har själv förtjänat det därigenom att han for ned från himmelen hit till jorden, och såsom Paulus säger, utblottade sig själv på sin gudomliga härlighet, samt för vår skull blev människa och dog på korset.

Det är denna välgärning Paulus åsyftar, när han talar om nedfarandet. Och detta stämmer väl med psalmens ord, ty den som redan är i höjden behöver icke fara upp i höjden. När den helige Ande säger om Kristus, att han har farit upp i höjden, så måste detta utan tvivel innebära, att han förut farit ned och utblottat sig för vår skull. Denna uttydning stämmer också väl med Kristi ord: "Det är bäst för er att jag går bort. Ty om jag inte går bort, kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går bort, skall jag sända honom till er." Joh. 16:7. Och vidare: "Jag går bort för att bereda plats åt er." Joh. 14:2.

Men detta ordet "han steg upp i höjden" det passar också väl till att utmärka skillnaden mellan Kristus och andra som uppfara till himlen. Hanok blev upptagen till Gud. Elia uppfor till himlen i en brinnande vagn. Men Kristus for icke på det sättet upp till himlen, utan han upplyfte sig själv dit av egen kraft, liksom han av egen kraft och förmåga hade uppstått från de döda, utan någon annans hjälp. Detta är en stor skillnad. Ty vi skall icke själva uppväcka oss på den yttersta dagen, utan Kristus skall göra det. Joh. 6:54. Men Kristus själv uppstår från de döda genom sin egen kraft. Han säger därom i Joh. 10:17, 18: "Fadern älskar mig därför att jag ger mitt liv för att sedan ta det tillbaka. Ingen tar det ifrån mig, utan jag ger det av fri vilja. Jag har makt att ge det, och jag har makt att ta det tillbaka." Så säger också Petrus i sin första predikan, Apg. 2:24: "Men honom har Gud uppväckt och löst ur dödens vånda, eftersom det inte var möjligt att han skulle behållas av döden." På samma sätt är det skillnad mellan Kristi himmelsfärd och vår. Vi far till himlen emedan Kristus drager oss till sig. Men han far till himlen av egen kraft, såsom han säger i Joh. 3:13: "Ingen har stigit upp till himlen utom han som kom ner från himlen, Människosonen som är i himlen." Denna skillnad har den helige Ande tillkännagivit långt i förväg, och därmed velat lära oss, att vi skall mottaga Kristus såsom sann, allsmäktig och evig Gud.

När psalmen säger: han for upp i höjden, så innebär det, som sagt, intet annat än det som Kristus själv säger inför Pilatus: "Mitt rike är inte av denna världen." Visserligen har vi här på jorden att göra med våra timliga behov, med hustru, barn och tjänstefolk, med världslig styrelse och mera sådant Men eftersom vi är kristna, och Kristi rike icke är av denna världen, bör vi lyfta hjärta och sinnen uppåt, och framför allt eftertrakta detta andliga rike och låta våra hjärtan och tankar syssla därmed. Men vad händer? Den stora hopen hänger med hjärta och hand fast vid detta förgängliga livet och strävar efter att vinna tillräckligt av vad det bjuder, men bekymrar sig litet eller intet om att Kristus har farit upp i höjden. Detta vill den helige Ande gärna hindra, och därför predikar han så: Kristus stannade icke kvar här på jorden, utan han for upp i höjden, på det att vi, medan vi ännu till kroppen är här nere, dock skall med hjärta och tankar lyfta oss uppåt och icke förtynga våra hjärtan med omsorger för detta livet. Ty hos de kristna bör det vara fördelat så, att kroppen och den gamle Adam skall syssla med detta timliga och besväras av det, men hjärtat skall syssla med det eviga, såsom Paulus säger: "Sök då det som är där ovan, där Kristus sitter på Guds högra sida. Tänk på det som är där ovan, inte på det som är på jorden." Kol. 3:1, 2.

Vad gör då Kristus där ovan, eller varför har han farit upp och icke blivit kvar här nere? Sitter han fåfäng, eller gör han något? Härom ger den 68:de psalmen oss ett ganska glädjande besked, då den säger: han for upp i höjden, han tog fångar. Detta är mycket ljuvt och trösterikt talat. Det ser ut som om Kristus hade tänkt just på denna psalm, då han i Luk. 11 framställde liknelsen om den starke man, som, fullt väpnad, bevakar sitt hus, så att det får vara i fred tills en som är starkare överfaller honom, besegrar honom, tager ifrån honom hans vapen och skiftar ut bytet efter honom. Ty vi människor är för syndens skull under djävulens och dödens obarmhärtiga välde. De håller oss fångna, och vi har ingen möjlighet att själva göra oss fria från den fångenskapen, djävulen tvingar och regerar oss, döden slaktar oss. Lagen visar oss våra synder. Den anklagar oss och förskräcker därmed våra samveten, så att vi måste tänka: o ve, du har syndat mot Gud och din nästa; därför är du skyldig till evig död. Mot dessa våra fiender finns ingen hjälp varken hos oss själva eller andra, vare sig änglar eller helgon.

Men så kommer Kristus, såsom den som är starkare. Han utgiver sig i all ödmjukhet. Han ställer sig under lagen och låter dess dom gå över sig, såsom hade han varit den störste syndare, ty han måste dö på korset såsom upprorsstiftare mot kejsaren och en hädare mot Gud. Så betalar han med sitt lidande för hela världens synd, såsom ett tåligt, oskyldigt lamm. Här ser man ingen kraft eller makt. Ty han hänger på korset därför att han vill lida döden. Men när synden genom denna hans död är försonad, då träder han åter fram ut ur döden i makt och härlighet, såsom vi hörde under påsken. Och då tar han fångar. Han binder den starke d. ä. han bryter djävulens och dödens makt, så att djävulen icke mer får skada en kristen, döden icke dräpa honom, och synden icke anklaga honom.

Allt blir då förändrat. Synden har hållit oss fångna och anklagat oss, djävulen har efter sin onda vilja drivit oss till synd, döden har uppslukat oss. Men det skall icke längre vara på det viset. Ty Kristus har uppfarit till himlen för att han skulle taga synden, döden och djävulen till fånga, så att de icke mer skall skada oss. Och den skada, de möjligen gör, skall lända oss till det bästa. Synden försummar sig icke, den retar och lockar oss för att få oss att göra mot Guds vilja, och därmed skaffa oss ett ont samvete. Och vi är så svaga att vi ofta låter oss förledas och bedragas. Så gick det för den förträfflige och store mannen David. Han föll i två stora och svåra synder. Men att han icke förblev i synden utan fick den förlåten, det berodde därpå, att synden genom Kristus skulle förlora sin makt och bli fången. Därför kunde den icke skada David utan måste t.o.m. bli en pådrivare för honom till så mycket ivrigare och allvarligare bön. Ty hade han icke fallit i sådan synd och nöd, så skulle han aldrig ha författat den sköna psalmen: Gud var mig nådig efter din godhet. Ps. 51.

Det är på samma sätt med döden: den kan icke vara stilla. Den måste visa tänderna mot oss och ställa sig så, som om den skulle uppsluka oss. Och när vi se detta, kan vi heller icke annat än förskräckas och ängslas. Hur kommer det sig då, att döden icke kan utföra det den så gärna ville, och alltså icke kan förgöra de kristna? Jo, därav att döden är fången och icke kan anstifta den skada och det fördärv, som skulle bli följden, om icke Kristus höll den fången. Därför när döden rasar och stormar som allra mest och ställer sig som allra farligast, så kan den dock hos de kristna icke uträtta något annat, än att den driver dem till Guds ord, så att de desto flitigare brukar det och inpräglar det hos sig samt tröstar sig av det, medan de däremot icke skulle ha brukat ordet så flitigt, om icke döden hade förskräckt dem.

Likadant är det med djävulen. Han är en ond och listig fiende, som dag och natt smyger efter de kristna för att försöka bringa dem på fall och röva ifrån dem det eviga livets skatt. Men han är en fången ande. Långt ifrån att kunna fullborda sin avsikt kommer han blott att göra de kristna försiktigare, ju mer han lurar på dem, så att de beder, övar sig i att bruka Guds ord och anbefalla sig i Guds beskydd. Om djävulen icke vore så listig och ond, skulle de kristna emellanåt bli säkra och ouppmärksamma. Men eftersom fienden icke lämnar dem någon ro och icke kan vara stilla, så måste de vara vakna, uppmärksamma och försiktiga. Frestelsen, fruktan och faran tjänar alltså de kristna till det bästa. Detta beror icke därpå att dessa ting icke skulle vara skadliga i sig själva. De är tvärtom till sin natur mycket farliga, såsom man kan se på världen. Men vår Herres Kristi himmelsfärd visar just sin frukt och nytta därigenom, att dessa fiender nu är fångna och icke får göra det mot de kristna, som de annars säkert skulle ha gjort. Synden skulle fördöma dem, döden förgöra dem, djävulen störta dem i all slags nöd och jämmer. Men de är nu fångna fiender. Därför skall det icke skada oss, om de än uttänker allahanda ont mot oss. Det är en härlig och stor frukt av Kristi himmelsfärd, att de starka fienderna, synden, döden och djävulen, som höll oss fångna, nu själva av Herren Kristus är gjorda till fångar, och vi förlossade från dem. Ty att han har uppfarit till himmelen och sitter på Guds högra sida, det har han gjort just för att beskydda sin kristenhet mot dessa fiender.

Men han låter det icke stanna vid detta. Ty psalmen säger vidare: han gav människorna gåvor. Det är här fråga om sådana gåvor som Kristus förvärvat för att han skall ge dem åt människorna och därigenom hjälpa dem. Vad är detta för gåvor? Kristus anger det tydligt i Joh. 16:7, 8, då han säger: "Men när jag går bort, skall jag sända honom till er. Och när han kommer, skall han överbevisa världen om synd och rättfärdighet och dom." Så säger också Petrus i Apg. 2:33: "Sedan han nu genom Guds högra hand har blivit upphöjd och av Fadern tagit emot den utlovade helige Ande, har han utgjutit detta som ni ser och hör." Nu uträttar den helige Ande i synnerhet två saker. För det första leder han oss genom evangelium till kännedom om Kristus, så att vi tror att våra synder är oss förlåtna för hans skull. För det andra uträttar den helige Ande, att vi bättrar vårt leverne, står emot synden och dödar henne samt vinnlägger oss om en hjärtlig lydnad mot Gud. Så helgar han själ och kropp, hjärta och allt i oss. Ty fastän vi för vårt syndiga kötts skull aldrig här på jorden kan komma så långt, att vi blir alldeles rena och fria från synd, så medför dock tron på Kristus att den vidlådande synden icke blir oss tillräknad och icke heller kan fördöma oss. Detta är det första som den helige Ande uträttar hos oss.

Men sedan använder den helige Ande oss också som redskap att genom ordet och predikoämbetet förhjälpa andra till samma nåd och kunskap. Därför utlägger Paulus i Ef. 4:11-13 denna psalmen så, att vi genom Kristi himmelsfärd har fått också den gåvan, att "han gav några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister och andra till herdar och lärare. De skulle utrusta de heliga till att utföra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp, tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, till ett sådant mått av manlig mognad att vi blir helt uppfyllda av Kristus." Vi se och erfara ju, hur fientlig djävulen är mot ordet, och hur han särskilt i våra dagar uppretar fienderna att förfölja ordet och ödelägga eller åtminstone försvaga kristenheten. Och ändå visar det sig, att ju mer de rasar, desto med förökas Guds ord. Det är omöjligt för dem att utrota dopet, sakramentet och ordet. Detta är något varpå vi kan märka, vad Kristi himmelsfärd har för kraft och verkan. Ty han uppfor till himmelen för att han skulle sända den helige Ande hit ned och ge framgång och styrka åt sitt rike på jorden.

Till gåvorna, som Kristus skänkt oss genom sin himmelsfärd, hör också, att Gud alltjämt regerar och leder sin kyrka, tröstar henne i frestelse och anfäktning, räddar henne i förföljelse och leder och bevarar henne i sanningen mot villfarelsen. Och framför allt hör det dit, att den helige Ande uppväcker henne till att bedja, såsom Herren säger i förra söndagens evangelium: "På den dagen skall ni be i mitt namn." Ty det kan man icke utan den helige Andes hjälp. Kort sagt: allt vad vi har och får är idel gåvor av Kristus och den rätta frukten av hans fröjdefulla himmelsfärd. Ty han for upp till himlen, för att han ville befästa sitt rike och genom den helige Ande bereda och bevara åt sig en helig kristlig kyrka.

Detta framgår tydligt av evangelisten Lukas berättelse, då han omtalar, att Kristus, när han uppfor, upplyfte sina händer och välsignade lärjungarna. Icke så som vi vanligtvis brukar, att man säger god natt eller tar avsked, utan han önskade dem lycka och framgång till det ämbete som han uppdragit åt dem, att de skulle predika evangelium för allt skapat, d. ä. för alla människor på jorden. Ty det är icke för träd, stenar, fåglar eller fiskar som evangelium skall predikas, utan det skall predikas för människornas skull, att de måtte bli frälsta, såsom det heter strax efteråt: "Den som tror och bliver döpt, han skall bliva frälst." Stenar kan ju icke tro. Därför har man heller ingen befallning att predika för dem, såsom de påviska gör. Och liksom dop och tro endast är för människor, så gäller också evangelii predikan endast dem. Men Herren brukar uttrycket att predika för hela skapelsen, för att visa att det gäller alla klasser och stånd bland människorna, så att ingen kejsare och ingen konung på jorden är så mäktig, att han icke måste höra, mottaga och tro evangelium, om han icke skall bli fördömd. När Herren Kristus givit denna befallning, upplyfter han sina händer och välsignar dem. Och den välsignelsen innebär icke blott en önskan om att de måtte uträtta något gott, utan den medför en kraft som ger dem verklig framgång i ämbetet.

Var som helst som det heliga evangelium predikas, där är än i dag Kristi händers upplyftande och hans välsignelse med, och den är så kraftig, att evangelium bär frukt, så att det icke skall predikas förgäves. Och det är i sanning tröstande, att Herren just vid sitt uppfarande till himlen upplyfter sina händer och välsignar sina lärjungar. Därmed låter han oss förstå, att vi skall trösta oss av hans himmelsfärd, och att han vill låta den bli oss till välsignelse och till vårt bästa. Ty icke hade han använt så vänliga åtbörder, om han varit vred på oss och icke velat upptaga oss i sitt rike. Att han upplyfter sina händer och önskar lärjungarna lycka och välsignelse till det ämbete han nyss betrott dem med, det är ju ett säkert bevis på att Herren menar det vänligt och trofast med oss, och att hans händers upplyftande och hans välsignelse alltid skall komma oss till godo, så länge evangelium blir predikat.

Så ser ni, vilken trösterik och glädjefull högtid vi har i vår käre Herres Kristi himmelsfärd. Vi njuter på allt sätt gott av den, ty eftersom vårt kött och blod, Guds Son, sitter på Faderns högra sida, så skall hädanefter lagen, synden, döden och djävulen berövas all sin makt och icke mer få lov att göra oss någon skada. Ty fast de är våra dödsfiender och på allt sätt strider mot oss, så är de dock fångna och bundna fiender. Därjämte ger Kristus oss sin helige Ande, för att han skall leda oss i all sanning, bevara oss för all villfarelse, trösta oss i frestelse och anfäktning, bedja med oss och uppmana oss till bön och smycka oss med sina gåvor och sin nåd. Ty Kristus har, såsom Paulus säger, farit upp till himmelen och sitter på Guds högra sida, för att han skall uppfylla allt, d. ä. skaffa oss allt och giva oss allt, som vi behöver för att bli frälsta och få evigt liv.

Därför bör vi efterlikna de heliga apostlarnas exempel och med dem tillbedja Herren Jesus Kristus, såsom Lukas berättar, och vara glada och vid gott mod, tacka, lova och prisa vår nådige Gud i himmelen samt bedja honom, att han alltjämt måtte bevara oss i denna tro och till slut göra oss saliga för sin Sons Jesu Kristi skull. Det give Gud oss allesamman. Amen.