Denna predikan höll Herren Kristus såsom en avslutning på sin bergspredikan, vilken Matteus återger i 5:te, 6:te och 7:de kapitlen. Och anledningen därtill var den, att Herren väl visste, att där Gud bygger en kyrka, där bygger djävulen en krog eller ett värdshus bredvid. Liksom man ju brukar säga till barn, att när vår Herre Gud tog en jordklimp och av den formade en skön människa, så ville djävulen apa efter detta, och så skapade han paddor och ormar. Det har alltid varit så, att där den rätta läran har blivit förkunnad, där har också djävulen blandat in falsk lära och kätteri. Vi ser det likadant i en trädgård; det slår icke fel, att när man sår något i den, så kommer där också upp ogräs, och man får mycket besvär med att hjälpa fram den goda säden och skydda den för ogräset.

Nu kan det här på jorden icke vara på annat sätt, än att vi här måste vara under djävulen, som har världen under sitt våld och alltjämt sår sitt ogräs ibland den goda säden. Därför ger oss Herren såsom vår trogne lärare och överherde den förmaningen i dagens evangelium, att vi skall se oss för och akta oss för de falska profeterna. Han vill säga: "Jag har givit er mitt ord och noga undervisat er, vad ni bör göra, hur ni skall förstå de tio buden rätt, hur ni skall bedja rätt, fasta rätt, förtrösta på Gud med mera. Nu kommer det an på att ni aktar er, så att ni icke blir dragna bort från denna lära. Jag varnar er. Ni skall icke kunna undskylla er. Ty jag sänder er icke bland änglar utan bland ulvar. Jag sår ut er icke bland vete utan bland ogräs. Därför måste ni se er för, så att ni icke låter er förföras."

Alltså är det Herrens vilja, att vi skall hålla oss noga vid ordet och icke låta oss dragas bort från det. Däremot skall vi hata allt som strider mot ordet och fly för det, såsom vore det djävulen själv. Därför får ingen vandra i säkerhet eller somna in. Ty såsom jag förut sagt, så slår det icke fel, att där ordet förkunnas rent och klart, där infinner sig också ganska säkert ulvarna. Det ser man både i kyrkan och i den världsliga styrelsen och i hushållet. Över allt smyger sig ulven in, för att om möjligt rycka oss bort från ordet och göra oss skada.

Den kristna kyrkan äger Guds rena och sanna ord. Detta kan djävulen icke finna sig i. Därför sänder han alla slags svärmare, som kommer fram med något nytt och några besynnerligheter angående dopet, Kristi nattvard eller Kristus själv och därigenom förför människorna och leder dem vilse. Och när sådana svärmare kommer, då har vi, fördärvade och nyfikna människor, den onda arten i oss, att, så snart vi får höra något nytt, far vi iväg, faller ifrån ordet och gapar efter sådana partier och svärmeandar.

Det är i synnerhet på sådant, som denna varningen syftar. Det är som om Kristus ville säga: "Falska profeter skall icke utebli, utan de skall alldeles säkert komma till er, och det med ett vackert och lysande sken, så att ni kommer att gapa av förvåning och tycka, att ni aldrig i ert liv hört någon bättre predikan. Och så skall ni falla till i hopar, såsom omogen, maskstungen frukt, när en vindstöt kommer. Och vems blir skulden till detta? Icke min, ty jag har själv varnat er, ni som har och hör ordet, men icke förblir vid det." Ty om en kristen gjorde allvar så kunde han gott försvara och freda sig mot alla villoläror, om han också icke hade mer än katekesen, de tio buden, tron, Fader vår samt Herrens ord om dopet och altarets sakrament.

Men att vi är så försumliga i att höra ordet, och låter våra hjärtan förbli tomma, så att de icke håller sig till ordet, det har då med sig, att djävulen infinner sig i sådana tomma hjärtan och förleder dem till grova och uppenbara synder. Därför vill Herren så allvarligt varna oss, att vi icke skall låta våra hjärtan förbli så lättsinniga, utan i stället se till att vi måtte väl fatta och fasthålla Guds ord. Han sänder oss icke bland änglar utan bland ulvar. Därför är det nödvändigt, att vi noga ser oss för.

Den som nu här vill vara viss på sin sak och icke bli förd vilse, han skall hålla sig till mitt ord, säger Jesus. Det är det rätta ljuset som jag har tänt för er. Det är det pansar, med vilket ni kan stå emot djävulens anfall och försvara er, även om han kommer i fårakläder.

Det är nämligen något förskräckligt, och det ligger en stor fara för oss däri, att när djävulen kommer till oss i sina partiandar, så kommer han icke som en djävul, utan ger sig ett så vackert utseende som vore han Gud själv. På det sättet kom han till vår käre Herre Kristus, då han sade: "Allt detta vill jag giva dig, om du faller ned och tillbeder mig." Djävulen hade icke lov att säga sådant; det tillkom endast det höga majestätet, den ende Guden. Han är den ende som man skall tillbedja; han ensam råder över alla riken i världen, och ger dem efter sitt behag åt vem han vill. Därför bestraffar Kristus också djävulen och säger: "Gå bort, satan." Därmed ville han säga: "Du vill gärna ge dig ut för att vara Gud, men jag känner dig; du är djävulen."

Därför skall vi icke rätta oss efter fårakläderna. Då blir vi bedragna och tar emot och lyssnar till djävulen i stället för Gud. Ty han kommer, som sagt, till oss i sina partier, svärmare och villolärare, i fårakläder - icke i ulvahud, ty då vore han lätt att känna igen, och man skulle bli förskräckt för honom. Men nu beropa förförarna sig för det första på Guds ord och skriften. De talar vitt och brett om Kristus och Guds Ande. De låtsar sig veta allting bättre än andra och framställer allt med ett sådant vackert sken, att de drar många människor till sig och gör stor skada. Därtill kommer också, att de för en sträng, skenfager och vacker levnad, så att man skulle kunna svärja på att det är idel helighet hos dem, och att deras avsikter är goda och rätta. Men ändå är det den lede djävulen själv. Om nu människors hjärtan är ovarsamma och obefästade, och icke ger noga akt på ordet, så insmyger han genom sådana villoandar falsk lära hos dem, liksom en orm smyger sig på en människa som sover i gräset.

Därför borde vi städse minnas vår Herres Kristi varning och icke vara sådana apor, som blott kan hålla munnen öppen och alltid gapa efter något nytt. Vi bör tvärtom flitigt höra ordet, hålla fast därvid och pröva och bedöma all lära efter ordet. Då skall djävulen icke så lätt kunna tillfoga oss någon skada.

På samma sätt tillgår det i den världsliga styrelsen, nästan alldeles som i den kristna kyrkan. När furstarna är säkra och försumliga och icke sköter sitt ämbete och uppdrag, så blir landet fullt av skrymtare. Ty de lämnar sitt förtroende än åt en och än åt en annan, och förlitar sig på sina ämbetsmän, vilka sköter sig så, att det kunde varit bättre. Under tiden blir den fattige förbisedd och förtryckt, och så sänder Gud till slut sin förbannelse över alltsamman. Det duger icke att herrarna anförtror de stora och viktiga angelägenheterna åt andra och litar på vem som helst men icke själva befattar sig därmed. De bör själva vara med i leken, själva fordra räkenskap och icke lita på annat än vad de själva ser. Då skulle de ej så ofta bli bedragna. Så går det också till i hushållet. Om husfadern och husmodern slumrar och lämnar allt i tjänarnas händer och litar på dem, då går det som ordspråket plägar säga: godtrogen rider bort med hästen. Det är visst sant, att man bör hysa förtroende till folk, ty misstänksamma människor, som icke tror någon om gott, är något olidligt. Men det skall vara måtta med sådan godtrogenhet, så att man icke tror folk alltför väl, utan själv har uppsikt på sina angelägenheter och icke genom för stort förtroende ger sina tjänare anledning att synda, såsom vanligen sker.

Men tjänarna bör icke heller vara liknöjda utan noga rätta sig efter sitt husbondefolks vilja och icke låta sig av dåligt sällskap förmås att åsidosätta den. Det går icke an, att när fadern eller modern säger till barnet, eller husbonden eller matmodern till tjänarna: gör det, dessa då låta sig av sina kamrater eller sitt sällskap övertalas, att låta bli att göra det som är dem befallt och företa sig något annat t.ex. gå ut och gå, leka eller supa, i stället för att arbeta och uträtta sina sysslor i huset. Sådant lättsinnigt sällskap beter sig icke som om de menade något illa utan talar rätt vackert, men eftersom det ger anledning till olydnad, så kan man vara viss på att det är den lede djävulen, som är framme, och honom bör du icke rätta dig efter.

Mången tjänare har en god anställning hos rättskaffens och fromma människor, som icke gärna vill se eller behöva tåla något oanständigt eller lättsinnigt hos de sina. Men vad kan icke djävulen ställa till genom onda munnar? Än kommer en och än en annan och säger: "Vad tänker du på, som finner dig i att hållas så inspärrad och bli behandlad så strängt? Du kunde väl få en bättre plats, där du finge mera fritid och icke behövde arbeta så hårt, utan finge bättre dagar." Med sådana ord är en enfaldig människa lätt övertalad. Hon förstår icke, att man vill henne illa, utan anser sådan sockersöta munnar för goda vänner, fastän de i själva verket är hennes värsta fiender. Ty det finns intet skadligare för en ung människa, än då man låter henne följa sin egen vilja och icke alltjämt håller henne till tukt och arbete.

Så går det till överallt. Ulven kommer och rycker människors hjärtan bort från Ordet. Ty djävulen kan icke tåla varken Ordet i kyrkan eller allvarsam tillsyn i den världsliga styrelsen eller lydnad i hushållet. Utan han vill förstöra all god ordning som Gud inrättat i hemmet eller i samhället, lika väl som i kyrkan. Det är Guds ordning och vilja, att hans ord skall hållas vid makt i kyrkan, god lag och ordning råda i samhället samt tukt och lydnad upprätthållas i hemmet. Men djävulen håller sig alltid framme för att förstöra sådan gudlig, nyttig och nödvändig ordning. Därför bör vi ständigt se oss noga för och icke bli säkra, ty vi lever icke bland idel fromma kristna. De flesta är onda och falska, men kan ändå pryda sig med fårakläder, så att man icke skall kunna känna igen ulven.

Detta händer mest i kyrkan, och där är det även farligast. Där kommer alla partier, svärmare och villolärare med det skenet, att de är högst angelägna om själars frälsning. Guds ords renhet och sanningens befrämjande. När de stackars fåren får se sådana fårakläder, tror de, att det är idel guld, faller till och tycker att det är bra. Ty vem vill inte gärna höra Guds ord och lära känna sanningen?

Men de kristna borde lära sig förstå, att djävulen kan tala om sanningen och berömma Guds ord lika bra som fromma kristna. De borde därför säga: "Jag vill också gärna höra Guds ord och sanningen. Men jag vill icke vara för lättrogen utan först se efter, om detta överensstämmer med min katekes och med den predikan, som jag hittills hört." Den som nu är rätt varsam och icke bara tror vad de predika, utan också jämför det med Guds ord, och rättar sig efter detta, han tar ingen skada och blir icke bedragen Men den som icke handlar så, han kan omöjligt annat än bli förförd.

Så gick det med Eva i paradiset. Djävulen kom med goda och hala ord och gjorde vår Herre Gud så snäll, som om det var omöjligt att få honom vred. Han har ju, sade han, gett er hela paradiset till att njuta av. Skulle han då icke unna er detta enda träd, som visst icke kan skada er, utan tvärtom skall hjälpa er till att bli lika visa som Gud. Detta var hala och lockande ord och de intog Eva så, att hon trodde dem och glömde Guds bud. Eller om hon icke glömde det, så började hon åtminstone tvivla på det. Och då var det ute med henne.

När djävulen angrep henne, så handlade hon till en början ganska klokt och avvisade honom med det budet, som Gud hade givit henne. Men då han fortfor och påstod, att om Gud förbjudit dem att äta av trädet, så måste han vara en avundsjuk och svekfull Gud, som icke unnade dem att vara så kloka som han, då lät hon ordet fara och tog äpplet och åt. Så har hon och vi fallit i all olycka och den eviga döden.

Nu varnar oss Herren här för denna faran, så att vi icke också skall bli förförda av djävulen och hans apostlar. "Tagen eder till vara", säger han. Därmed vill han ha sagt: "Om ni blir förförda, så är det icke min skuld utan er egen. Jag har gett er mitt ord rent och klart. Det skall vara ert skydd och ett ljus som lyser för er. Se nu också på det ljuset och låt det icke komma ur sikte för er, utan håll fast vid det. Får ni höra någon som i strid med ordet pratar sådant som icke stämmer överens med det, då skall ni säga: Jag vill icke lyssna på det; här är mitt ljus och det visar mig något helt annat."

Så har Gud velat väl skydda oss, i det att han har givit oss sitt ord och förmanat oss att taga oss tillvara för de falska profeterna. Han har därför ingen skuld, men vi kan icke anföra något till vår ursäkt, om vi går ifrån ordet, och lyssnar till ulvalåten, för vilken vi ändå har så stora skäl att taga oss till vara. Ty ulven är en lögnare och mördare, som icke annat vill än att förföra och mörda. Det visade han redan i paradiset på Adam och Eva, då han störtade dem och alla deras efterkommande i synd, död och Guds vrede. Från detta har nu vår barmhärtige Gud och Fader i himmelen frälst oss genom sin Son, så att vi kan bli fria från synden och döden och bli evigt saliga. Emellertid smyger sig fienden återigen efter oss, för att rycka oss från denna nåd och på nytt störta oss i fördärvet. Därför må vi se oss väl för och hålla oss säkert fast vid ordet; annars är vi förlorade.

Detta må nu vara talat i allmänhet om detta evangelium såsom en enkel och lättfattlig förklaring av det. Herren bjuder oss nämligen att se oss för och taga oss till vara för falska profeter. Därför skall vi förbliva vid ordet och icke låta oss dragas bort därifrån, utan fly för allt som strider mot Guds ord liksom vore det djävulen själv. Det kunde också räcka med detta. Ty, som sagt, den som följer detta ljus och icke lämnar det ur sikte, han blir räddad.

Men Herren låter det icke stanna vid denna allmänna undervisning, utan han ger också sina kristna två regler, som de skall rätta sig efter; och om de följa dem, så skall de vara trygga. Den första är den, att de icke skall låta bedraga sig av fårakläderna eller rätta sitt omdöme efter dem. När ulvarna är hungriga, skälla och tjuta de liksom hundar, för att på det sättet bedraga boskap och människor. På samma sätt gör också de falska profeterna. De kommer nämligen med ett vackert sken och låtsar sig vara mycket heliga. Men detta skall man icke bry sig om. På den regeln ligger det mycken vikt.

Fårakläderna, i vilka de falska lärarna kläder sig och med vilka de pryder sig, utgöras för det första därav, att ingen av dem erkänner, att han vill förföra människor eller predika orätt. De kommer i stället med goda, hala och saktmodiga ord och föregiver, att det är nitälskan för Gud som driver dem, samt att de icke längre orkar se det arma folkets nöd, hur man undanhåller dem sanningen. Gemene man är icke van vid att de som tala så är ogudaktigt folk. Därför faller man till och tror, att det som dessa skrymtare säger och gör, är idel helighet. Men en kristen bör, som sagt, förstå, att djävulen icke kommer så, att man kan se att han är djävulen, utan han ställer sig som vore han Gud själv. Så brukar också dessa ulvar icke komma såsom ulvar, utan de ikläder sig fårakläder, så att en var som icke känner dem håller dem för fromma, rättsinniga får.

Vidare utgöras fårakläderna av ämbetet eller kallelsen och de höga, härliga titlarna. Så visar det sig ju, att påven och hans biskopar gjort och gör den största skadan därmed att de berömt sig av sitt ämbete och på grund av detta fordrat att deras läror och stadgar skall antagas. Ty fastän deras leverne är så förargelseväckande, att de därmed icke kan bedraga eller fånga någon, så ser det likväl ut som något stort att de innehar det offentliga ämbetet i församlingen. Alldeles så som Herren säger om de skriftlärda och fariséerna, att de sitta på Moses stol. Vi kan icke heller förneka dem den äran. Vi måste erkänna, att de innehar ämbetet, liksom att ämbetet i sig självt är rätt och gott, om de blott brukade det rätt. När därför påven och hans biskopar berömmer sig av ämbetet, och fordrar att för dettas skull bli åtlydda, som om de icke kunde misstaga sig, så skall en kristen taga sig till vara och säga: "Jag känner nog till detta ämbete; det är en riktig fåraklädnad. Men Kristus har varnat mig och sagt, att jag icke skall nöja mig med att se det utvärtes, utan se väl efter om icke en ulv gömmer sig därunder, d. ä. om icke en ond och gudlös bedragare förvaltar ämbetet, och vill under sken av sitt ämbete införa falsk lära."

Ännu ett annat slag av fårakläder är att de falska profeterna i det yttre har ett fromt sken och för en ärbar levnad. Detta ser man hos somliga vederdöpare: man hör hos dem inga svordomar, deras kläder, mat och dryck är tarvliga och enkla, de umgås mycket med Guds ord, beder ofta, är tåliga när de får lida och är icke hämndgiriga. Det vore visst önskvärt, att alla människor i dessa avseenden voro sådana som de.

Men om det blir fråga om att därför anse deras lära för rätt och följa den, då säger Kristus: "Tag dig till vara för dem, ty under fårakläderna döljer sig en ulv." Det är nämligen med vederdöparna som med munkarna, att de sätter sin förtröstan på sin egen rättfärdighet och sina gärningar. De beskyller Gud för att ljuga i sina löften, i det att de låter döpa om sig och gör därmed det första och rätta dopet om intet. De lär orätt om nattvarden i det att de säger, att man där icke får annat än bröd och vin. De lägger onödiga bördor på de kristna. De river sönder den husliga ordningen, lär att det är orätt att besitta egendom, och föraktar världslig överhet såsom ett okristligt stånd. Sålunda kullkastar och förstör de alla dessa tre gudomliga stiftelser: kyrka, världslig överhet och huslig ordning. En sådan skadlig ulv gömmer sig under den vackra, snygga pälsen, nämligen att vederdöparnas utvärtes leverne har ett så vackert utseende. Men Guds ord avslöjar detta bedrägeri, så att man ser ulven under fårakläderna. Och på samma sätt har det varit med munk- och nunnelivet. Också det har haft ett så högt anseende att hela världen blivit bedragen. Men även där har Guds ord avslöjat ulven under fårakläderna.

Slutligen kan också de stora gåvorna vara fårakläder. Därom säger Kristus, att somliga i hans namn skola profetera, utdriva djävlar och göra stora under och tecken. Därför bör en kristen även akta sig så att han icke far iväg och fäster sig vid sådana som har stora gåvor, eller utan sorgfällig prövning antager och tror, vad de säger. Han bör i stället först och främst se på ordet, så att icke en ulv döljer sig under fårakläderna.

Detta är den första regeln, att vi icke skall låta bedraga oss av fårakläderna. Ty om än orden är fromma, ämbetet rätt, det yttre levernet oklanderligt, och gåvorna ovanliga, så kan man ändå bli förförd och bedragen. Ty under de fromma orden kan dölja sig ett skadligt gift, under det rätta ämbetet ett farligt missbruk, under den vackra vandeln ett listigt svek och under de stora gåvorna ett falskt hjärta. När du ser fårakläderna, skall du därför tänka: Det går icke an att vara säker, ty Kristus själv påminner ju om att även ulvarna kläder sig i fårakläder och på det sättet gömmer sig. Därför måste du upplyfta fårpälsen för att se vad som gömmer sig under den. Och hur skall det gå till? Jo, på följande sätt.

Här blir det då fråga om den andra regeln som Herren ger oss, nämligen att man icke skall fästa sig vid det utvärtes skenet utan ge akt på frukten. "Av deras frukt skolen I känna dem", säger han. Härvid använder han en liknelse. Ingen bland er är så dum, att om han på fältet får syn på en törnbuske eller ett tistelstånd, han då går dit och letar efter vindruvor eller fikon. Nej, sådana frukter söker man på andra träd, som icke är så vassa och taggiga. Och det är likadant i en trädgård. Om ett träd är fullt av äpplen eller päron, så tänker var och en som ser det: Detta är ett gott träd. Men om ett träd icke bär någon frukt eller om allt är maskstunget, söndersprucket och uselt, då säger man tvärtom: Det trädet är ingenting värt; det bör man hugga bort och kasta på elden, och sedan sätta ett bättre i stället. Gör på samma sätt med de falska profeterna, säger Herren, så skall ni kunna känna igen ulven, så att han icke kan bedraga er. Det skall icke slå fel, om ock skenet vore så vackert som helst och han hade ända till tjugo fårpälsar på sig.

Vad för en frukt är det nu som man kan känna igen en rättskaffens profet eller predikant på och förstå, att han icke är en ulv utan ett av Herren Jesu får? Det är icke det utvärtes levernet eller hans titel och ämbete icke heller några särskilda nådegåvor. Ty Herren betygar - och erfarenheten lär det också - att människor ofta blir bedragna och förförda av sådant. Den rätta frukten är den, att man gör den himmelske Faderns vilja, såsom Herren säger i slutet på texten.

Här skall du lägga märke till att Herren icke talar om de kristna i allmänhet utan om profeterna. Det är sant, att alla kristna bör göra Faderns vilja, och att de därigenom blir saliga. Men att göra Faderns vilja, det vill icke endast säga att hålla sig till de tio buden och på det sättet bevisa lydnad mot Gud. Ty emedan vi i detta livet aldrig kan göra detta fullkomligt, så skulle vi aldrig kunna berömma oss av att ha gjort Faderns vilja, icke heller någonsin kunna komma in i himmelen. Utan Faderns vilja är, säger Kristus i Joh. 6 att "att var och en som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen." Detta är den enda vägen, och den måste vi allesamman gå, både predikanter och åhörare, om vi annars vill bli saliga.

Men här talar Herren särskilt om predikanterna eller profeterna, och dessas rätta och egentliga frukt består däri, att de framställer denna Guds vilja för folket. De skall alltså lära dem, att Gud är nådig och barmhärtig och icke har lust till syndarens död utan till att han får leva, samt att Gud har bevisat denna sin barmhärtighet just därmed, att han låtit sin enfödde Son bliva människa. Honom skall vi taga emot och tro på honom, d.v.s. förtrösta på att Gud för Hans skull vill vara oss nådig, förlåta oss synden och göra oss saliga. Den som nu framställer denna predikan rent och alltså hänvisar folket till Kristus såsom den ende medlaren mellan Gud och oss, han gör såsom predikant Guds vilja. Och i detta består den rätta frukten. Genom den blir ingen bedragen eller förförd. Vore det möjligt, att djävulen själv predikade så, då vore hans predikan icke falsk eller lögnaktig: var och en som trodde på den skulle också få det som den utlovade.

Efter denna frukta som är den förnämsta och säkraste och icke kan bedraga följer sedan också den, att levernet stämmer väl överens med läran och icke strider mot denna. Men detta skall man endast då anse som en god frukta när den först nämnda frukten, nämligen läran om Kristus är för handen. Ty det kan någon gång hända, att läran icke är orätt, fastän levernet är ont och anstötligt. Därför skall vi icke i första rummet se på levernet, utan på läran. Då kan vi säkert veta, om den som kommer till oss i fårakläder är en ulv eller ett får.

Den som nu vill fälla ett omdöme om påven och hans kyrka, han bör då börja med den första frukten. Då skall han finna, att läran om saligheten och syndernas förlåtelse hos de påviska är grundad icke på Kristus ensam utan också på alla slags gärningar, såsom munklöften, mässor, avlat och helgonens förtjänst. Sådant är ett skadligt, giftigt, stickande törne, som man icke finner på något fikonträd eller på något vinträd.

För det andra må man ock ge akt på levernet. Då skall man finna, att påven och hela hans hop undandragit sig all ordentlig lydnad. De hyser en bitter fiendskap mot Ordet och de rätta kristna, förföljer och dödar dem var de kan, lever i gruvlig otukt och arbetar icke utan förtär i lättja kyrkans gods. Korteligen; det finns icke en droppe av något gott i hela deras leverne.

Då nu båda de onda frukterna sammanträffar, så att både livet och läran är odugliga, då skall du tänka, att det är ett törne eller en stickande tistel, varpå du icke skall söka druvor eller fikon, och att, om du ändå försöker det, så finner du inga sådana frukter utan i stället river du sönder och sargar dig. Det gör intet till saken, att vinträdet har så ful och grov bark, men törnet däremot en slät och vacker bark och en älsklig, välluktande och skön ros och blomma. Ty det är här fråga om frukten och icke om utseendet. Lär dig att räkna med den och icke med något annat.

Men vilket straff som kommer att övergå falska lärare, det visar Herren genom liknelsen om det odugliga trädet, som man hugger ner och kastar på elden. Och liksom det går de falska lärarna, så går det också för deras lärjungar, om de icke lyssnar till den rätta läran och icke bär god frukt.

Låt oss därför ha Guds ord för ögonen, flitigt höra det och ge noga akt på det samt rätta vårt leverne därefter, på det att vi må bära god frukt och lära känna och taga oss till vara för all falsk lära. Det förläne vår käre Herre Kristus oss allesamman genom sin helige Ande. Amen.