Textutläggningar

Textutläggningar

till andra årgångens texter
enligt Finlands evangelisk-lutherska kyrkas evangeliebok 2000

Juhani Martikainen 2002, 2005

Adertonde söndagen efter pingst
En kristen människas frihet
Mark. 2:18-22

18. Och Johannes' lärjungar och fariséerna höllo fasta. Och man kom och sade till honom: "Varför fasta icke dina lärjungar, då Johannes' lärjungar och fariséernas lärjungar fasta?"
Matt. 9:14 f. Luk. 5:33 f.

Fasta var egentligen påbjuden i Mose lag bara en gång om året, nämligen på den stora försoningsdagen (3 Mos. 16:29), men judarna fastade ofta, eftersom fastandet föll väl in i deras gärningslära och emedan de gärna ville framställa sig själva som fromma och gudaktiga också genom att hänvisa till sina fasteseder (Luk. 18:12).

19. Jesus svarade dem: "Kunna väl bröllopsgästerna fasta, medan brudgummen ännu är kvar hos dem? Nej, så länge de hava brudgummen hos sig, kunna de icke fasta.

Jesus anknyter här till sitt tema om himmelriket, som han liknar vid ett stort gästabud, där Gud Fader är värd, Sonen brudgummen och människorna bruden. De enskilda människorna är som gäster vid denna bröllopsfest.

Fasta är till sitt väsen att likna vid en bönesituation, som är föranledd av någon nöd (Esra 8:22.23) eller saknad (2 Sam. 1:12). Men vid det aktuella tillfället är situationen den att bröllopsgästerna inte fattas någonting (Psalt. 23:1), eftersom brudgummen Jesus är tillsammans med bröllopsgästerna redan före själva festen och ser till att dessa inte saknar någonting.

20. Men den tid skall komma, då brudgummen tages ifrån dem, och då, på den tiden, skola de fasta. -

Jesus skulle snart låta sig fängslas, korsfästas och dödas, för att därmed utföra det verk vartill han var sänd av Fadern. Då skulle han inte på samma sätt vara med sina lärjungar, och dessa skulle då sakna hans stöd och ha anledning att fasta.

21. Ingen syr en lapp av okrympt tyg på en gammal mantel; om någon så gjorde, skulle det isatta nya stycket riva bort ännu mer av den gamla manteln, och hålet skulle bliva värre.

Även om judarnas motiv för fastandet var rätt tvivelaktiga, hade deras fastande dock sitt ursprung i det gamla förbundets (mellan Gud och Israel) system. Detta förbund hade nu blivit likt en trasig mantel genom att folket inte hade förmått hålla sin del av förbundets överenskommelser.
Det nya och bättre förbundet, som Jesus deklarerade, var i grunden så annorlunda, att det inte kunde bygga på det gamla förbundet. Jesu lära om nådens himmelrike gick inte alls ihop med de gamla tankarna på laggärningar. Om rättfärdigheten ges av nåd, vartill gagnar det då att beflita sig om gärningar för att vinna denna rättfärdighet? Det nya förbundets gärningar skulle komma som en spontan följd av rättfärdigheten, inte tvärtom.

Det hände visserligen att Jesus själv fastade, och han fördömde inte fastandet i sig, men han accepterade inte judarnas laggärningsmotiv för fastandet.

22. Ej heller slår någon nytt vin i gamla skinnläglar; om någon så gjorde, skulle vinet spränga sönder läglarna, så att både vinet och läglarna fördärvades. Nej, nytt vin slår man i nya läglar."

Bilden av två slags tyg i den föregående versen beskriver de två förbundens förhållande till varandra. I denna vers, där förbunden liknas vid två slags vin, gäller saken de behållare som vinet skulle förvaras i, d.v.s. förbundens yttre former, där motiven för gärningarna spelade en viktig roll.

En redan använd skinnsäck kunde inte återanvändas för ett nytt vin, eftersom den redan genom det förra vinets jäsning hade blivit uttöjd så mycket som skinnet tålde. D. v. s. de yttre formerna för det gamla förbundet passade under sin tid för sitt ändamål, men nu kom Jesus med något helt nytt, som inte rymdes i de gamla formerna. Det nya vinet, evangeliet om nådens himmelrike, skulle kräva sina egna och nya former.

Fastan kunde visst användas, men den skulle ha ett annat innehåll: Den skulle inte vara en laggärning utan en förmån med anknytning till Jesu nåderike.

______________

Under temat 'en kristen människas frihet' må nämnas i första hand friheten från syndens skuld och straff, till vilken Jesus har frigjort oss genom sin död för världen. Denna frihet gäller också alla människor, men bara den kristne gör bruk av den.

Den frihet från döda laggärningar som beskrivs i föreliggande text är också egentligen en del av friheten från synden. Ty vad är synd om inte denna strävan till egen rättfärdighet genom laggärningar? Synden därvidlag består i att inte vilja ta Guds lag på allvar och tillstå sin egen syndfullhet och acceptera nåden i Kristus.

Den enda som har blivit rättfärdig på laggärningarnas väg är Jesus, som för egen del redan var utan synd men gick lagens väg i vårt ställe. Genom hans lidande, böner och fasta för oss uppfyllde han lagen för oss. Vi behöver inte be och fasta mer i avsikten att vinna rättfärdighet. Vi är redan rättfärdiga i honom, som var och är vår ställföreträdare inför Gud.

Nu är bönen och fastan en av våra förmåner i Guds nåderike, som bör utföras i Ande och sanning i tron på att Jesus redan har utfört all nödig fasta för oss. Om denna tro inte är förhanden förfelar bönen och fastan sitt ändamål, som är tacksägelse och tillbedjan i Jesu namn..

Mark. 2:18-22 (SF1998)

18 Johannes lärjungar och fariseerna fastade. Då kom man och frågade Jesus: "Varför fastar* Johannes lärjungar och fariseernas, men inte dina lärjungar?"

19 Jesus svarade: "Inte kan väl bröllopsgästerna fasta medan brudgummen är hos dem? Så länge brudgummen är hos dem kan de inte fasta.

20 Men det skall komma dagar när brudgummen tas ifrån dem, och då, på den dagen, kommer de att fasta.

21 Ingen syr fast en lapp av okrympt tyg på en gammal mantel. Då skulle det nya tyget riva bort ännu mer från den gamla manteln och revan bli värre.

22 Ingen häller nytt vin i gamla skinnsäckar. Om man gjorde så, skulle vinet spränga säckarna och både vinet och säckarna förstöras. Nej, nytt vin häller man i nya säckar."

NOTER

18 fastar: Se not till Matt 6:16.

[I GT var fasta påbjuden endast på den stora försoningsdagen (3 Mos 16:29f), i Apg kallad "fastedagen". Under tider av nöd var det dock vanligt att man fastade som tecken på sorg och ånger (2 Sam 1:12, Neh 1:4, Joel 1:13 f). Folket kom att uppfatta fastan som en religiöst förtjänstfull gärning, något som framkallade skarpa protester från profeterna (Jes 58:1-5, Jer 14:12). I nytestamentlig tid fastade fromma judar två gånger i veckan, måndag och torsdag (Luk 18:12).]

Innehåll | Förkortningar

Textutläggningar till andra årgångens texter enligt Finlands evangelisk-lutherska kyrkas evangeliebok 2000		Juhani Martikainen 2002, 2005

Adertonde söndagen efter pingst En kristen människas frihet Mark. 2:18-22 18. Och Johannes' lärjungar och fariséerna höllo fasta. Och man kom och sade till honom: "Varför fasta icke dina lärjungar, då Johannes' lärjungar och fariséernas lärjungar fasta?" Matt. 9:14 f. Luk. 5:33 f. Fasta var egentligen påbjuden i Mose lag bara en gång om året, nämligen på den stora försoningsdagen (3 Mos. 16:29), men judarna fastade ofta, eftersom fastandet föll väl in i deras gärningslära och emedan de gärna ville framställa sig själva som fromma och gudaktiga också genom att hänvisa till sina fasteseder (Luk. 18:12). 19. Jesus svarade dem: "Kunna väl bröllopsgästerna fasta, medan brudgummen ännu är kvar hos dem? Nej, så länge de hava brudgummen hos sig, kunna de icke fasta. Jesus anknyter här till sitt tema om himmelriket, som han liknar vid ett stort gästabud, där Gud Fader är värd, Sonen brudgummen och människorna bruden. De enskilda människorna är som gäster vid denna bröllopsfest. Fasta är till sitt väsen att likna vid en bönesituation, som är föranledd av någon nöd (Esra 8:22.23) eller saknad (2 Sam. 1:12). Men vid det aktuella tillfället är situationen den att bröllopsgästerna inte fattas någonting (Psalt. 23:1), eftersom brudgummen Jesus är tillsammans med bröllopsgästerna redan före själva festen och ser till att dessa inte saknar någonting. 20. Men den tid skall komma, då brudgummen tages ifrån dem, och då, på den tiden, skola de fasta. - Jesus skulle snart låta sig fängslas, korsfästas och dödas, för att därmed utföra det verk vartill han var sänd av Fadern. Då skulle han inte på samma sätt vara med sina lärjungar, och dessa skulle då sakna hans stöd och ha anledning att fasta. 21. Ingen syr en lapp av okrympt tyg på en gammal mantel; om någon så gjorde, skulle det isatta nya stycket riva bort ännu mer av den gamla manteln, och hålet skulle bliva värre. Även om judarnas motiv för fastandet var rätt tvivelaktiga, hade deras fastande dock sitt ursprung i det gamla förbundets (mellan Gud och Israel) system. Detta förbund hade nu blivit likt en trasig mantel genom att folket inte hade förmått hålla sin del av förbundets överenskommelser. Det nya och bättre förbundet, som Jesus deklarerade, var i grunden så annorlunda, att det inte kunde bygga på det gamla förbundet. Jesu lära om nådens himmelrike gick inte alls ihop med de gamla tankarna på laggärningar. Om rättfärdigheten ges av nåd, vartill gagnar det då att beflita sig om gärningar för att vinna denna rättfärdighet? Det nya förbundets gärningar skulle komma som en spontan följd av rättfärdigheten, inte tvärtom. Det hände visserligen att Jesus själv fastade, och han fördömde inte fastandet i sig, men han accepterade inte judarnas laggärningsmotiv för fastandet. 22. Ej heller slår någon nytt vin i gamla skinnläglar; om någon så gjorde, skulle vinet spränga sönder läglarna, så att både vinet och läglarna fördärvades. Nej, nytt vin slår man i nya läglar." Bilden av två slags tyg i den föregående versen beskriver de två förbundens förhållande till varandra. I denna vers, där förbunden liknas vid två slags vin, gäller saken de behållare som vinet skulle förvaras i, d.v.s. förbundens yttre former, där motiven för gärningarna spelade en viktig roll. En redan använd skinnsäck kunde inte återanvändas för ett nytt vin, eftersom den redan genom det förra vinets jäsning hade blivit uttöjd så mycket som skinnet tålde. D. v. s. de yttre formerna för det gamla förbundet passade under sin tid för sitt ändamål, men nu kom Jesus med något helt nytt, som inte rymdes i de gamla formerna. Det nya vinet, evangeliet om nådens himmelrike, skulle kräva sina egna och nya former. Fastan kunde visst användas, men den skulle ha ett annat innehåll: Den skulle inte vara en laggärning utan en förmån med anknytning till Jesu nåderike. ______________ Under temat 'en kristen människas frihet' må nämnas i första hand friheten från syndens skuld och straff, till vilken Jesus har frigjort oss genom sin död för världen. Denna frihet gäller också alla människor, men bara den kristne gör bruk av den. Den frihet från döda laggärningar som beskrivs i föreliggande text är också egentligen en del av friheten från synden. Ty vad är synd om inte denna strävan till egen rättfärdighet genom laggärningar? Synden därvidlag består i att inte vilja ta Guds lag på allvar och tillstå sin egen syndfullhet och acceptera nåden i Kristus. Den enda som har blivit rättfärdig på laggärningarnas väg är Jesus, som för egen del redan var utan synd men gick lagens väg i vårt ställe. Genom hans lidande, böner och fasta för oss uppfyllde han lagen för oss. Vi behöver inte be och fasta mer i avsikten att vinna rättfärdighet. Vi är redan rättfärdiga i honom, som var och är vår ställföreträdare inför Gud. Nu är bönen och fastan en av våra förmåner i Guds nåderike, som bör utföras i Ande och sanning i tron på att Jesus redan har utfört all nödig fasta för oss. Om denna tro inte är förhanden förfelar bönen och fastan sitt ändamål, som är tacksägelse och tillbedjan i Jesu namn..		Mark. 2:18-22 (SF1998) 18 Johannes lärjungar och fariseerna fastade. Då kom man och frågade Jesus: "Varför fastar* Johannes lärjungar och fariseernas, men inte dina lärjungar?" 19 Jesus svarade: "Inte kan väl bröllopsgästerna fasta medan brudgummen är hos dem? Så länge brudgummen är hos dem kan de inte fasta. 20 Men det skall komma dagar när brudgummen tas ifrån dem, och då, på den dagen, kommer de att fasta. 21 Ingen syr fast en lapp av okrympt tyg på en gammal mantel. Då skulle det nya tyget riva bort ännu mer från den gamla manteln och revan bli värre. 22 Ingen häller nytt vin i gamla skinnsäckar. Om man gjorde så, skulle vinet spränga säckarna och både vinet och säckarna förstöras. Nej, nytt vin häller man i nya säckar." NOTER 18 fastar: Se not till Matt 6:16. [I GT var fasta påbjuden endast på den stora försoningsdagen (3 Mos 16:29f), i Apg kallad "fastedagen". Under tider av nöd var det dock vanligt att man fastade som tecken på sorg och ånger (2 Sam 1:12, Neh 1:4, Joel 1:13 f). Folket kom att uppfatta fastan som en religiöst förtjänstfull gärning, något som framkallade skarpa protester från profeterna (Jes 58:1-5, Jer 14:12). I nytestamentlig tid fastade fromma judar två gånger i veckan, måndag och torsdag (Luk 18:12).]
Innehåll \| Förkortningar

till andra årgångens texter enligt Finlands evangelisk-lutherska kyrkas evangeliebok 2000

till andra årgångens texter
enligt Finlands evangelisk-lutherska kyrkas evangeliebok 2000