Textutläggningar

till andra årgångens texter
enligt Finlands evangelisk-lutherska kyrkas evangeliebok 2000

Juhani Martikainen 2002, 2004

Kristi förklarings dag
Kristus förhärligad
Mark. 9:2-8

 

2. Sex dagar därefter tog Jesus med sig Petrus och Jakob och Johannes och förde dem ensamma upp på ett högt berg, där de voro allena.

Det är betydelselöst vilket berg de besteg, men att det var högt kan ses symboliskt. Jesus tog dessa tre lärjungar med sig upp för att de skulle bevittna det som skulle ske där. Två eller tre personer är tillräckligt för att något ska vara korrekt bevittnat. Matt. 18:16. Talet tre associerar också till fullkomligheten, Guds tal.

Och hans utseende förvandlades inför dem;
Matt. 17:1 f. Luk. 9:28 f.
3. och hans kläder blevo glänsande och mycket vita, så att ingen valkare på jorden kan göra kläder så vita.

Den vita färgen betecknar renhet och rättfärdighet. Att Jesu kläder antog denna färg betydde, att han inte var en bedragare som var ute i eget ärende, vilket fariseerna och de skriftlärde menade, utan han var sänd på uppdrag i världen av Gud Fader, och han var i allt trogen sin uppgift.

Under Jesu jordeliv var hans gudomliga väsen till det yttre i allmänhet fördolt för människorna. Jesus uppenbarade sig som Guds Son vanligen genom Ordet och Anden och sina gärningar, men nu visade han sig för ett ögonblick för de tre lärjungarna i den härlighet som han har i sitt rike.

Visserligen var Jesu rike inte ännu upprättat i tiden via hans död och uppståndelse, men eftersom hans rike är ett evigt rike oberoende av tid, och då det är verksamt såväl bakåt som framåt, kunde han redan nu, enligt sina ord i föregående kapitels sista vers, visa sig i sitt rike för dessa tre lärjungar. [Se även noten till vers 1 i SF 1998]

4. Och för dem visade sig Elias jämte Moses, och dessa samtalade med Jesus.

Det som hände vid detta tillfälle var djupt symboliskt och innebar på olika sätt ett vittnesbörd om Jesu verkliga identitet. Det var ingen tillfällighet att just Elias och Moses visade sig. Elias representerade profeterna och deras förutsägelser om Jesus. Moses var lagens man. Jesus hade kommit till jorden för att uppfylla både profetiorna och Guds lag. Samtalet mellan Jesus, Mose och Elias gällde just Jesu uppgift, frälsningen av världen genom hans död och uppståndelse. Luk. 9:31.

5. Då tog Petrus till orda och sade till Jesus: "Rabbi, här är oss gott att vara; låt oss göra tre hyddor, åt dig en och åt Moses en och åt Elias en."

Petrus hade uppfattat något av den goda atmosfär som rådde mellan de närvarande, och han ville vara kvar i denna. Det som avhandlades var nämligen inget annat än det rena och goda evangeliet om Guds nåd genom Jesus.
Och när då Mose och Elia skulle bryta upp och ge sig av, försökte Petrus i hastigheten finna ord för det han upplevde. Luk. 9:33.

6. Han visste nämligen icke, vad han skulle säga; så stor var deras förskräckelse.

De tre lärjungarna var naturligtvis förskräckta, men var ändå vid full sans, så att de kunde uppfatta, bevittna och sedan återge huvuddragen av det som hände.

Att Petrus inte visste något vettigt att säga inför det stora som han fick bevittna är också djupt symboliskt. Jesu härlighet, den som kommer av hans självuppoffrande förnedring, är nämligen så ofattbar att den inte kan beskrivas med människoord.

7. Då kom en sky, som överskyggade dem, och ur skyn kom en röst: "Denne är min älskade Son; hören honom."
Matt. 3:17. Mark. 1:11. 2 Petr. 1:16 f.

Detta var Faderns vittnesbörd om Sonen, detsamma som vid Jesu dop. Gud kunde inte visa sig för lärjungarna, emedan 'ingen människa kan se Gud och bli vid liv'. 2 Mos. 33.20. Han sände istället sitt budskap genom en röst i ett moln. Han bekräftade genom denna röst, att Jesus är hans Son och att han har utvalt honom till världens Frälsare och Nyskapare. Genom orden 'hören honom' framställer han honom som vår frälsning. Den som hör och tar emot hans budskap, tar emot frälsningen, men den som inte lyssnar till hans budskap går miste om den.

8. Och plötsligt märkte de, när de sågo sig omkring, att där icke mer fanns någon hos dem utom Jesus allena.

Förrättningen var över. Jesus var konfirmerad i sitt ämbete som den utlovade världens Frälsare. Profeterna hade vittnat och Gud hade talat. Fariséer och skriftlärda fick sedan motsäga det i sin otro. Det som gäller är det som Gud själv säger och gör. Jesus hänvisade under sin dispyt med judarna till Faderns vittnesbörd om honom. Joh. 5:37.

När dimman hade försvunnit, såg de inte längre varken Elias eller Moses, bara Jesus. Detta är symboliskt med tanke på vad dessa två representerar: Både profetiorna och lagens böcker syftade till att ge en bild av Jesus. Men när Jesus själv hade kommit, bleknade deras beskrivningar bort inför hans närvarande gestalt.
På liknande sätt förhåller det sig också i den kristnes trosliv: Det är Jesus själv och gemenskapen med honom som allt syftar till.

De tre lärjungarna förstod knappast i den situationen innebörden av det som de såg. Men de fungerade som vittnen. Och det som evangelierna berättar om händelsen tjänar till vittnesbörd för dem som tror om Jesu gudomliga härkomst och hans uppgift i världen.

Sammanfattning

Tillfället på förklaringsberget var en juridisk akt angående Jesu identitet och uppgift. Gud bekräftade dels genom profeternas närvaro och vittnesbörd och dels genom en röst - som talade i Guds namn - att Jesus var hans Son, den utvalde Messias, som profeterna hade siat om och som skulle frälsa människorna från deras synder. De tre lärjungarna bevittnade händelsen.

Att Jesus till det yttre antog en härligare gestalt än eljest, likasom Moses och Elias också framträdde i härlighet, var en bisak i sammanhanget och hörde samman med tillfällets himmelska natur.

Gud, den allsmäktige, alltings härskare och uppehållare, bekräftade genom röstens ord, att han har hållit sitt löfte, att han är här med oss i sin Son, som är Jesus från Nasaret.

Uppmaningen 'Hören honom!' innebär att Jesus är vårt enda hopp angående vår frälsning. Gud har utvalt honom till att ensam frälsa oss. Han har inte lämnat någon uppgift i frälsningen åt oss. Vår frälsning ligger helt i Sonens hand. Men hans allsmäktighet garanterar vår frälsning. 'Mig är given all makt i himmelen och på jorden', säger han.

Att han har all makt och att denna makt är vår räddning, måste vi se mot bakgrunden av vår egen situation efter syndafallet. Vi är - i oss själva - döda i synder och överträdelser, oförmögna till att vakna upp till andligt liv. Men Guds Son kom från himmelen för att återställa allt för oss: Först frälste han oss från våra synder genom sin egen död för oss. Han blev själv livet och himlavägen för oss. Och när det nu är färdigt uträttat, så att vi är återinsatta i den himmelska rättfärdigheten, då kungör han för oss vad han har gjort. Och då ska vi - enligt Gud Faders uppmaning - lyssna till honom, vad han säger att han har gjort. Han har nämligen gjort allt för oss, som hör till frälsning och salighet.

Vad blev det då av vårt eget engagemang, vår syndaånger, vår tro, vår överlåtelse, och allt liknande som vi har hört talas om så mycket? - Sådant räknas inte. Det är bara Kristi verk, hans för oss utgjutna blod som gäller. Och hör vi på evangeliet om det, och tar det till oss - då har vi också tro, en rätt och saliggörande tro.

Just på detta sätt är Guds Son den utvalde och ende Frälsaren. Han kom inte för att frälsa dem som har tro, dem som ångrar sina synder, dem som har en god vilja eller dem som har vaknat ur syndasömnen. Nej, han kom för att frälsa syndare, sina fiender, sådana som inte har den minsta lust att vända om från sin onda väg. Som sådana frälste han oss. Och nu har vi i honom all nödig rättfärdighet för att kunna bestå inför Guds ögon och dessutom evigt liv och evig salighet. Detta tillsäger han oss nu genom sitt evangelium och uppmanar oss att lyssna till detta.

Uttrycken 'förklaring' och 'förklaringsberg' för här våra tankar i fel banor. Det viktiga var inte att Jesus visade sig underbar till sin yttre gestalt. Fastmer var det fråga om en förklaring i ord beträffande Jesus som Guds Son, den genom profeterna utlovade och av Gud utvalde Frälsaren. I detta sammanhang är 'bekräftades' (som Messias) eller 'stadfästes' (i ämbetet) bättre ord.

Handbokens underrubrik för söndagen 'Kristus förhärligad' säger inte heller vad evangelitexterna för dagen egentligen handlar om. Han blev inte förhärligad på förklaringsberget, utan han bara visade sig i den härlighet, som han fick eller skulle få genom sitt självuppoffrande lidande och i sin död för världen. På berget visade han sig visserligen härlig också till sin yttre gestalt, men den hade sin grund i en långt större härlighet, som uttrycktes med ord vid detta tillfälle.

Mark. 9:2-8 (SF1998)

 

 

2 Sex dagar därefter* tog han med sig Petrus, Jakob och Johannes och förde dem upp på ett högt berg för att vara ensam med dem. Och han förvandlades inför dem.

3 Hans kläder blev skinande vita, så vita som ingen tygberedare på jorden kan göra några kläder.

4 Och Mose och Elia visade sig för dem, och de samtalade med Jesus.

5 Då sade Petrus till Jesus: "Rabbi, det är gott för oss att vara här. Låt oss göra tre hyddor, en åt dig, en åt Mose och en åt Elia."

6 Han visste inte vad han skulle säga, så förskräckta var de.

7 Då kom ett moln och sänkte sig ner över dem, och ur molnet hördes en röst: "Denne är min Son, den Älskade. Lyssna till honom!"

8 Och plötsligt, när de såg sig omkring, såg de inte längre någon utom Jesus.

NOTER

2. Sex dagar därefter: Se not till Matt 17:1.

(Att döma av denna tidsuppgift är det evangelistens mening att det han nu ämnar berätta står i inre sammanhang med närmast föregående vers.)

Innehåll | Förkortningar