Textutläggningar

till andra årgångens texter
enligt Finlands evangelisk-lutherska kyrkas evangeliebok 2000

Juhani Martikainen 2002, 2004

Femte söndagen efter pingst
Var barmhärtiga
Joh. 8:2-11

 

2. Men i dagbräckningen kom han åter till helgedomen.
3. Då förde översteprästerna och fariséerna dit en kvinna, som hade blivit beträdd med äktenskapsbrott; och när de hade lett henne fram,
4. sade de till honom: "Mästare, denna kvinna har på bar gärning blivit beträdd med äktenskapsbrott.
5. Nu bjuder Moses i lagen, att sådana skola stenas. Vad säger du?"
3 Mos. 20:10. 5 Mos. 22:22f.
6. Detta sade de för att snärja honom, på det att de skulle få något att anklaga honom för.

Judarnas andliga ledare höll sig själva för rättfärdiga med stöd av lagen, vilken de dock hade omtolkat till deras egen fördel. Jesus handlade mot reglerna i deras lagtolkning och stack hål på deras föreställningar med sin lära. Detta retade dem, och när det dessutom såg ut som om Jesus skulle få större delen av folket på sin sida, försökte de få honom fälld och nedtystad. De höll nu före att Jesus var ute efter att upphäva Mose lag, och de försökte få honom att säga någonting, som de kunde ställa honom inför rätta för.

Vad skulle Jesus svara på deras fråga? Om han hade sagt, att han hade kommit för att fullborda lagen i alla människors ställe, skulle de ha menat att han pratade strunt och inte ville svara på deras fråga. De trodde ju inte att han var den han var.

Han måste alltså bemöta dem från en annan sida och tog då upp frågan om vem som var berättigad att fälla domen över kvinnan. Men då måste han gå in på personliga ting, sådant som var klandervärt för dem som ville döma kvinnan. Eftersom Jesus inte på onda människors sätt ville bringa sådant till offentlighet, talade han inte högt därom, utan skrev på jorden.

Då böjde Jesus sig ned och skrev med fingret på jorden.
Matt. 22:15.

Ett allmänt påpekande om att också översteprästerna och de skriftlärda hade syndat skulle inte ha fått dem att ge vika. De ansåg sig med stöd av sin egen tolkning av lagen vara rättfärdiga. Därför fordrades det närmare bevisning. Men sådan bevisning fanns mer än tillräckligt. Jesus visste nämligen allt om dem.

Skriften på jorden kan ses som symbolisk i den meningen att den är försvinnande likasom människans onda gärningar hör till det jordiska och är från Guds sida sett förlåtna genom Jesu död för världen. Det som är förlåtet ska inte ges offentlighet, men det ligger ändå den felande till last på hans samvete intill dess att han vidkänns sin synd.

7. Men när de stodo fast vid sin fråga,

Vad Jesus skrev på marken försökte de nu avfärda som något ovidkommande med motiveringen, att de hade kommit för att få ett direkt svar på sin fråga. Därför säger nu Jesus vad han ville ha sagt.

reste han sig upp och sade till dem: "Den av eder, som är utan synd, han kaste första stenen på henne."
5 Mos. 17:7.
8. Sedan böjde han sig åter ned och skrev på jorden.
9. När de hörde detta, gingo de ut, den ene efter den andre,

När de av hans ord uppfattade vad han menade med sitt skrivande, blev de svarslösa och såg sig plötsligt stå i fara att förlora masken. Naturligtvis kunde de inte medge någonting, varken öppet eller enskilt inför Jesus. De ångrade sig inte och bad inte om förlåtelse. De valde i stället att avlägsna sig så omärkligt som möjligt. Deras hjärtan förblev lika hårda som förut. Det var varken ödmjukhet eller tanken på ett rättvist handlande som fick dem att lämna kvinnan i fred, utan rena självbevarelsedriften. De var rädda för att råka illa ut om Jesus skulle fortsätta att gå tillrätta med dem, så att deras onda gärningar kom till offentlighet.

först de äldsta,

I detta sällskap fanns tydligen också några av de äldsta, folkets representanter och ledare med auktoritet att utdöma straff. Man inväntade först dessa äldstes omdöme och reaktioner innan man gjorde något.

och Jesus blev lämnad allena med kvinnan, som stod där kvar.
10. Då såg Jesus upp

Utan att behöva se på sina antagonister, visste Jesus hur den ene efter den andre avlägsnade sig. Han visade inte sitt övertag mot dem med några yttre åtbörder utan fortsatte med sitt skrivande tills de hade gått.

och sade till kvinnan: "Var äro de andra? Har ingen dömt dig?"

Kvinnan hade naturligtvis varit under en oerhörd själslig press i sina anklagares våld. Nu återför Jesus henne milt till medvetandet om att hon var fri igen.

Egentligen var det ju i första hand Jesus som dessa män ville ha fälld, men Jesus tänkte inte på sin egen situation utan på kvinnans. Som Guds Son var han aldrig i fara. Och egentligen var inte heller kvinnan i fara, eftersom hon var under hans beskydd.

11. Hon svarade: "Herre, ingen." Då sade han till henne: "Icke heller jag dömer dig. Gå och synda icke härefter."
Joh. 12:47. Joh. 5:14.

Med andra ord: 'Du är fri nu, men det betyder inte att du ska fortsätta med att synda.' Tillsägelsen var inget ultimatum åt kvinnan. Ingen människa kan upphöra med att synda. Upphör man med en synd, finns en annan genast i dess ställe. Men lagen finns till för att upplysa och döma, och i dess ljus förstår man att sätta värde på evangelium.

Jesus hade kommit med evangelium, inte med dom. Men genom tillsägelsen att inte synda tillkännager han ändå för kvinnan, att han inte upphävde lagen, så som judarna menade att han gjorde. Nej, han hade kommit för att fullgöra lagen för oss alla.

____________________

Egentligen utlägger denna berättelse inte uppmaningen i dagens rubrik 'Var barmhärtiga'. Judarnas handlande var raka motsatsen till barmhärtighet. Och Jesu ställningstagande i situationen var inte dikterad av överslätande barmhärtighet utan av rätt och rättvisa på basen av hans stora barmhärtighetsverk på korset.

Jesus visste väl att kvinnan var en synderska, vilket judarna förvisso hade rätt i. Och han visade sig inte barmhärtig mot henne på så sätt att han såg genom fingrarna med hennes fel. Han motsade inte judarnas anklagelse mot henne och upphävde inte lagen.

Men han hade något mera än Mose lag att tillämpa, nämligen sitt eget uppfyllande av lagen för oss alla och den därav följande förlåtelsen. Jesus handlade alltså i denna situation på basen av den stora barmhärtighetsgärning som hans död för oss innebar.

Men detta skulle judarna inte ha kunnat fatta, eftersom de inte ville tro honom vara Messias, Guds Son. Därför tog Jesus fast dem i deras egna synder. Vi är alla syndare inför Gud och har därför ingen rätt att döma andra. Bara en rättfärdig har rätt att döma. Jesus är den ende rättfärdige.

Joh. 8:2-11 (SF1998)

 

 

2 Tidigt på morgonen kom han tillbaka till tempelplatsen. Allt folket samlades omkring honom, och han satte sig ner och undervisade dem.

3 Då kom de skriftlärda och fariseerna fram till honom med en kvinna som hade gripits för äktenskapsbrott. De ställde henne mitt framför sig

4 och sade: "Mästare, den här kvinnan greps på bar gärning, när hon begick äktenskapsbrott.

5 I lagen* har Mose befallt oss att stena sådana. Vad säger då du?"

6 Detta sade de för att snärja honom och ha något att anklaga honom för. Men Jesus böjde sig ner och skrev med fingret på marken.

7 När de stod kvar och frågade honom, reste han sig och sade: "Den som är utan synd må kasta första stenen på henne."

8 Och han böjde sig ner igen och skrev på marken.

9 När de hörde detta gick de därifrån, den ene efter den andre, de äldste först, och han blev lämnad ensam kvar med kvinnan som stod där.

10 Jesus reste sig upp och sade till henne: "Kvinna, var är de? Har ingen dömt dig?"

11 Hon svarade: "Nej, Herre, ingen." Då sade Jesus: "Inte heller jag dömer dig. Gå, och synda inte mer!"

NOTER

5 I lagen: Se 3 Mos 20:10, 5 Mos 22:22.

Innehåll | Förkortningar