Textutläggningartill
andra årgångens texter
|
Juhani Martikainen 2001, 2004 |
|
|
|
||
|
Tredje
söndagen efter Trettondagen
39. Och många samariter från den staden kommo till tro på honom för kvinnans ords skull, då hon vittnade, att han hade sagt henne allt vad hon hade gjort. Kvinnans plötsligt förändrade uppträdande bör ha väckt en viss uppmärksamhet så att stadsborna noterade vad hon nu hade att säga. Hon hade ända till strax förut helst undvikit andra människor och hämtat sitt vatten vid en tid då andra inte var där. Men nu var hennes rädsla och försiktighet som bortblåst. Hon berättade nu om sitt möte med en judisk man, som trots att han var en främling i trakten visste allt om henne. En sådan förmåga uppfattades av stadens invånare som ett tecken, dels på att denne man var en profet och dels på att hans tal var tillförlitligt. M.a.o. de trodde på honom p.g.a. det tecken som de fick genom kvinnan. Judarna som hade fått många och större tecken, trodde likväl inte på honom. Detta visar att det inte beror på tecknens storhet om människor kommer till tro på Jesus. 40. När sedan samariterna kommo till honom, bådo de honom att stanna kvar hos dem. Så stannade han där i två dagar. Den som i tro inser Jesu storhet och hans betydelse för världen och därmed för var och en människa, kan inte annat än önska att han skulle stanna kvar, inte bara i timmar och dagar, utan för alltid. 41. Och långt flera kommo då till tro för hans egna ords skull. Jesu ord verkade tro hos flera av dem. Men många avvisade hans ord och vägrade att tro. 42. Och de sade till kvinnan: “Nu är det icke mer för dina ords skull, som vi tro, ty vi hava nu själva hört honom, och Där Jesu ord har ingång, föder de en så stark visshet, att man kan tala om att veta. De som inte har denna visshet, har inte tagit emot Jesu ord. Sådana är de som menar att ingen kan äga sanningen mer än andra. De kristnas visshet är personlig. Den bygger på övertygelsen att Jesus är hela världens Frälsare, och att de därför själva är delaktiga i denna frälsning. Det är fåfängt att söka visshet om evangeliets tillförlitlighet utanför evangeliet. De kristnas visshet är en Guds gåva, som ges enbart via evangeliet. Den som inte tar emot evangeliet som sådant kommer aldrig att bli övertygad på annat sätt heller. Kvinnans berättelse var ett tecken som angav att Jesus var den Messias som profeterna hade siat om, men genom Jesu predikan fick folket veta närmare vilken hans frälsaruppgift var. Utan tvivel förklarade Jesus innehållet i profeternas skrifter för dem på samma sätt som för Emmauslärjungarna. Vissheten om Jesus som syndares Frälsare förutsätter nämligen insikt dels om egen syndfullhet och dels om Jesu ställföreträdande gärning som syndabärare. Båda dessa lärostycken fanns att hämta ur Skrifterna, vilka Jesus kände i detalj i sin egenskap av Gud och genom att han själv stod bakom allt som hans profeter hade skrivit. |
Joh 4:39-42 (SF1998)
39 Många samariter från den staden kom till tro på honom genom kvinnans ord, då hon vittnade: "Han har sagt mig allt vad jag har gjort." 40 När samariterna kom till honom, bad de att han skulle stanna kvar hos dem, och han stannade där två dagar. 41 Och många fler kom till tro på grund av hans ord, 42 och de sade till kvinnan: "Nu tror vi inte längre bara för dina ords skull. Vi har själva hört honom och vet att han verkligen är världens Frälsare."
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|