Textutläggningar till andra årgångens texter enligt Finlands evangelisk-lutherska kyrkas evangeliebok 2000		Juhani Martikainen 2001,2005
Andra söndagen efter jul eller söndagen efter nyår I Guds hus Joh. 10:22-30   22. Därefter inföll tempelinvigningens högtid i Jerusalem. 1 Mack. 4:59 Man högtidlighöll årsdagen av templets återinvigning som skedde år 165 före Kristus, efter det att templet hade varit använt som hednatempel. Tempelinvigningens högtid var på flera sätt en förebild till julen. Den inföll 25 december och varade i åtta dagar. Templet hade blivit renat och invigt efter hedningarnas tvååriga ockupation, men Jesu kommande i världen innebär en långt viktigare rening, nämligen av hela världen från dess syndaskuld. Jesus iståndsatte och invigde ett nytt och evigt tempel, där han själv är både grund och hörnsten och vi är innefattade i honom. Det var nu vinter, 23. och Jesus gick fram och åter i Salomos pelargång i helgedomen. Apg. 3:11, 5:12 Pelargången gav en smula skydd mot regn och oväder. Men att Jesus befann sig i det gamla förbundets pelargång är samtidigt en påminnelse om att Jesus hade gått in under Mose lags krav för att uppfylla dem och sona våra synders skuld. 24. Då samlade sig judarna omkring honom och sade till honom: "Huru länge vill du hålla oss i ovisshet? Om du är Messias, så säg oss det öppet." Matt. 26:63. Luk. 22:67 f. Judarna bluffade. I själva verket ville de inte veta hur det förhöll sig. De hade redan bestämt sig för att han inte fick vara Messias. De hade sin egen bild av Messias, en som med kraft ställde sig i spetsen folket för att kasta ut romarna ur landet och återupprätta deras jordiska rike. I den bilden passade han inte alls in. Hans himmelrike var inte det som de längtade efter. Dessutom var hans förkunnelse en direkt anklagelse mot dem, att de förde falsk lära. Han var en besvikelse för dem och en orsak till förargelse. Nu såg de en möjlighet, att få honom misskrediterad inför både överheten och folket. Om de fick honom att i vittnens närvaro säga sig vara Messias eller Guds son, hoppades de få honom fälld för hädelse. Deras samstämmiga ord att han inte var Messias skulle vid en rättegång väga tyngre än hans ensamma bekännelse att han var det. Judarnas ledarskap var också av deras mening. Judarna hoppades att Jesus skulle bli svarslös vid någon av deras frågor och helst motsäga sig själv. Om de också finge honom fälld för hädelse, skulle de kanske kunna bryta hans makt över folket. 25. Jesus svarade dem: "Jag har sagt eder det, men I tron mig icke. De gärningar, som jag gör i min Faders namn, de vittna om mig. Joh. 5:36 Jesus går inte i deras fälla. Hans stund att ge sig i deras händer är inte ännu inne. Han talar i stället till deras samveten. Han vill säga dem att hans vittnesbörd om honom själv inte är ogrundat eller svagt, som de vill mena. Felet är bara att de inte vill tro på honom trots alla de undergärningar som han hade gjort i sin Faders namn till bevis för sin identitet. 26. Men I tron mig icke, ty I ären icke av mina får. Joh. 8:19, 45 f. Jesus säger här: 'Ni är en främmande andes barn och har varken kontakt eller samhörighet med mig. Därför far ni helt vilse, vad jag än säger, eftersom er ande förkastar Sanningen och tolkar om den till lögn. 27. Mina får lyssna till min röst, och jag känner dem, och de följa mig. Psalt. 95:7. Joh. 18:37 Det är helt annorlunda med mina egna får. De har min och min Faders Ande, som leder dem, så att de förstår mig, tar vara på mitt ord och följer mig i min lära.' Jesu röst är detsamma som hans lära, evangeliet om nådens himmelrike och tillräknad rättfärdighet genom Jesu död för världen. Att följa honom är att anamma hans lära och bli kvar i den. 28. Och jag giver dem evigt liv, och de skola aldrig någonsin förgås, och ingen skall rycka dem ur min hand. Joh. 3:15, 5:24, 11:25 f, 17:12. Rom. 8:38, 39. 1 Petr.1:5 Judarna anar inte vad de går miste om i jämförelse med Jesu egna får. De som lyssnar till hans undervisning får evigt liv genom den. Judarna behövde inte hoppas att de skulle kunna misskreditera Jesus så mycket, att hans egna skulle sluta tro honom. Jesu ords kraft skulle bevara dem i tron på honom. 29. Min Fader, som har givit mig dem, är större än alla, och ingen kan rycka dem ur min Faders hand. Joh.14:28 Jesus handlar på sin Faders uppdrag och har hans stöd i den andliga vård och undervisning som han ger åt de sina. Därför kan varken judarna, någon annan eller någonting i hela världen få hans skyddslingar att avfalla från tron på honom. Gud Fader, den Allsmäktige, är själv garant för dem som han av evighet har utvalt till evigt liv och gemenskap med Jesus och honom själv. Detta är grunden för de troendes salighet, och den läran bör finnas i botten av all predikan, för att den ska ha det fulla evangeliets kraft. Den av Fadern verkställda utkorelsen skymtar fram också i de två föregående verserna, där judarnas främlingskap för Jesu hjord redan var ett faktum, när samtalet ägde rum mellan judarna och honom. [Ordet 'dem' finns inte i grundtexten, utan meningen är att ingenting, vad det än må vara, kan någonsin ryckas ur Faderns hand. [CS1874] B2000 och SF1998(!) har en egen märklig version: 'Vad min fader har gett mig är större än allt annat, och ingen kan rycka det ur min faders hand.' Innebörden är horribel: att fårens enorma storhet skulle vara orsaken till att de blir kvar i Guds hand. Nämnandet av Fadern i ett sådant sammanhang blir helt meningslöst.] 30. Jag och Fadern äro ett." Joh. 14:9 f., 17:11,22 Satsens omedelbara mening är att Jesus och Fadern har samma mål och mening ifråga om ‘fåren’, men orden innehåller också en djupare mening: De är ett i samma gudom. Naturligtvis hade hänvisningen till Faderns stöd inte någon positiv verkan på judarna. Att Jesus sammanförde sig själv så intimt med Fadern retade dem, så att de strax tog upp stenar för att stena honom i enlighet med vad som var bestämt om hädare i Mose lag. 5 Mos. 13:9 f. _____________________ Texten handlar visserligen inte om 'Guds hus' i betydelsen av ett jordiskt tempel för Ordets förkunnelse, men det finns beröringspunkter på ett djupare plan. Händelsen ägde rum under tempelinvigningens högtid, som är en förebild till julen. Jesus kom och blev det sanna och eviga templet för hela världen. I texten hade Jesus redan kommit och hans anspråk på att vara den av profeterna utlovade Messias föranledde olika reaktioner och åsikter hos folket.		Joh. 10:22-30 (SF1998)     22 Nu inföll tempelinvigning-ens högtid* i Jerusalem. Det var vinter, 23 och Jesus gick omkring i Salomos pelarhall i templet. 24 Då samlades judarna omkring honom och frågade: "Hur länge vill du hålla oss i ovisshet? Om du är Messias, så säg det öppet till oss!" 25 Jesus svarade: "Jag har sagt er det, och ni tror det inte. Gärningarna som jag gör i min Faders namn vittnar om mig. 26 Men ni tror inte, därför att ni inte hör till mina får. 27 Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. 28 Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå förlorade, och ingen skall rycka dem ur min hand. 29 Vad min Fader har gett mig är större än allt, och ingen kan rycka dem ur min Faders hand. 30 Jag och Fadern är ett." NOTER 22 tempelinvigningens högtid firades till minne av templets rening och återinvigning år 165 f. Kr., sedan det hade vanhelgats genom Antiochus IV Epifanes. Denne hade nämligen på själva brännoffersaltaret i Jerusalem låtit ställa upp ett altare, invigt åt Zeus (se Matt 24:15).
Innehåll | Förkortningar