Textutläggningartill
första årgångens evangelitexter
|
Juhani Martikainen 2004 |
|
|
|
||
|
Trettonde söndagen efter
pingst
31. Sedan begav han sig åter bort ifrån Tyrus' område och tog vägen över Sidon och kom genom Dekapolis' område till Galileiska sjön. När Jesus botade människor från deras sjukdomar brukade han ofta lägga händerna på de sjuka. De som nu förde till honom den döve hade tagit fasta på detta och föreställde sig att han måste göra just så för att undret skulle fungera. Men Jesus använde sig inte av handpåläggning för att det låg någon särskild kraft i den eller var nödvändigt för undret, utan bara för att markera ingreppet för den sjuke. Denna gång markerade han på ett något ovanligare sätt för den sjuke vad han tänkte åtgärda hos honom. Eftersom denne var döv kunde han inte bara säga åt honom 'Ha din hörsel åter', i likhet med det som han sade åt en blind. Därför stoppade han fingrarna i öronen på honom, och för att han skulle veta att Jesus skulle bota också hans stumhet, rörde han också vid hans tunga. Det som berättas i vers 34 hade en liknande funktion. Jesus visste att hans Fader alltid hörde honom, men han för folkets skull ville han visa att han hade kontakt med Fadern och att han var sänd av honom. Joh. 11:42. 36. Och Jesus förbjöd dem att omtala detta för någon; men ju mer han förbjöd dem, dess mer förkunnade de det. Jesus ville inte ha alltför mycket publicitet som helbrägdagörare. Å ena sidan ville han inte dra sig undan människornas bön om hälsa, men av alltför mycket botande av timliga sjukdomar blev Jesus hindrad i sin egentliga uppgift att förkunna budskapet om himmelriket till själarnas hälsa och evigt liv. Mark. 1:45. 37. Och folket häpnade övermåttan och sade: "Allt har han väl beställt: de döva låter han höra och de stumma tala." Människorna förvånades övermåttan över Jesu under, eftersom de inte kunde fatta att han var Skrifternas Messias och Guds Son med makt över det skapade.
Sammanfattning Jesus botade alla som kom till honom eller som man förde till honom. Och han gjorde det på ett sådant sätt att det blev tydligt för de sjuka dels vad han ville åtgärda och dels att han gjorde det i sin egenskap av den av Fadern enligt Skrifterna utsände Messias. Dessa Messiasvittnesbörd blev dock snart onödigt rikliga och till hinder för Jesu predikoverksamhet. Människorna hade mer bekymmer om sin jordiska hälsa än om det andliga och eviga. Jesu botande av timlig sjukdom är på samma gång en illustration av hans botande av vår andliga sjukdom, som vi ådrog oss genom syndafallet. Berättelsen ger en tydlig bild av frälsningsverket som var Jesu egentliga uppgift i världen. Eftersom vi Adamsbarn av naturen är andligen döva för Guds rikes stora ting, är vi också stumma, så att vi inte kan prisa Gud för dem. Våra öron måste öppnas, så att vi hör Guds röst. Det sker genom evangeliets kraft, i vilket Jesus verkar med sin Ande. I detta andliga helbrägdagörande har evangeliet all nödig kraft, genom att det är Guds eget ord, och det är giltigt redan av evighet i Guds rådslut, men för vår skull ges det åt oss genom medel, likasom Jesus i dagens berättelse tog hänsyn till den sjukes förmåga att uppfatta. Vi får därför evangeliets innehåll av syndaförlåtelse och evigt liv genom Ordet, dopet och nattvarden.
|
Mark. 7:31-37 (SF1998)
31. Därefter lämnade han Tyrus område och tog vägen över Sidon och gick sedan genom Dekapolis område till Galileiska sjön. 32. Och man förde till honom en som var döv och nästan stum och bad att han skulle lägga handen på honom. 33. Då tog han honom åt sidan, bort från folkskaran, stoppade fingrarna i hans öron, spottade och rörde vid hans tunga 34. och såg upp mot himlen, suckade och sade: "Effata!" - det betyder: Öppna dig! 35. Genast öppnades hans öron och hans tunga löstes, och han talade tydligt och klart. 36. Jesus förbjöd dem att tala om detta för någon, men ju mer han förbjöd dem, desto ivrigare var de att göra det känt. 37. Och folk blev utom sig av häpnad och sade: "Allt han har gjort är gott. De döva får han att höra och de stumma att tala." |
|
|
|
|
|
|
|
|
|