Textutläggningar

Textutläggningar

till första årgångens evangelitexter
enligt Finlands evangelisk-lutherska kyrkas evangeliebok 2000

Juhani Martikainen 2004

Kristi förklaringsdag
Kristus förhärligad
Matt. 17:1-8

1. Sex dagar därefter tog Jesus med sig Petrus och Jakob och Johannes, Jakobs broder, och förde dem upp på ett högt berg, där de voro allena.
Mark. 9:2 f. Luk. 9:28 f. 2 Petr. 1:16 f.

Jesus tog dessa tre lärjungar med sig upp för att de skulle bevittna det som skulle ske där.

2. Och hans utseende förvandlades inför dem: hans ansikte sken såsom solen, och hans kläder blevo vita såsom ljuset.
2 Mos. 34.29 f.

Jesu ansikte är Guds ansikte. När Jesus visar sig sådan direkt utan Ordets förmedling, kan en syndig människa inte se på honom.

Den vita färgen på Jesu kläder är renhetens och rättfärdighetens färg. Att Jesu kläder antog denna färg betydde, att han inte var en bedragare som var ute i eget ärende, vilket fariseerna och de skriftlärde menade, utan han var sänd på uppdrag i världen av Gud Fader, och han var i allt trogen sin uppgift.

Under Jesu jordeliv var hans gudomliga väsen till det yttre i allmänhet fördolt för människorna. Jesus uppenbarade sig som Guds Son vanligen genom Ordet och Anden och sina gärningar, men nu visade han sig för ett ögonblick för de tre lärjungarna i den härlighet som han har i sitt rike. Visserligen var hans rike inte ännu upprättat i tiden via hans död och uppståndelse, men eftersom hans rike är ett evigt rike oberoende av tid, och då det är verksamt såväl bakåt som framåt, kunde han redan nu, enligt sina ord i föregående kapitels sista vers, visa sig i sitt rike för dessa tre lärjungar. [Se även noten till vers 1 i SF 1998]

3. Och se, för dem visade sig Moses och Elias, i samtal med honom.

Det som hände vid detta tillfälle var djupt symboliskt och bar på olika sätt vittnesbörd om Jesu verkliga identitet. Det var ingen tillfällighet att just Mose och Elia visade sig. De var vittnen beträffande allt som hade profeterats om Messias, världens Frälsare. Moses representerade lagens böcker och Elias representerade profeterna. Jesus hade kommit till jorden för att uppfylla både profetiorna och Guds lag. Det som profeterna hade profeterat om den kommande Frälsaren var nu nära att gå i uppfyllelse. Och lagen skulle strax bli fullbordad till alla delar genom honom. Samtalet mellan Jesus, Mose och Elias gällde just Jesu stora frälsningsuppgift. Luk. 9:31.

4. Då tog Petrus till orda och sade till Jesus: "Herre, här är oss gott att vara; vill du, så skall jag göra tre hyddor, åt dig en och åt Moses en och åt Elias en."

Petrus uppfattade något av den goda atmosfär som rådde mellan de närvarande, och han ville vara kvar i denna. När då Mose och Elia skulle bryta upp och ge sig av, försökte Petrus i hastigheten hitta på någonting för att få dem att stanna. Luk. 9:33.

Om tillfället var överväldigande och upplyftande för de tre lärjungarna, så var det så också för Mose och Elia. Aposteln Petrus skriver i sitt första brev, att profeterna hade forskat ivrigt i hurudan tid det var som Kristi Ande i dem hänvisade till angående Kristi lidanden och den härlighet som därigenom skulle komma oss till del. (Petr. 1:10,11) Nu var den stunden för handen. Kristus hade kommit och stod framför dem beredd att fullgöra sitt stora uppdrag. Profeterna kunde konstatera, att de inte hade farit vilse, utan Jesu Ande hade lett dem rätt.

5. Och se, medan han ännu talade, överskyggade dem en ljus sky, och ur skyn kom en röst, som sade: "Denne är min älskade Son, i vilken jag har funnit behag; hören honom."
Matt. 3:17.

Detta var Faderns vittnesbörd om Sonen, detsamma som vid Jesu dop.

Gud kunde inte visa sig för lärjungarna, emedan 'ingen människa kan se Gud och bli vid liv'. 2 Mos. 33.20. Han sände istället sitt budskap genom en röst i ett moln. Han bekräftade genom denna röst, att Jesus är hans Son och att han har utvalt honom till världens Frälsare och Nyskapare. Genom orden 'hören honom' framställer han honom som vår frälsning. Den som hör och tar emot hans budskap, tar emot frälsningen, men den som inte lyssnar till hans budskap går miste om den.

6. När lärjungarna hörde detta, föllo de ned på sina ansikten i stor förskräckelse.

Det är naturligtvis skrämmande att plötsligt få höra en tydlig och kraftig röst på nära håll ur en tät dimma, men på samma sätt som Gud är fruktansvärd att se i hans majestät, är t o m hans röst skräckinjagande för syndiga människor, nämligen när han låter den ljuda på annat sätt än genom Jesus, som är Ordet om nåden och förlåtelsen. Utom Ordet, i vilket Gud uppenbarar sig, är han obegriplig för människor, likasom i en dimma.

7. Men Jesus gick fram och rörde vid dem och sade: "Stån upp och varen icke förskräckta."
8. När de då lyfte upp sina ögon, sågo de ingen utom Jesus allena.

När Jesus, barmhärtigheten och nåden själv, tilltalade dem, då vågade de se upp igen. Förrättningen var då över. Jesus var konfirmerad i sitt ämbete som den utlovade världens Frälsare. Profeterna hade vittnat och Gud hade talat. Fariséer och skriftlärda fick sedan motsäga det i sin otro. Det som gäller är det som Gud själv säger och gör. Jesus hänvisade under sin dispyt med judarna till Faderns vittnesbörd om honom. Joh. 5:37.

När dimman hade försvunnit, syntes varken Elia eller Mose, bara Jesus. Detta är symboliskt med tanke på det som dessa två representerar. Både profetiorna och lagens böcker syftade till att ge en bild av Jesus. Men när Jesus själv hade kommit, bleknade deras beskrivningar bort inför hans närvarande gestalt.

De tre lärjungarna förstod knappast i den situationen innebörden av det som de såg. Men de fungerade som vittnen. Och det som evangelierna berättar om händelsen tjänar för alla som tror till vittnesbörd om Jesu gudomliga härkomst och hans uppgift i världen.

Sammanfattning

Tillfället på förklaringsberget var en juridisk akt angående Jesu identitet och uppgift. Gud bekräftade dels genom profeternas närvaro och vittnesbörd och dels genom en röst - som talade i Guds namn - att Jesus var hans Son, den utvalde Messias, som profeterna hade siat om och som skulle frälsa människorna från deras synder. De tre lärjungarna bevittnade händelsen.

Att Jesus till det yttre antog en härligare gestalt än eljest, likasom Moses och Elias också framträdde i härlighet, var en bisak i sammanhanget och hörde samman med tillfällets himmelska natur.

Gud, den allsmäktige, alltings härskare och uppehållare, bekräftade genom röstens ord, att han har hållit sitt löfte, att han är här med oss i sin Son, som är Jesus från Nasaret.

Uppmaningen 'Hören honom!' innebär att Jesus är vårt enda hopp angående vår frälsning. Gud har utvalt honom till att ensam frälsa oss. Han har inte lämnat någon uppgift i frälsningen åt oss. Vår frälsning ligger helt i Sonens hand. Men hans allsmäktighet garanterar vår frälsning. 'Mig är given all makt i himmelen och på jorden', säger han.

Att han har all makt och att denna makt är vår räddning, måste vi se mot bakgrunden av vår egen situation efter syndafallet. Vi är - i oss själva - döda i synder och överträdelser, oförmögna till att vakna upp till andligt liv. Men Guds Son kom från himmelen för att återställa allt för oss: Först frälste han oss från våra synder genom sin egen död för oss. Han blev själv livet och himlavägen för oss. När det nu är färdigt uträttat, så att vi är återinsatta i den himmelska rättfärdigheten, då kungör han för oss vad han har gjort. Och då ska vi - enligt Gud Faders uppmaning - lyssna till honom, vad han säger att han har gjort. Han har nämligen gjort allt för oss, som hör till frälsning och salighet.

Vad blev det då av vårt eget engagemang, vår syndaånger, vår tro, vår överlåtelse, och allt liknande som vi har hört talas om så mycket? - Sådant räknas inte. Det är bara Kristi utgjutna blod som gäller. Och hör vi på evangeliet om det, och tar det till oss - då har vi också tro, en rätt och saliggörande tro.

Just på detta sätt är Guds Son den utvalde och ende Frälsaren. Han kom inte för att frälsa dem som har tro, dem som ångrar sina synder, dem som har en god vilja eller dem som har vaknat ur syndasömnen. Nej, han kom för att frälsa syndare, sina fiender, sådana som inte har den minsta lust att vända om från sin onda väg. Som sådana frälste han oss. Och nu har vi i honom all nödig rättfärdighet för att kunna bestå inför Guds ögon och dessutom evigt liv och evig salighet. Detta tillsäger han oss nu genom sitt evangelium och uppmanar oss att lyssna till detta.

[Handbokens underrubrik för söndagen 'Kristus förhärligad' säger inte vad evangelitexterna för dagen egentligen handlar om. På berget visade sig Kristus visserligen härlig till sin yttre gestalt, men förhärligad blev han i sitt självuppoffrande lidande och i sin död för oss syndare.]

Matt. 17:1-8 (SF1998)

1. Sex dagar därefter* tog Jesus med sig Petrus och Jakob och hans bror Johannes och förde dem upp på ett högt berg för att vara ensam med dem.

2. Och han förvandlades inför dem: hans ansikte lyste som solen, och hans kläder blev vita som ljuset.

3. Och se, Mose och Elia visade sig för dem, och de samtalade med honom.

4. Petrus sade till Jesus: "Herre, det är gott föross att vara här. Om du vill, skall jag göra tre hyddor, en åt dig, en åt Mose och en åt Elia."

5. Medan han ännu talade, se, då sänkte sig ett lysande moln ner över dem. Och en röst ur molnet sade: "Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje. Lyssna till honom!"*

6. När lärjungarna hörde det, föll de ner på sina ansikten och greps av stor fruktan.

7. Men Jesus gick fram och rörde vid dem och sade: "Stig upp och var inte förskräckta!"

8. Och när de såg upp, såg de ingen utom Jesus.

_________________________

NOTER

1. sex dagar därefter: Att döma av denna tidsuppgift är det evangelistens mening att det han nu ämnar berätta står i inre sammanhang med närmast föregående vers.

5. Se 3:17, 5 Mos 18:15.

Innehåll | Förkortningar |

Textutläggningar till första årgångens evangelitexter enligt Finlands evangelisk-lutherska kyrkas evangeliebok 2000		Juhani Martikainen 2004

Kristi förklaringsdag Kristus förhärligad Matt. 17:1-8 1. Sex dagar därefter tog Jesus med sig Petrus och Jakob och Johannes, Jakobs broder, och förde dem upp på ett högt berg, där de voro allena. Mark. 9:2 f. Luk. 9:28 f. 2 Petr. 1:16 f. Jesus tog dessa tre lärjungar med sig upp för att de skulle bevittna det som skulle ske där. 2. Och hans utseende förvandlades inför dem: hans ansikte sken såsom solen, och hans kläder blevo vita såsom ljuset. 2 Mos. 34.29 f. Jesu ansikte är Guds ansikte. När Jesus visar sig sådan direkt utan Ordets förmedling, kan en syndig människa inte se på honom. Den vita färgen på Jesu kläder är renhetens och rättfärdighetens färg. Att Jesu kläder antog denna färg betydde, att han inte var en bedragare som var ute i eget ärende, vilket fariseerna och de skriftlärde menade, utan han var sänd på uppdrag i världen av Gud Fader, och han var i allt trogen sin uppgift. Under Jesu jordeliv var hans gudomliga väsen till det yttre i allmänhet fördolt för människorna. Jesus uppenbarade sig som Guds Son vanligen genom Ordet och Anden och sina gärningar, men nu visade han sig för ett ögonblick för de tre lärjungarna i den härlighet som han har i sitt rike. Visserligen var hans rike inte ännu upprättat i tiden via hans död och uppståndelse, men eftersom hans rike är ett evigt rike oberoende av tid, och då det är verksamt såväl bakåt som framåt, kunde han redan nu, enligt sina ord i föregående kapitels sista vers, visa sig i sitt rike för dessa tre lärjungar. [Se även noten till vers 1 i SF 1998] 3. Och se, för dem visade sig Moses och Elias, i samtal med honom. Det som hände vid detta tillfälle var djupt symboliskt och bar på olika sätt vittnesbörd om Jesu verkliga identitet. Det var ingen tillfällighet att just Mose och Elia visade sig. De var vittnen beträffande allt som hade profeterats om Messias, världens Frälsare. Moses representerade lagens böcker och Elias representerade profeterna. Jesus hade kommit till jorden för att uppfylla både profetiorna och Guds lag. Det som profeterna hade profeterat om den kommande Frälsaren var nu nära att gå i uppfyllelse. Och lagen skulle strax bli fullbordad till alla delar genom honom. Samtalet mellan Jesus, Mose och Elias gällde just Jesu stora frälsningsuppgift. Luk. 9:31. 4. Då tog Petrus till orda och sade till Jesus: "Herre, här är oss gott att vara; vill du, så skall jag göra tre hyddor, åt dig en och åt Moses en och åt Elias en." Petrus uppfattade något av den goda atmosfär som rådde mellan de närvarande, och han ville vara kvar i denna. När då Mose och Elia skulle bryta upp och ge sig av, försökte Petrus i hastigheten hitta på någonting för att få dem att stanna. Luk. 9:33. Om tillfället var överväldigande och upplyftande för de tre lärjungarna, så var det så också för Mose och Elia. Aposteln Petrus skriver i sitt första brev, att profeterna hade forskat ivrigt i hurudan tid det var som Kristi Ande i dem hänvisade till angående Kristi lidanden och den härlighet som därigenom skulle komma oss till del. (Petr. 1:10,11) Nu var den stunden för handen. Kristus hade kommit och stod framför dem beredd att fullgöra sitt stora uppdrag. Profeterna kunde konstatera, att de inte hade farit vilse, utan Jesu Ande hade lett dem rätt. 5. Och se, medan han ännu talade, överskyggade dem en ljus sky, och ur skyn kom en röst, som sade: "Denne är min älskade Son, i vilken jag har funnit behag; hören honom." Matt. 3:17. Detta var Faderns vittnesbörd om Sonen, detsamma som vid Jesu dop. Gud kunde inte visa sig för lärjungarna, emedan 'ingen människa kan se Gud och bli vid liv'. 2 Mos. 33.20. Han sände istället sitt budskap genom en röst i ett moln. Han bekräftade genom denna röst, att Jesus är hans Son och att han har utvalt honom till världens Frälsare och Nyskapare. Genom orden 'hören honom' framställer han honom som vår frälsning. Den som hör och tar emot hans budskap, tar emot frälsningen, men den som inte lyssnar till hans budskap går miste om den. 6. När lärjungarna hörde detta, föllo de ned på sina ansikten i stor förskräckelse. Det är naturligtvis skrämmande att plötsligt få höra en tydlig och kraftig röst på nära håll ur en tät dimma, men på samma sätt som Gud är fruktansvärd att se i hans majestät, är t o m hans röst skräckinjagande för syndiga människor, nämligen när han låter den ljuda på annat sätt än genom Jesus, som är Ordet om nåden och förlåtelsen. Utom Ordet, i vilket Gud uppenbarar sig, är han obegriplig för människor, likasom i en dimma. 7. Men Jesus gick fram och rörde vid dem och sade: "Stån upp och varen icke förskräckta." 8. När de då lyfte upp sina ögon, sågo de ingen utom Jesus allena. När Jesus, barmhärtigheten och nåden själv, tilltalade dem, då vågade de se upp igen. Förrättningen var då över. Jesus var konfirmerad i sitt ämbete som den utlovade världens Frälsare. Profeterna hade vittnat och Gud hade talat. Fariséer och skriftlärda fick sedan motsäga det i sin otro. Det som gäller är det som Gud själv säger och gör. Jesus hänvisade under sin dispyt med judarna till Faderns vittnesbörd om honom. Joh. 5:37. När dimman hade försvunnit, syntes varken Elia eller Mose, bara Jesus. Detta är symboliskt med tanke på det som dessa två representerar. Både profetiorna och lagens böcker syftade till att ge en bild av Jesus. Men när Jesus själv hade kommit, bleknade deras beskrivningar bort inför hans närvarande gestalt. De tre lärjungarna förstod knappast i den situationen innebörden av det som de såg. Men de fungerade som vittnen. Och det som evangelierna berättar om händelsen tjänar för alla som tror till vittnesbörd om Jesu gudomliga härkomst och hans uppgift i världen. Sammanfattning Tillfället på förklaringsberget var en juridisk akt angående Jesu identitet och uppgift. Gud bekräftade dels genom profeternas närvaro och vittnesbörd och dels genom en röst - som talade i Guds namn - att Jesus var hans Son, den utvalde Messias, som profeterna hade siat om och som skulle frälsa människorna från deras synder. De tre lärjungarna bevittnade händelsen. Att Jesus till det yttre antog en härligare gestalt än eljest, likasom Moses och Elias också framträdde i härlighet, var en bisak i sammanhanget och hörde samman med tillfällets himmelska natur. Gud, den allsmäktige, alltings härskare och uppehållare, bekräftade genom röstens ord, att han har hållit sitt löfte, att han är här med oss i sin Son, som är Jesus från Nasaret. Uppmaningen 'Hören honom!' innebär att Jesus är vårt enda hopp angående vår frälsning. Gud har utvalt honom till att ensam frälsa oss. Han har inte lämnat någon uppgift i frälsningen åt oss. Vår frälsning ligger helt i Sonens hand. Men hans allsmäktighet garanterar vår frälsning. 'Mig är given all makt i himmelen och på jorden', säger han. Att han har all makt och att denna makt är vår räddning, måste vi se mot bakgrunden av vår egen situation efter syndafallet. Vi är - i oss själva - döda i synder och överträdelser, oförmögna till att vakna upp till andligt liv. Men Guds Son kom från himmelen för att återställa allt för oss: Först frälste han oss från våra synder genom sin egen död för oss. Han blev själv livet och himlavägen för oss. När det nu är färdigt uträttat, så att vi är återinsatta i den himmelska rättfärdigheten, då kungör han för oss vad han har gjort. Och då ska vi - enligt Gud Faders uppmaning - lyssna till honom, vad han säger att han har gjort. Han har nämligen gjort allt för oss, som hör till frälsning och salighet. Vad blev det då av vårt eget engagemang, vår syndaånger, vår tro, vår överlåtelse, och allt liknande som vi har hört talas om så mycket? - Sådant räknas inte. Det är bara Kristi utgjutna blod som gäller. Och hör vi på evangeliet om det, och tar det till oss - då har vi också tro, en rätt och saliggörande tro. Just på detta sätt är Guds Son den utvalde och ende Frälsaren. Han kom inte för att frälsa dem som har tro, dem som ångrar sina synder, dem som har en god vilja eller dem som har vaknat ur syndasömnen. Nej, han kom för att frälsa syndare, sina fiender, sådana som inte har den minsta lust att vända om från sin onda väg. Som sådana frälste han oss. Och nu har vi i honom all nödig rättfärdighet för att kunna bestå inför Guds ögon och dessutom evigt liv och evig salighet. Detta tillsäger han oss nu genom sitt evangelium och uppmanar oss att lyssna till detta. [Handbokens underrubrik för söndagen 'Kristus förhärligad' säger inte vad evangelitexterna för dagen egentligen handlar om. På berget visade sig Kristus visserligen härlig till sin yttre gestalt, men förhärligad blev han i sitt självuppoffrande lidande och i sin död för oss syndare.]		Matt. 17:1-8 (SF1998) 1. Sex dagar därefter* tog Jesus med sig Petrus och Jakob och hans bror Johannes och förde dem upp på ett högt berg för att vara ensam med dem. 2. Och han förvandlades inför dem: hans ansikte lyste som solen, och hans kläder blev vita som ljuset. 3. Och se, Mose och Elia visade sig för dem, och de samtalade med honom. 4. Petrus sade till Jesus: "Herre, det är gott föross att vara här. Om du vill, skall jag göra tre hyddor, en åt dig, en åt Mose och en åt Elia." 5. Medan han ännu talade, se, då sänkte sig ett lysande moln ner över dem. Och en röst ur molnet sade: "Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje. Lyssna till honom!"* 6. När lärjungarna hörde det, föll de ner på sina ansikten och greps av stor fruktan. 7. Men Jesus gick fram och rörde vid dem och sade: "Stig upp och var inte förskräckta!" 8. Och när de såg upp, såg de ingen utom Jesus. _________________________ NOTER 1. sex dagar därefter: Att döma av denna tidsuppgift är det evangelistens mening att det han nu ämnar berätta står i inre sammanhang med närmast föregående vers. 5. Se 3:17, 5 Mos 18:15.
Innehåll \| Förkortningar \|

till första årgångens evangelitexter enligt Finlands evangelisk-lutherska kyrkas evangeliebok 2000

till första årgångens evangelitexter
enligt Finlands evangelisk-lutherska kyrkas evangeliebok 2000