Textutläggningar till kyrkoårets evangelitexter enligt Finlands evangelisk-lutherska kyrkas evangeliebok 2000		Juhani Martikainen 2003
Fjärde söndagen efter trettondagen Jesus hjälper i nöden Matt. 8:23-27   23. Och han steg i båten, och hans lärjungar följde honom. Mark. 4:35 f. Luk. 8:22 f. 24. Och se, då uppstod en häftig storm på sjön, så att vågorna slogo över båten; men han låg och sov. 25. Då gingo de fram och väckte honom och sade: "Herre, hjälp oss; vi förgås." 26. Han sade till dem: "I klentrogne, Jesus såg hur det stod till med lärjungarnas tro i denna stund. De såg med förskräckelse på de stora vågorna, som om dessa representerade den sanna verkligheten och de verkliga krafterna. Men Jesus uttrycker sig vänligt och slår inte ner lärjungarnas mod ännu mer, fast deras tro på Gud egentligen var så liten att den var obefintlig. Luk. 8:25. Matt. 17:20. Lärjungarna grep förtvivlat tag i något som jämfört med de stora vågorna syntes dem vara ett sista halmstrå: De väckte upp Jesus. Han borde åtminstone bry sig lite om deras situation. Mark. 4:38. varför rädens I?" Jesus var ju Guds Son, och han var med dem i båten. Och de hade ju redan fått både höra och se hur han hade makt över materien. Varför trodde de nu mera på naturens krafter än på honom? Vers 27. Därefter stod han upp och näpste vindarna och sjön, och det blev alldeles lugnt. Jesus ger dem nu en åskådlig undervisning om det verkliga förhållandet mellan honom och naturkrafterna. Och han gör det genom att stilla vindarna och sjön med några stränga ord. Vindarna och sjön skulle ha lytt honom med mindre än så, men undervisningen behövde vara tydlig för lärjungarna. 27. Och människorna förundrade sig och sade: "Vad är denne för en, eftersom både vindarna och sjön äro honom lydiga?" 'Människorna' var i första hand lärjungarna i båten, Mark. 4:41, men kan också ha varit folk i andra båtar på samma resa. Lärjungarna hade ännu inte fattat vem Jesus egentligen var. Vid ett senare tillfälle efter en hård sjögång var detta mera klart för dem. Då föll de ner och tillbad honom. Matt. 14:33.   Sammanfattning Berättelsen åskådliggör dels förhållandet mellan Jesus och naturkrafterna och dels Jesu omsorg om hans lärjungar. Men det som enligt berättelsen skedde i ett jordiskt sammanhang har en tillämpning i ett andligt och ännu viktigare sammanhang. Berättelsen är m a o symbolisk för Guds verk i hans rike. Räddningen från drunkningsdöden hade betydelse bara för stunden, eftersom alla ändå måste dö. Men i den andliga världen är det fråga om räddning från den eviga döden. Alltsedan syndafallet har ingen människa av naturen tro på Gud. Men han har tagit oss med i sin båt genom att sända sin Son till vår frälsning. Vår synd och jordelivets vedermödor är stora vågor, inför vilka vi kapitulerar och ger upp tron. Gud synes vara långt ifrån oss, likasom sovande. Men han är dock i båten. Varseblivandet om detta genom evangeliet får oss att be honom om hjälp. Och han är inte sen att komma till undsättning. Gud föraktar oss inte för vår otros skull, utan tillsäger oss förlåtelse för vår synd, stillar därigenom vår samvete och ger oss förtröstan på honom mitt i livets stormar. Han har en gång näpst djävulen och tillintetgjort synden och döden, och därefter stillar han dagligen vårt samvete med sin nåd. Över allt detta förundrar sig vår mänskliga tanke, och vi måste instämma i konung Salomos ord 'Herre, Israels Gud, ingen gud är dig lik, uppe i himmelen eller nere på jorden.' 1 Kon. 8:23.		Matt. 8:23-27 (SF1998)     23. Jesus steg i båten, och hans lärjungar följde honom. 24. Då blåste det upp till full storm på sjön, och vågorna slog över båten. Men han sov. 25. De gick då fram och väckte honom och sade: "Herre, hjälp! Vi går under." 26. Han sade: "Varför är ni rädda? Så lite tro ni har!" Sedan reste han sig och talade strängt till vindarna och sjön, och det blev alldeles lugnt. 27. Männen häpnade och sade: "Vem är han? Till och med vindarna och sjön lyder honom."
Innehåll | Förkortningar |