Textutläggningar

Textutläggningar

till första årgångens texter
enligt Finlands evangelisk-lutherska kyrkas evangeliebok 2000

Juhani Martikainen 2001

Julaftonen och julnatten
En Frälsare har fötts åt er
Luk. 2:1-14
Julmorgonen
Låt oss gå till Betlehem
Luk 2:1-20

1. Och det hände sig vid den tiden, att från kejsar Augustus utgick ett påbud, att hela världen skulle skattskrivas.

'Hela världen' var den dåtida kända världen, som var under det romerska imperiets kontroll.

2. Detta var den första skattskrivningen, och den hölls, när Kvirinius var landshövding över Syrien.

Jesu födelse förankras här i historien som ett historiskt faktum. Den tiden hade man inte som nu ett tideräkningssystem baserat på ett visst år, Kristi födelseår. I stället noterade man under vilken regents tid händelserna utspelade sig.

3. Då färdades alla, var och en till sin stad, för att låta skattskriva sig.
4. Så gjorde ock Josef; och eftersom han var av Davids hus och släkt, for han från staden Nasaret i Galileen upp till Davids stad, som heter Betlehem, i Judeen,
1 Sam. 16:1 f. Mika 5:2. Matt. 1:1 f. Joh. 7:42

Om Josefs släktskap med David se Matt.1:1 f. Josef var bosatt i Nasaret. Jerusalem var också Davids stad, men Betlehem var Davids födelsestad. (1 Sam.16) Betlehem betyder brödhus. Därifrån skulle det himmelska brödet, personifierat i Jesus, utgå.

5. för att låta skattskriva sig jämte Maria, sin trolovade, som var havande.

Maria skulle också skattskrivas, eftersom trolovningen på den tiden var juridiskt bindande. Hon var gravid, dock inte genom Josef utan av Guds helige Ande. Matt. 1:18 f.

6. Medan de voro där, hände sig, att tiden var inne, då hon skulle föda.
7. Och hon födde sin förstfödde son och lindade honom och lade honom i en krubba, ty det fanns icke rum för dem i härbärget.
Matt.1:25

Att han var förstfödd av Maria, har en parallell i hans gudomliga födelse av evighet som Faderns förste och ende son. Kol.1:15.

Det var säkert inte ovanligt att de människoskaror som reste till sina respektive skattskrivningsorter fick nöja sig med sämre inkvartering i brist på bättre, men i detta fall innehåller situationen en djup symbolik. Guds Son, som kom till människorna för att frälsa dem ifrån deras synder, fann inget rum hos dem. Det var just däri deras synd låg, att de hade avfallit från sin Gud så att de inte gav honom rum, varken i sina hjärtan eller i timlig måtto. Detta gäller alla människor i alla tider. Jesus måste själv genom sitt evangeliums kraft bereda rum för sig i människornas hjärtan.

8. I samma nejd voro då några herdar ute på marken och höllo vakt om natten över sin hjord.

Fårvaktarsysslan var en lägre rangens syssla och sköttes av de fattigaste. På samma sätt som de först av alla skulle få höra budskapet om Jesu födelse, så är också Jesu evangelium ett budskap för de i Anden fattiga, de som ser sin egen synd och med glädje hör evangeliet.

9. Då stod en Herrens ängel framför dem, och Herrens härlighet kringstrålade dem; och de blevo mycket förskräckta.

Det är mänskligt att bli rädd för det som man inte har kontroll över. Människan ser av naturen strax onda omen i övernaturliga fenomen. Medvetandet om egen syndfullhet förstärker rädslan.

10. Men ängeln sade till dem: "Varen icke förskräckta. Se, jag bådar eder en stor glädje, som skall vederfaras allt folket.

Ängelns överraskande besök var inget ont förebud. Tvärtom: Det gällde ett meddelande om något mycket glädjande, och inte bara för herdarna utan för hela folket d.v.s. Israel. Israel var ett namn på judafolket, Guds egendomsfolk, hos vilket Guds Son skulle bo och utföra sitt stora återlösningsverk för mänskligheten. Men namnet Israel står redan i gamla testamentet också för allt Guds folk på jorden, nämligen de som av Guds nåd och utkorelse låter sig frälsas. Se också Matt. 1:21. Texten undanhåller emellertid inte glädjen från någon, utan den rymmer också möjligheten att alla människor vill ha del av frälsningen och räkna sig till Guds Israel.

11. Ty i dag har en Frälsare blivit född åt eder i Davids stad, och han är Messias, Herren.

Att Betlehem var Davids födelsestad framgår av 1 Sam. 16 och kan ha varit bekant för dessa herdar. Men ängeln påpekade för dem, att den furste som skulle födas i Betlehem var identisk med Messias, den utlovade Frälsaren. Profetiorna om Messias var välbekanta för judarna. De önskade att han skulle komma snart och befria deras land från romarna. Men begreppet 'frälsare' innefattade i gamla testamentets skrifter mycket mera än så. Jesaja beskriver Frälsaren som en räddare från allt slags ont t.ex. i det 43:dje kapitlet. Vad dessa herdar förstod med 'Frälsare' framgår inte här. Jesu uppgift sammanfattas i Matt.1:21 med orden 'frälsa sitt folk ifrån deras synder'. Frälsning från synden innebär sedan också frälsning från allt ont.

12. Och detta skall för eder vara tecknet: I skolen finna ett nyfött barn, som ligger lindat i en krubba."

För att herdarna skulle kunna vara förvissade om att det verkligen nu var fråga om den utlovade Messias, gav Gud genom ängeln ett profetiskt tecken att ta fasta på. Tecknet var dessutom komplext, så att det inte skulle finnas minsta anledning att ta miste:
1) De skulle finna
2) ett nyfött barn
3) som ligger lindat
4) i en krubba.

Det profetiska tecknet är också till alla sina delar symboliskt för det rike som Messias skulle upprätta.
1) Se Ordspr. 8:17 och Matt. 7:7 f.
2) Jesus representerar ett nytt förbund mellan Gud och människor: Jer. 31:31, Hebr. 9:15; en ny lära: Mark. 1:27; ett nytt liv: 2 Kor. 5:17.
3) Jesu evangelium är inneslutet i de heliga skrifterna, bibeln. Det är väl grundat och bevisat genom många profetior och vittnesbörd.
4) Krubban är liksom namnet Betlehem en bild av en plats där mat står att finna. Jesus är själv det andliga, himmelska brödet. Joh. 6:48.

13. I detsamma sågs där jämte ängeln en stor hop av den himmelska härskaran, och de lovade Gud och sade:
Dan. 7:10

Även den himmelska världen tar del i den fröjd som Jesu födelse till jorden innebär, trots att änglarna själva inte har del i den frälsning som Gud har berett åt människorna. 1 Petr. 1:12. Den himmelska härskarans framträdande i detta sammanhang annonserade att Jesu ankomst till världen var ett led i en stor strid, där Gud, som också kallas Sebaot, härskarornas Gud, hade tagit upp striden med denna världens furste Djävulen.

14. "Ära vare Gud i höjden och frid på jorden bland människor, till vilka han har behag."
Luk. 19:38

Denna översättning ger inte rättvisa åt textens innehåll. [UT1992 och kommentaren till denna vers] De himmelska härskarornas lovprisning var nämligen inte en from förhoppning eller önskan att äran måtte tillfalla Gud och att frid måtte råda på jorden. Änglarna utropade som ett faktum att äran för det som här skedde genom Sonens ankomst till jorden var Guds, och att samma händelse innebar fridens ankomst till jorden. (Jes. 9:6, Mika 5:4, Ef. 2:14)

Guds allsmäktiga beslut att frälsa världen genom Sonen var redan då att räkna som ett fullbordat faktum, fast det inte ännu var synligt för världen. Friden på jorden var en följd av den fred som Sonen skulle åstadkomma mellan rättfärdig Gud och det i synd fallna människosläktet.

Motpolerna 'höjden' med Gud och 'jorden' med människorna är att uppfatta som odelade storheter, vilket betyder att alla människor som ett kollektiv är mottagare av denna Guds gåva.

Ordet 'utvalt' i B2000 är kanhända dåligt valt bland de möjligheter som ges av grundtexten, vars ord också kan ha betydelse av att 'tycka om' och 'visa välvilja'. [B2000 noten]. Men ordet 'utvalt' är användbart, förutsatt att man förstår det i ett vidare sammanhang: Av alla väsen i himlarna och på jorden har Gud utvalt det i synd fallna människosläktet till föremål för sin kärlek. Kärleken är för övrigt en huvudingrediens i detta sammanhang. Därför lyder också versionen i UT1992 (i min översättning):

Äran är Guds i höjderna,
frid (är) på jorden
hos människorna, som han älskar.

15. När så änglarna hade farit ifrån herdarna upp i himmelen, sade dessa till varandra: "Låt oss nu gå till Betlehem och se det som där har skett och som Herren har kungjort för oss."

Herdarna hade uppfattat ängelns budskap som ett tillförlitligt Herrens ord, och de var strax beredda att söka barnet - i glad tillförsikt att finna det, så som ängeln hade sagt.

16. Och de skyndade åstad dit och funno Maria och Josef och barnet, som låg i krubban.

Avvikande från tidens praxis nämner evangelisten Johannes först Maria, barnets mor. Josef var nämligen inte barnets biologiske far. Men han nämns ändå före barnet, en anspelning på släktskapen till David och epitetet 'Davids son' för barnet. Matt. 1:6, 16.

17. Och när de hade sett det, omtalade de, vad som hade blivit sagt till dem om detta barn.
18. Och alla som hörde det förundrade sig över vad herdarna berättade för dem.

Man förstod ännu ingenting, utan fylldes av ren förundran.

19. Men Maria gömde och begrundade allt detta i sitt hjärta.

Maria hade dock fått veta en hel del på förhand, likaså Josef. Men av dem var Maria mera påtagligt engagerad i det som rörde barnet, eftersom Josef hade stått på sidan om ifråga om barnets avlelse. Frågorna var ännu många för Maria beträffande innebörden och följderna av att barnet var en gudason. Men av textorden kan man förstå, att det som blev berättat var ägnat att ge Maria stöd för tron och tillförsikt inför framtiden, nämligen den tillförsikten att Gud själv stod bakom hela projektet, och för hennes egen del att Gud hade gett henne en sådan nåd och tagit henne i sin tjänst.

20. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för allt vad de hade fått höra och se, alldeles såsom det hade blivit dem sagt.

Herdarnas lovprisning föddes inte vid änglaupplevelsen på ängen utan först när de insåg att ängelns profetia var sann. När de fann barnet och detta låg lindat i en krubba, då visste de att det som ängeln hade sagt om barnets uppgift som världens och deras Frälsare var sannt. Inte ett barn vilket som helst utan deras egen Messias hade kommit till dem.

Luk. 2:1-20 (SF1998)

1. Och det hände vid den tiden att från kejsar Augustus* utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas.

2. Detta var den första skattskrivningen, och den hölls när Kvirinius* var landshövding över Syrien.

3. Alla gav sig då i väg för att skattskriva sig, var och en till sin stad.

4. Så for också Josef från staden Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad som heter Betlehem, eftersom han var av Davids hus och släkt. Han for dit

5. för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som var havande.

6. När de befann sig där var tiden inne då hon skulle föda.

7. Och hon födde sin förstfödde son och lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom de inte fick plats i härbärget.

8. I samma trakt uppehöll sig några herdar, som låg ute och vaktade sin hjord om natten.

9. Då stod en Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de blev mycket förskräckta.

10. Men ängeln sade: "Var inte förskräckta! Se, jag bär bud till er om en stor glädje för hela folket.

11. Ty i dag har en Frälsare blivit född åt er i Davids stad, och han är Messias, Herren*.

12. Och detta är tecknet: Ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba."

13. Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud:

14. "Ära vare Gud i höjden och frid på jorden, till människor hans välbehag."*

15. När änglarna hade farit upp till himlen, sade herdarna till varandra: "Låt oss nu gå till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss få veta."

16. De skyndade i väg och fann Maria och Josef och barnet som låg i krubban.

17. Och när de hade sett det, berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. 18 Alla som hörde det förundrade sig över vad herdarna berättade för dem.

19. Men Maria bevarade och begrundade allt detta i sitt hjärta.

20. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för allt som de hade hört och sett, alldeles som det hade blivit sagt till dem.

NOTER

1 kejsar Augustus: regerade 31 f. Kr. - 14 e. Kr.

2 Kvirinius: var den romerske kejsarens särskilde representant i den östra delen av Romarriket under tiden 12 f. Kr. - 16 e. Kr.

11 Herren: Se not till Rom 10:9.

14 människor hans välbehag: Annan översättning: "Guds välbehags människor."

Innehåll | Förkortningar

Textutläggningar till första årgångens texter enligt Finlands evangelisk-lutherska kyrkas evangeliebok 2000		Juhani Martikainen 2001

Julaftonen och julnatten *En Frälsare har fötts åt er* Luk. 2:1-14 Julmorgonen *Låt oss gå till Betlehem* Luk 2:1-20 1. Och det hände sig vid den tiden, att från kejsar Augustus utgick ett påbud, att hela världen skulle skattskrivas. 'Hela världen' var den dåtida kända världen, som var under det romerska imperiets kontroll. 2. Detta var den första skattskrivningen, och den hölls, när Kvirinius var landshövding över Syrien. Jesu födelse förankras här i historien som ett historiskt faktum. Den tiden hade man inte som nu ett tideräkningssystem baserat på ett visst år, Kristi födelseår. I stället noterade man under vilken regents tid händelserna utspelade sig. 3. Då färdades alla, var och en till sin stad, för att låta skattskriva sig. 4. Så gjorde ock Josef; och eftersom han var av Davids hus och släkt, for han från staden Nasaret i Galileen upp till Davids stad, som heter Betlehem, i Judeen, 1 Sam. 16:1 f. Mika 5:2. Matt. 1:1 f. Joh. 7:42 Om Josefs släktskap med David se Matt.1:1 f. Josef var bosatt i Nasaret. Jerusalem var också Davids stad, men Betlehem var Davids födelsestad. (1 Sam.16) Betlehem betyder brödhus. Därifrån skulle det himmelska brödet, personifierat i Jesus, utgå. 5. för att låta skattskriva sig jämte Maria, sin trolovade, som var havande. Maria skulle också skattskrivas, eftersom trolovningen på den tiden var juridiskt bindande. Hon var gravid, dock inte genom Josef utan av Guds helige Ande. Matt. 1:18 f. 6. Medan de voro där, hände sig, att tiden var inne, då hon skulle föda. 7. Och hon födde sin förstfödde son och lindade honom och lade honom i en krubba, ty det fanns icke rum för dem i härbärget. Matt.1:25 Att han var förstfödd av Maria, har en parallell i hans gudomliga födelse av evighet som Faderns förste och ende son. Kol.1:15. Det var säkert inte ovanligt att de människoskaror som reste till sina respektive skattskrivningsorter fick nöja sig med sämre inkvartering i brist på bättre, men i detta fall innehåller situationen en djup symbolik. Guds Son, som kom till människorna för att frälsa dem ifrån deras synder, fann inget rum hos dem. Det var just däri deras synd låg, att de hade avfallit från sin Gud så att de inte gav honom rum, varken i sina hjärtan eller i timlig måtto. Detta gäller alla människor i alla tider. Jesus måste själv genom sitt evangeliums kraft bereda rum för sig i människornas hjärtan. 8. I samma nejd voro då några herdar ute på marken och höllo vakt om natten över sin hjord. Fårvaktarsysslan var en lägre rangens syssla och sköttes av de fattigaste. På samma sätt som de först av alla skulle få höra budskapet om Jesu födelse, så är också Jesu evangelium ett budskap för de i Anden fattiga, de som ser sin egen synd och med glädje hör evangeliet. 9. Då stod en Herrens ängel framför dem, och Herrens härlighet kringstrålade dem; och de blevo mycket förskräckta. Det är mänskligt att bli rädd för det som man inte har kontroll över. Människan ser av naturen strax onda omen i övernaturliga fenomen. Medvetandet om egen syndfullhet förstärker rädslan. 10. Men ängeln sade till dem: "Varen icke förskräckta. Se, jag bådar eder en stor glädje, som skall vederfaras allt folket. Ängelns överraskande besök var inget ont förebud. Tvärtom: Det gällde ett meddelande om något mycket glädjande, och inte bara för herdarna utan för hela folket d.v.s. Israel. Israel var ett namn på judafolket, Guds egendomsfolk, hos vilket Guds Son skulle bo och utföra sitt stora återlösningsverk för mänskligheten. Men namnet Israel står redan i gamla testamentet också för allt Guds folk på jorden, nämligen de som av Guds nåd och utkorelse låter sig frälsas. Se också Matt. 1:21. Texten undanhåller emellertid inte glädjen från någon, utan den rymmer också möjligheten att alla människor vill ha del av frälsningen och räkna sig till Guds Israel. 11. Ty i dag har en Frälsare blivit född åt eder i Davids stad, och han är Messias, Herren. Att Betlehem var Davids födelsestad framgår av 1 Sam. 16 och kan ha varit bekant för dessa herdar. Men ängeln påpekade för dem, att den furste som skulle födas i Betlehem var identisk med Messias, den utlovade Frälsaren. Profetiorna om Messias var välbekanta för judarna. De önskade att han skulle komma snart och befria deras land från romarna. Men begreppet 'frälsare' innefattade i gamla testamentets skrifter mycket mera än så. Jesaja beskriver Frälsaren som en räddare från allt slags ont t.ex. i det 43:dje kapitlet. Vad dessa herdar förstod med 'Frälsare' framgår inte här. Jesu uppgift sammanfattas i Matt.1:21 med orden 'frälsa sitt folk ifrån deras synder'. Frälsning från synden innebär sedan också frälsning från allt ont. 12. Och detta skall för eder vara tecknet: I skolen finna ett nyfött barn, som ligger lindat i en krubba." För att herdarna skulle kunna vara förvissade om att det verkligen nu var fråga om den utlovade Messias, gav Gud genom ängeln ett profetiskt tecken att ta fasta på. Tecknet var dessutom komplext, så att det inte skulle finnas minsta anledning att ta miste: 1) De skulle finna 2) ett nyfött barn 3) som ligger lindat 4) i en krubba. Det profetiska tecknet är också till alla sina delar symboliskt för det rike som Messias skulle upprätta. 1) Se Ordspr. 8:17 och Matt. 7:7 f. 2) Jesus representerar ett nytt förbund mellan Gud och människor: Jer. 31:31, Hebr. 9:15; en ny lära: Mark. 1:27; ett nytt liv: 2 Kor. 5:17. 3) Jesu evangelium är inneslutet i de heliga skrifterna, bibeln. Det är väl grundat och bevisat genom många profetior och vittnesbörd. 4) Krubban är liksom namnet Betlehem en bild av en plats där mat står att finna. Jesus är själv det andliga, himmelska brödet. Joh. 6:48. 13. I detsamma sågs där jämte ängeln en stor hop av den himmelska härskaran, och de lovade Gud och sade: Dan. 7:10 Även den himmelska världen tar del i den fröjd som Jesu födelse till jorden innebär, trots att änglarna själva inte har del i den frälsning som Gud har berett åt människorna. 1 Petr. 1:12. Den himmelska härskarans framträdande i detta sammanhang annonserade att Jesu ankomst till världen var ett led i en stor strid, där Gud, som också kallas Sebaot, härskarornas Gud, hade tagit upp striden med denna världens furste Djävulen. 14. "Ära vare Gud i höjden och frid på jorden bland människor, till vilka han har behag." Luk. 19:38 Denna översättning ger inte rättvisa åt textens innehåll. [UT1992 och kommentaren till denna vers] De himmelska härskarornas lovprisning var nämligen inte en from förhoppning eller önskan att äran måtte tillfalla Gud och att frid måtte råda på jorden. Änglarna utropade som ett faktum att äran för det som här skedde genom Sonens ankomst till jorden var Guds, och att samma händelse innebar fridens ankomst till jorden. (Jes. 9:6, Mika 5:4, Ef. 2:14) Guds allsmäktiga beslut att frälsa världen genom Sonen var redan då att räkna som ett fullbordat faktum, fast det inte ännu var synligt för världen. Friden på jorden var en följd av den fred som Sonen skulle åstadkomma mellan rättfärdig Gud och det i synd fallna människosläktet. Motpolerna 'höjden' med Gud och 'jorden' med människorna är att uppfatta som odelade storheter, vilket betyder att alla människor som ett kollektiv är mottagare av denna Guds gåva. Ordet 'utvalt' i B2000 är kanhända dåligt valt bland de möjligheter som ges av grundtexten, vars ord också kan ha betydelse av att 'tycka om' och 'visa välvilja'. [B2000 noten]. Men ordet 'utvalt' är användbart, förutsatt att man förstår det i ett vidare sammanhang: Av alla väsen i himlarna och på jorden har Gud utvalt det i synd fallna människosläktet till föremål för sin kärlek. Kärleken är för övrigt en huvudingrediens i detta sammanhang. Därför lyder också versionen i UT1992 (i min översättning): Äran är Guds i höjderna, frid (är) på jorden hos människorna, som han älskar. 15. När så änglarna hade farit ifrån herdarna upp i himmelen, sade dessa till varandra: "Låt oss nu gå till Betlehem och se det som där har skett och som Herren har kungjort för oss." Herdarna hade uppfattat ängelns budskap som ett tillförlitligt Herrens ord, och de var strax beredda att söka barnet - i glad tillförsikt att finna det, så som ängeln hade sagt. 16. Och de skyndade åstad dit och funno Maria och Josef och barnet, som låg i krubban. Avvikande från tidens praxis nämner evangelisten Johannes först Maria, barnets mor. Josef var nämligen inte barnets biologiske far. Men han nämns ändå före barnet, en anspelning på släktskapen till David och epitetet 'Davids son' för barnet. Matt. 1:6, 16. 17. Och när de hade sett det, omtalade de, vad som hade blivit sagt till dem om detta barn. 18. Och alla som hörde det förundrade sig över vad herdarna berättade för dem. Man förstod ännu ingenting, utan fylldes av ren förundran. 19. Men Maria gömde och begrundade allt detta i sitt hjärta. Maria hade dock fått veta en hel del på förhand, likaså Josef. Men av dem var Maria mera påtagligt engagerad i det som rörde barnet, eftersom Josef hade stått på sidan om ifråga om barnets avlelse. Frågorna var ännu många för Maria beträffande innebörden och följderna av att barnet var en gudason. Men av textorden kan man förstå, att det som blev berättat var ägnat att ge Maria stöd för tron och tillförsikt inför framtiden, nämligen den tillförsikten att Gud själv stod bakom hela projektet, och för hennes egen del att Gud hade gett henne en sådan nåd och tagit henne i sin tjänst. 20. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för allt vad de hade fått höra och se, alldeles såsom det hade blivit dem sagt. Herdarnas lovprisning föddes inte vid änglaupplevelsen på ängen utan först när de insåg att ängelns profetia var sann. När de fann barnet och detta låg lindat i en krubba, då visste de att det som ängeln hade sagt om barnets uppgift som världens och deras Frälsare var sannt. Inte ett barn vilket som helst utan deras egen Messias hade kommit till dem.		Luk. 2:1-20 (SF1998) 1. Och det hände vid den tiden att från kejsar Augustus* utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas. 2. Detta var den första skattskrivningen, och den hölls när Kvirinius* var landshövding över Syrien. 3. Alla gav sig då i väg för att skattskriva sig, var och en till sin stad. 4. Så for också Josef från staden Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad som heter Betlehem, eftersom han var av Davids hus och släkt. Han for dit 5. för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som var havande. 6. När de befann sig där var tiden inne då hon skulle föda. 7. Och hon födde sin förstfödde son och lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom de inte fick plats i härbärget. 8. I samma trakt uppehöll sig några herdar, som låg ute och vaktade sin hjord om natten. 9. Då stod en Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de blev mycket förskräckta. 10. Men ängeln sade: "Var inte förskräckta! Se, jag bär bud till er om en stor glädje för hela folket. 11. Ty i dag har en Frälsare blivit född åt er i Davids stad, och han är Messias, Herren. 12. Och detta är tecknet: Ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba." 13. Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud: 14. "Ära vare Gud i höjden och frid på jorden, till människor hans välbehag." 15. När änglarna hade farit upp till himlen, sade herdarna till varandra: "Låt oss nu gå till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss få veta." 16. De skyndade i väg och fann Maria och Josef och barnet som låg i krubban. 17. Och när de hade sett det, berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. 18 Alla som hörde det förundrade sig över vad herdarna berättade för dem. 19. Men Maria bevarade och begrundade allt detta i sitt hjärta. 20. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för allt som de hade hört och sett, alldeles som det hade blivit sagt till dem. NOTER 1 kejsar Augustus: regerade 31 f. Kr. - 14 e. Kr. 2 Kvirinius: var den romerske kejsarens särskilde representant i den östra delen av Romarriket under tiden 12 f. Kr. - 16 e. Kr. 11 Herren: Se not till Rom 10:9. 14 människor hans välbehag: Annan översättning: "Guds välbehags människor."
Innehåll \| Förkortningar

till första årgångens texter enligt Finlands evangelisk-lutherska kyrkas evangeliebok 2000

till första årgångens texter
enligt Finlands evangelisk-lutherska kyrkas evangeliebok 2000