Textutläggningartill
första årgångens evangelitexter
|
Juhani Martikainen 2004 |
|
|
|
||
|
Tredje söndagen i fastan
14. Och han drev ut en ond ande, som var dövstum. Och när den onde anden hade blivit utdriven, talade den dövstumme; och folket förundrade sig. Folket kunde bara begapa undret utan att förstå någonting, eftersom de inte ville tro att Jesu underverk var just profetiornas Messiastecken. Joh. 12:37. Matt. 11:2 f. 15. Men några av dem sade: "Det är med Beelsebul, de onda andarnas furste, som han driver ut de onda andarna." Folket ville inte tro på Jesus. Han var inte den sortens världsliga Messias som de hade hoppats på. Därför var de tvungna att söka en annan förklaring till Jesu underverk till försvar för sin otro. Endel resonerade som så, att eftersom han inte kunde vara Guds utlovade Messias, så måste han ju vara en bedragare, som använde sig av svartkonst eller liknande. Andra begärde att han skulle ge bevis på att han var den han sade sig vara. De underkände eller blundade för det tecken som Jesus just hade gett dem genom att driva ut den onde anden, ett tecken i enlighet med vad som var förutsagt om om Messias. Också denna begäran om ytterligare tecken var ett försök till försvar för otron. och sade till dem: "Vart rike, som har kommit i strid med sig självt, bliver förrött, så att hus faller på hus. Vad skulle det vara för idé med att motarbeta sig själv och sina egna intressen genom att låta fördriva sina egna tjänare med hjälp av andra? 19. Men om det är med Beelsebul, som jag driver ut de onda andarna, med vem driva då edra egna anhängare ut dem? De skola alltså vara edra domare. I CS 1873 finns följande förklaring: Fariséerna gav sina anhängare undervisning i andeutdrivning. Man besvor de onda andarna i Abrahams, Isaks och Jakobs Guds namn. Både dessa och Jesus gjorde det alltså i Guds namn. Hur kan de godkänna sina egna andeutdrivares verksamhet om de inte godkänner det som Jesus gör i samma namn? 20. Om det åter är med Guds finger, som jag driver ut de onda andarna, så har ju Guds rike kommit till eder. - Om det nu ändå var genom Guds kraft som Jesus drev ut de onda andarna, då var ju hans andeutdrivande just ett sådant tecken som Messias skulle göra i sitt rike. 21. När en stark man, fullt väpnad, bevakar sin gård, då äro hans ägodelar fredade. Djävulen avstår ingenting frivilligt av det som han menar sig ha kontroll över. Han bevakar noga det område som är honom givet att råda över, tills hans tid är ute. 22. Men om någon som är starkare än han angriper honom och övervinner honom, så tager denne ifrån honom alla vapnen, som han förtröstade på, och skiftar ut bytet efter honom. 2 Sam. 2:21. Kol. 2:15. Dessa ord inrymmer hela frälsningsverket, den verkligt stora andeutdrivningen, som är grund och förklaring till alla andra andeutdrivningar. Den starke är djävulen och den starkare är Jesus, Guds Son. Jesus angrep honom och övervann honom - inte när han utdrev onda andar eller botade sjukdomar, utan i sin död på Golgata. När han utförde sina under, gjorde han det på basen av den nåd som han skulle vinna åt världen genom sin död. Den stora segern som han vann i sin död gällde och gäller för alla tider, också bakåt ända till den förste Adam. Därför var det ingen kamp från Jesu sida när han drev ut onda andar ur människor. Dessa var tvungna att lyda honom, dels p g a att Jesus var Gud som råder över allt, och dels p g a hans seger på korset, oberoende av att denna seger ännu inte var uppenbar i tiden för människor. De onda andarna har p g a Jesu död för världen ingen rätt att hålla människor i sitt våld. Genom att synden blev sonad, blev djävulen nedkastad från himmelen, d v s från den befattning han hade som åklagare gentemot människorna. Jesus vred hans vapen, Guds lag, ur hans hand, genom att fullborda lagens krav i människornas ställe. Det byte som Jesus tog ifrån djävulen var hela människosläktet, som hade fallit i hans våld genom Adams syndafall. Ett annat byte var den rättfärdighet som hade gått förlorad från människorna. Efter att han har återvunnit rättfärdigheten, utskiftar han den åt alla människor fritt och för intet. Ett annat byte är makten över döden, djävulen och alla hans gelikar. Jesus delar med sig åt sin församling också av det bytet. 23. Den som icke är med mig, han är emot mig, och den som icke församlar med mig, han förskingrar. Gud kan inte samarbeta med djävulen och ha honom att driva ut sina egna, eftersom djävulen är alltigenom ond och hans syftemål onda, också när han visar sig neutral. Då Jesu avsikter däremot är alltigenom goda och han är i oupphörlig strid med ondskan, är det orimligt att beskylla honom för att ha hemligt samförstånd med djävulen. [24. När en oren ande har farit ut ur en människa, vandrar han omkring i ökentrakter och söker efter ro. Men då han icke finner någon, säger han: 'Jag vill vända tillbaka till mitt hus, som jag gick ut ifrån.' Jesus hade inte kommit för att driva ut onda andar, bota sjuka eller göra annat lekamligt gott. Han hade kommit för att frälsa hela världen från dess synd. De underverk som han gjorde, gjorde han som tecken och bevis på att han var sänd av Gud, så att de som lyssnade till honom skulle befästas i tron på honom. I dessa verser utvärderar Jesus resultatet av själva andeutdrivandet, sådant det ofta gestaltar sig i tidens längd. Om inte Guds levande ord, evangeliet, blir bofast i en människa och beskyddar henne, kommer de utdrivna andarna tillbaka förr eller senare i henne. Det hjälper inte att människan själv försöker feja och pryda sitt 'andliga' liv genom att avhålla sig från grövre och uppenbara synder och samla poäng i form av försök till fromhetsgärningar. Ett på detta sätt städat och prytt människohjärta passar utmärkt till bostad åt onda andar, eftersom denna människa är ett i själ och sinne med dem. Jesus talar inte här speciellt om avfall, (som hänvisningarna vid vers 26 åsyftar) utan om människor i gemen, ur vilka något ont har drivits ut, men som inte har tagit emot evangeliet i det ondas ställe, utan lämnat platsen öppen för onda andar. I Matt. 12:45 finns en mening till: 'Så skall det ock gå med detta onda släkte', d v s med alla människor som inte tror evangeliet. Så är det alltså i evighetsperspektiv till ingen nytta med aldrig så mycket sjukdomsbotande och andeutdrivande, om detta inte har ett samband med evangeliet. Därför var Jesus mån om att i första hand predika evangeliet. Vad hjälper det en människa att hon är kroppsligen helbrägda, om hon till sin själ går evigt förlorad? |
Luk. 11:14-23(24-26) (SF1998)
14. Jesus drev vid ett tillfälle ut en ond ande som var stum. När den onde anden hade farit ut, talade den stumme, och folket förundrade sig. 15. Men några av dem sade: "Det är med hjälp av Beelsebul,* de onda andarnas furste, som han driver ut de onda andarna." 16. Andra ville snärja honom och begärde av honom ett tecken från himlen. 17. Men han visste vad de tänkte och sade till dem: "Ett rike som har kommit i strid med sig självt blir ödelagt, och hus faller på hus. 18. Om nu Satan har kommit i strid med sig själv, hur kan då hans rike bestå? Ni säger att det är med hjälp av Beelsebul som jag driver ut de onda andarna. 19. Men om det är med hjälp av Beelsebul som jag driver ut de onda andarna, med vems hjälp driver då era söner ut dem? De kommer därför att vara era domare. 20. Men om det är med Guds finger jag driver ut de onda andarna, då har Guds rike kommit till er. 21. När den starke beväpnad vaktar sin gård får hans ägodelar vara i fred. 22. Men kommer det en som är ännu starkare och besegrar honom, då tar den mannen ifrån honom alla vapen som han litade på och fördelar bytet. 23. Den som inte är med mig är emot mig, och den som inte samlar med mig, han skingrar. [24. När en oren ande har farit ut ur en människa, vandrar han genom ökentrakter för att leta efter en viloplats. Men om han inte finner någon tänker han: Jag vill vända tillbaka till mitt hus som jag lämnade. 25. När han så kommer och finner det städat och pyntat, 26. ger han sig av och tar med sig sju andra andar som är värre än han själv, och de går in och bor där. För den människan blir det sista värre än det första." _________________________ NOTER 15. Beelsebul: Se not till Matt 10:25 : Beelsebul var i judendomen ett namn på de onda andarnas furste, djävulen (9:34). Ordet ställs vanligtvis samman med det hebreiska Baal-Zebub, som var ett namn på filisteernas gud i staden Ekron och betyder "flugornas herre" (2 Kung 1:2-16). |
|
|
|
|
|
|
|
|
|