RättfärdiggörelsenUr
Trosblick 2/2002, av Claes Johansson |
Paulus bekräftar i Rom. 15:4 vilka det gäller varom förut blivit skrivet, med orden: "Ty allt som tidigare har skrivits är skrivet till vår undervisning, för att vi genom den uthållighet och tröst som Skrifterna ger skall bevara vårt hopp." Herrens Ande har även genom profeten Jesaja velat föra våra tankar bakåt till händelsernas centrum med hänvisning till kap. 51:2, där han säger: "Se på er fader Abraham, och på Sara som födde er. Ty medan han ännu var ensam kallade jag honom, och jag välsignade och förökade honom." De två sista verserna i Rom. 4:e kap. v. 23-25 har följande lydelse: "Men dessa ord: 'det räknades honom till rättfärdighet' skrevs inte bara för hans (Abraham) skull utan även med tanke på oss. Rättfärdighet kommer att tillräknas oss som tror på honom som från de döda uppväckte Jesus vår Herre, han som utlämnades för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull." Reformatorn Martin Luther har i inledningen till de Schmalkaldiska artiklarna, andra delen, inledningsvis fastslagit att: "Detta är den första och huvudartikeln, att Jesus Kristus, vår Gud och Herre, för våra synders skull är död och för vår rättfärdighets skull uppväckt, Rom. 4:25, och att han allena är Guds Lamm, som borttager världens synder, Joh. 1:29. Samt att Gud har kastat alla våra synder på honom, Jesaja 53:6. Allesamman är syndare och blir rättfärdiga utan förskyllan, utan gärningar eller egen förtjänst, av hans nåd, genom den förlossning som är skedd i Kristus Jesus med hans blod, Rom. 3:23-24. Emedan det är nödigt att tro detta, och man inte kan bekomma eller fatta det med någon gärning, lag eller förtjänst, så är det ju visst och klart, att denna tro allena gör oss rättfärdiga, såsom Paulus säger, Rom. 3:28: Vi hävdar att människan förklaras rättfärdig genom tro, utan laggärningar; ävensom: På det han allena skall vara rättfärdig och göra den rättfärdig, som är av Jesu Kristi tro, v.26. Ifrån denna artikel kan ingen gudfruktig vika eller efterskänka något, som strider emot densamma, fastän himmel och jord störtade samman. Inte heller finns det under himlen något annat namn, som givits åt människor, genom vilket vi blir frälsta, säger Petrus, Apg. 4:12. Och genom hans sår är vi helade, Jes.53: 3. På denna artikel beror allt det, som vi emot påven, djävulen och hela världen uti vårt leverne lära, betyga och framställa. Därför bör vi om denna lära vara förvissade och alls intet tvivla; annars är allt förlorat och påven samt djävulen med alla motståndare behålla rätten och segern emot oss." Rom. 4:25 kallas även på annat ställe "Ett salighetens knippe, vari hela den kristna tron är sammanfattad, såsom bärande grund för den första och förnämsta av alla artiklar, från vilken ingen kristen kan vika eller efterskänka, om än himmel och jord och allt annat störtade samman." I denna 25:e vers av Rom. 4:e kap. har Herrens Ande genom aposteln Paulus givit en kort men kärnfull sammanfattning av Jesu Kristi försoningsverk. Det är synnerligen lärorikt, tröstefullt, och förtjänar ett stilla och noga betraktande, då han talar om konsekvensen av Jesu död och utgivande, såsom en sak för sig, samt varför han blev utgiven. Och sedan om uppståndelsen ifrån de döda, eller att den som blev utgiven också blev uppväckt, och även här anges klart och bestämt, varför han blev uppväckt.
Utgiven Utgiven (utgiva, i betydelsen offra), utblottad, Fil.2:7. Vårt förmörkade förstånd kan inte greppa innebörden av detta. Redan i det välbekanta Jes. 53 möter oss ordet i vers 12 där vi läser: "Därför skall jag utskifta honom hans lott bland de många, och med talrika skaror skall han få utskifta byte eftersom han utgav sitt liv i döden och blev räknad bland överträdare, han som bar mångas synder och bad för överträdarna." I Joh. 3:16 läser vi: "Ty så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, på det att var och en som tror på Honom, skall inte förgås utan ärva evigt liv." Paulus skriver till Rom. i det 8:de kap. "Han som inte har skonat sin egen Son, utan utgivit honom för oss alla, huru skulle han inte ock skänka oss allt med Honom." I Gal. 1:4, "Som har utgivit sig själv för våra synder, 2:20: Guds Son som har älskat mig och utgivit sig själv för mig". I dessa båda betydelser framgår det också tydligt att Jesus är Gud högtlovad evinnerligen.
För våra synders skull I Ef. 4:18 skriver Paulus om hedningarna: "deras förstånd är förmörkat. De är främmande för livet i Gud därför att de är okunniga och i sina hjärtan hårda som sten." Luther säger: "Guds avbild, som Adam skapades till, var något av det härligaste och ädlaste man kan tänka sig. Det fanns ingen synd som besmittade förnuftet eller viljan. Förståndet var alldeles rent, minnet gott och friskt och viljan uppriktig och sann. Samvetet var helt fritt och oförfärat och det fanns ingen sorg och ingen fruktan för döden. Till denna inre fullkomlighet kom så kroppens härlighet och skönhet som gjorde att människan överträffade alla levande varelser ..." Med förståndet kände och erkände Adam sin Gud, med viljan längtade han efter Gud, höll sig fast vid honom, älskade honom och förtröstade på honom allena. Förlusten av Guds avbild blev detsamma som förståndets förmörkelse och hjärtats avfall från Gud. Förståndet tillskrives huvudet, viljan hjärtat. I dessa båda bodde Guds avbild före syndafallet.
Rosenius skriver:
De båda provmänniskorna, Adam och Kristus, Rom. 5 Ser vi på dessa mänsklighetens representanter, Adam och Kristus, så har alla människor handlat i dem båda. För många har sanningens ljus uppgått just genom detta kapitel. Men det är även många som har arbetat på att bortförklara dess innehåll, emedan det inte stämmer överens med förnuftet, och den moderna kristendomens utsagor, med påföljd att för somliga har det blivit en dödens lukt till döden och för andra däremot en livets lukt till livet. Enligt Skriften har vi handlat i dessa båda innan vi föddes hit till världen, och om denna födelse säger David i Ps. 51: "I synd är jag född, och i synd har min moder avlat mig" Skriften kan nämligen inte bliva om intet. Vi har paralleller i Bibeln som kommer in på samma spår, bl.a. i Hebr. 7. Där talas det om att Levi gav tionde åt Melkisedek. När det skedde var varken Levi eller hans far Jakob eller hans farfader Isak födda. Levi handlade i sin farfars far Abraham, långt före sin födelse. Nu säger Paulus angående Adam och vårt förhållande till honom i Rom. 5:12: "Därför, såsom genom en människa synden har kommit i världen och genom synden döden, och döden så har kommit till alla människor emedan de alla har syndat." I v. 14 fortsätter Paulus: "Likväl härskade döden från Adam till Moses även över dem, som inte hade syndat med någon överträdelse lik Adams, vilken är en förebild av den som skulle komma." Detta säger oss, att var vi nu med i Adam, så är vi också med i Kristus. Det är uppenbart vart de har kommit, som förnekar arvsynden och vårt ansvar för Adams olydnad. Vi låg i Adams länd, då han skulle bestå provet för sig och alla sina efterkommande. Och Gud har gjort alla ansvariga för denna handling, dömt dem alla till döden och uttalat domen, döden dö. Allt detta tyder på att man blir inte en syndare därför att man syndar, utan man syndar därför att man är en syndare. Det är djupast sett inte fråga om vad jag gjort, utan vad jag är! Delaktig i Adams syndafall, och skuld.
Uppväckt I Jesu lidande och död har den fallna människan försoning och frälsning från alla sina synder och brott. Då han uppstod ifrån de döda hade han av judar och hedningar skapat en enda ny människa i sig själv. Då hade han dött en för alla, så hade alla dött, och den som har dött, är rättfärdigad från synden. Här talas om både försoning och att vara rättfärdigad och vi frågar: är dessa två begrepp uttryck för samma sak? Vi går då först till Apologin i Lutherska kyrkans bekännelseskrifter vilka framhåller följande: "Det är således klart, att emedan vår rättfärdiggörelse intet annat är än en försoning med Gud genom Kristus; så måste vi ock genom tron bli rättfärdiga för Gud, ty det står fast och oryggligt, att vi genom tron allena undfå syndernas förlåtelse". Vad som i övrigt bör framhållas är att försoningen är en gärning. Försoningens innebörd är att Jesus bar vår synd, och tog på sig förbannelsen i vårt ställe - med andra ord, det är Jesu gärning att fullgöra frälsningsverket här på jorden och betala vår omätligt stora syndaskuld. Rättfärdiggörelsen är inte en gärning. Det är Guds domslut över fullbordad gärning, en fridom över hela världen, vilken han representerade som borgesman inför sin Fader, grundad på Kristi försonaregärning. Gör man försoning och rättfärdiggörelse till samma sak på ett enbart subjektivt plan, innebär det, att man förnekar Guds vrede över synden och gör det ställföreträdande lidandet överflödigt. Detta sker, där man lär, att den enskilda personen försonas och rättfärdiggöres genom att tro efter en impuls genom Kristi kärleksväsendes uppenbarelse, eller att rättfärdiggörelsen sker när man kommer till tro, och att i det ögonblicket sker en domshandling i himlen. Således gör man rättfärdiggörelsen beroende och avhängig av vår tro, med påföljd att den människa som råkar avfalla men återföres till sann uppväckelse och tro blir anledning till ett ytterligare domslut i himlen. Nej, det Jesus gjorde var tillräckligt inför Gud en gång för alla. Alla som förnekar den objektiva rättfärdiggörelsen, eller, vilket är samma sak, den objektiva försoningen, måste också, om de är konsekventa, förneka, att den subjektiva rättfärdiggörelsen sker genom tron allena. Ty om förlåtelsen inte är en objektiv verklighet genom Kristi ställföreträdande tillfyllestgörelse, så blir tron på något sätt en komplettering av Kristi förtjänst, d.v.s. en mänsklig motprestation. Ty, tron är inte en ursprunglig religiös funktion, som presterar något eller fullbordar något. Tron är att ta emot det redan fullbordade. Här är det fråga om Jesu "ställföreträdande tillfyllestgörelse", ett uttryck som de gamla lutherska teologerna använde sig av när de ville framhålla storheten och betydelsen av Kristi för hela världen omfattande försoningsverk. Hos profeten Jesaja läser vi i kap. 49:
Världen kan nämligen inte rättfärdiggöras subjektivt, men objektivt är den det. Och är den det inte så kan den heller aldrig bli det. Det Guds domslutslag som tidigare nämnts, som förklarar syndaren rättfärdig, har sedan länge avkunnats och blir nu genom evangelium uppenbarat för syndaren och förkunnas och ges honom som en fri skänk och gåva. Genom tron tillämpar nu den enskilde på sig själv den över hela världen fällda rättfärdiggörelsedom, som redan avgjorts hos Gud. Den rättfärdighet som gäller inför Gud blir den troendes personliga egendom. Ett bibelställe som bekräftar denna sats läser vi i 2 Kor. 5: 18-21: "Allt kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kristus och gett oss försoningens tjänst. Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser och han har anförtrott åt oss försoningens ord. Vi är alltså sändebud för Kristus. Det är Gud som förmanar genom oss. Vi ber å Kristi vägnar; låt försona er med Gud." Detta på grund av att Gud är försonad med oss, genom vår ställföreträdare Kristus. Ty, "den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud!" Genom tron blir den enskilde delaktig av det som skett en gång för alla. Det gemensamma i försoningen och rättfärdiggörelsen är tillräknandet. Våra synder tillräknades såsom den andre Adam. Kristi rättfärdighet tillräknades, kom över alla människor i den objektiva rättfärdiggörelsen och blir i den subjektiva rättfärdiggörelsen den enskilde personligen tillräknad genom tron. Någon har sagt: "Tillräknandet är den axel, kring vilket allt rör sig."
Uppståndelsen Enligt inledningsorden i 1 Petr. 3, har aposteln framhållit vikten och verkan av Jesu död och uppståndelse. Ty även Kristus led en gång för synder rättfärdig för orättfärdiga, på det han skulle föra oss till Gud. Men då förde han oss till Gud såsom rättfärdiggjorda i hans blod, Rom. 5:9. Ty efter det han på korset hade utropat: "Det är fullkomnat", återstod intet mera för vår borgesman att göra eller lida, för det släkte, han hade åtagit sig att frälsa. Då han nu fullkomligt uppfyllt lagen, borttagit synden såsom skuld inför Gud och förvärvat rättfärdighet och evigt liv åt alla (inför Gud), då måste han också bli rättfärdigad i Anden, 1 Tim. 3:16. Det betyder, att han blivit fullkomligt frikänd från alla de synder, som blivit honom tillräknade och nu av honom borttagna. Både så att Gud visade, att de arma människornas dom var orättfärdig, därför blev han också tagen ur ångest och dom, Jes. 53:8, men även så, att sedan han i egenskap av vår ställföreträdare utstått straffet för oss, blev han förklarad rättfärdig. Av dessa underbart härliga ord, vi här betraktat, framgår klart, att han led rättfärdig för orättfärdiga, men inte att han uppstod rättfärdig för orättfärdiga, utan han uppstod rättfärdig för ett i hans blod rättfärdigat släkte, alltså för vår rättfärdiggörelses skull. Måtte vi nu tro denna förkunnelse och så genom tron bli iklädda den för hela världen framhavda rättfärdigheten, enligt Daniel 9: "Sjuttio veckor är bestämda över ditt folk och över din heliga stad för att göra slut på överträdelse, försegla synder, försona skuld, föra fram en evig rättfärdighet, fullborda syn och profetia och smörja den Allraheligaste."
Aposteln Paulus insikt i ämnet När aposteln Paulus såg alla människor såsom döda och således förlossade från alla sina synder, i Kristus rättfärdiga och rena, så utbrister han: "Så känner vi nu från denna stund ingen efter köttet", 2 Kor.5:16. När man försöker bortförklara innebörden av Kristi ställföreträdande rättfärdiggörelse för hela världen använder man sig i regel av en bevisföring som är rätt billig men för det mänskliga förnuftet trovärdigt. Man säger: det kan du ju se om du kastar en blick över vårt land i dag, att världen är allt annat än rättfärdig. Guds bud tycks ju i dagens samhälle höra till ett förgånget tidevarv och sådant som Gud stämplat som synd och kungjort i Bibeln som överträdelse av hans bud, kan nu välsignas. Vore världen rättfärdiggjord skulle den inte leva som den gör. Man vill ingenting annat tro än det man ser. Man blandar samman det som skett inför Gud en gång för alla med det som behöver ske med människan. För Paulus var det visst klart, att världen till sitt sinne inte var omvänd eller hade något barnahjärta, han såg den sakna ett gott samvetes vittnesbörd och livet i Guds Sons tro. Men han såg också samma värld vara försatt i en sådan ställning, att den var Herrens rättmätiga egendom och var av honom i hans person renad inför Gud ifrån alla sina synder. Redan i 3 Mos. 16, talas det om vad som i tidens fullbordan skulle ske på den stora försoningsdagen, v.30-31:"Ty på den dagen skall försoning bringas för att rena er. Från alla era synder skall ni renas inför Herrens ansikte." Således inte när du kunde peka på en riktig sinnesändring och omvändelse, eller en inför Gud godtagbar helgelse och ärbart liv, utan det skedde inför Gud på Golgata en gång för alla. Det betyder inte att alla Israels barn blev troende, utan här ser vi vad som skedde inför Gud, och detta ligger till grund för den enskilda människans saliggörande och sanna tro och rättfärdiggörelse. Paulus såg även, att den försonade synden inte utgör någon orsak till fördömelse, utan om människan går förlorad, så är det för hennes otros skull. Paulus hade lärt känna henne såsom rättmätig ägare till alla Kristi dygder, han såg henne efter Guds synpunkt, och den är inte vad vi ser för ögonen. Därför lät han också Kristi verk behålla sin omfattning och otron sin förskräckliga farlighet. Sedan kan vi med samme apostel bekänna: "Då vi alltså har blivit rättfärdiga av tro, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus." Rom.5:1. I syndafallet förlorade människosläktet sin medskapade rättfärdighet, men nu har vi fått själva Guds rättfärdighet såsom fri skänk och gåva. 2 Kor. 5:21. Det är den lagda grunden, det evangelium varpå både dopet och altarets sakrament är grundat och stadfäst. Vi får i sanning sjunga: "Han fullgjorde vad vi borde, och blev vår rättfärdighet. Han avvände vårt elände för båd tid och evighet. Han förvärvde, att vi ärvde, Ljus och frid och salighet."
Kristus har dött för våra synder Då Paulus i 1 Kor. 15:3-5 sammanfattar evangelium i fyra korta punkter, sätter han främst detta faktum: "Kristus har dött för våra synder enligt skrifterna." Egentligen är just detta evangeliets innersta kärna. Ty att Kristus blev begravd, uppstod och sedan blev sedd levande, är betydelsefullt och avgörande bevis därpå, att han verkligen hade dött och att hans död innebar en fullgiltig försoning och därför besegrade och övervann döden, som är syndens lön. Det framhålles i Skriften, att "vi har blivit rättfärdiggjorda i hans blod", Rom. 5:9, samt att Kristus uppväcktes just på grund därav, Rom. 4:25. Rättfärdiggörelsen genom tron innebär den enskilda människans mottagande av det, som gavs åt hela världen genom Kristi verk. Detta är nog och tillräckligt till salighet. Det behöver intet mera göras för att en syndare ska ha rätt att bli salig. Det är nog, att Frälsaren dog. Därför betygar ju också Skriften, att envar får komma till Gud och får förlåtelse för precis allt samt mottages såsom ett älskat och efterlängtat barn. Grunden härtill är inte, att Gud skulle utan vidare ta emot vederstyggliga syndare, ovärdiga uslingar. Nej, grunden är denna: "Kristus har dött för våra synder enligt skrifterna." Det var nog för att göra oss inför Gud älskliga och kärkomna. Denna grund består för evigt. Kristi död är fullbordad gärning i förfluten tid, för sådan gärning finns ingen återvändo. Sedan inträffade gärningar kan inte göra den om intet. Alla våra personliga synder har gjorts långt senare än Kristi död. De har inte heller kunnat på något sätt minska betydelsen av hans död. Just därför har vi salighetsutsikter och "frimodighet i fråga om ingången i helgedomen." Hebr. 10:19. Må detta få bli en minnesvers för var och en: "Kristus har dött för våra synder enligt skrifterna."
Lova
Herren 367 v.4. |
|
25.8.2002 |