Himmelriket är likt en kung som höll bröllop för sin son. - Matt. 22:2

Liksom en brud älskar sin brudgum, så älskar även Kristus oss, och vi älskar honom, om vi tror på honom. Bruden finner ju inte nöje i något annat än i brudgummen själv, som det heter i Höga Visan: "Min vän är min och jag är Hans".

Brudgummen skänker allt gott, men jag har endast synder, hjärtats jämmer och elände. Men min gemenskap med Kristus jämförs med ett äktenskap. Som makarna överger fader och moder och endast håller sig till varandra och inbördes stöder och hjälper varandra, så är det också på det andliga livets område. Jag kommer med mina synder, min död, min fördömelse, men han har evig rättfärdighet, evigt liv och himlen.

Men synd och rättfärdighet, död och liv, helvete och himmel kan inte förlikas med varandra, utan det ena måste förtära och övervinna det andra. Nu är hans rättfärdighet ojämförligt starkare än min synd och hans liv omätligt starkare än min död. Han är ju själva livet, genom vilken allt annat liv kommer till. Så försvinner min död i hans liv, mina synder i hans rättfärdighet och min fördömelse i hans salighet. Den som då inte kommit till insikt om, att han är intet i sig själv och att Kristus är allt, han är ingen rätt kristen.

Så länge nu Kristus är min, och jag är hans, så må döden hota och förskräcka mig. Jag har ändå Kristus, som är mitt liv. Synden får fresta mig. Jag har Kristus, som är min salighet. Alltså, det får hända vad som hända vill. Jag har Kristus, och då kan ingenting skada mig.