Och var och en som för mitt namns skull har lämnat hus eller bröder eller systrar eller far eller mor eller barn eller åkrar, han kommer att få hundrafalt igen och skall ärva evigt liv. - Matt. 19:29.

Är Gud oss nådig - och därpå har vi ju bevis nog i Sonen, som ges oss i dopet, i nattvarden och evangelium - så kan och skall vi inte tvivla på hans nåd, hur det än i övrigt går oss.

Och vad betyder det, om fader, moder, bröder, konungarike, furstadöme, ära, väldighet, liv och blod, ja allt, som nämnas kan på jorden, berövas oss, om bara den nåden blir kvar, att Gud är vår Fader, hans Son vår broder, hans himmel vår arvedel samt alla änglar och helgon våra bröder och systrar?

Om vi än här förlorar allt, så förlorar vi ju ändå egentligen knappast ett öre. Däruppe vinner vi ju inte ett kungarike eller himmel eller jord, utan Gud själv och det eviga livet.
Men vi, som berömmer oss av Kristus, syndernas förlåtelse och Guds nåd, vi bör också se till, att vi förbli därvid och inte åter förlorar vad vi har fått. Ty vi har ännu inte kommit igenom alla vedervärdigheter och vi är inte ännu framme, dit vi skall. Vi går ännu på vägen, där vi alltid måste fortsätta den påbörjade striden mot alla de faror och hinder, som skall möta oss.

På den stora dagen (när vi får se Kristus och arvet) skall vi spotta åt oss själva och säga: Tvi dig, att du inte har varit vid bättre mod, käckare, starkare och gladare att tro Kristus och lida olika slags olycka, kors och förföljelse, då härligheten är så stor! Om jag nu vore i världen, skulle jag gärna låta tio motståndare trampa mig under fötterna.