Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren. - Joh 10:11

Hur skönt och trösterikt är inte detta evangelium, i vilket Herren själv avmålar sig såsom den gode herden, och i vilket han visar, vilket hjärta han har mot oss arma syndare, och hur vi själva ingenting kan göra till vår salighet.

Ett får kan inte skydda sig själv eller akta sig för att gå vilse, om inte herden alltjämt för och leder det. Och när det har gått vilse och kommit bort från hjorden, kan det inte heller själv komma till rätta eller hitta tillbaka till herden utan herden måste själv gå efter det och söka till dess han finner det, annars måste det gå förlorat för alltid. Och när han har funnit det, måste han lägga det på sina axlar och bära det, så att det inte återigen blir skrämt bort ifrån honom, går vilse, eller bortrövas av vargen.

Så kan inte heller vi råda eller hjälpa oss själva, så att vi får frid och ro i vårt samvete och undkommer djävulen, döden och helvetet, om inte Kristus själv genom sitt ord kallar oss och för oss tillbaka till sig. Och även när vi har kommit till honom och lever i tro, förmår vi likväl inte själva behålla oss där om han inte själv alltjämt leder och bär oss. Ty djävulen vaktar överallt och utan uppehåll på oss och "går omkring som ett rytande lejon och söker efter vem han skall sluka", såsom Petrus säger (1 Petr. 5: 8).

Här går det således alls inte an att lita på vår egen fria vilja eller våra krafter, varken till att börja eller fortsätta eller fullborda, utan Kristus, vår herde, måste ensam göra allt.
Låt oss därför säga rent ut, att lika litet som ett naturligt lamm förmår att det allra minsta hjälpa sig själv, utan helt är beroende av sin herde - lika litet och ännu mycket mindre kan en människa, i de ting som angår saligheten, leda sig själv, finna tröst, hjälp och råd hos sig själv. Hon måste uteslutande vänta sådant av Gud, sin herde. Han är tusen gånger villigare och flitigare att göra allt för sina lamm än den frommaste och bästa jordiska herde.