Sakrament och ämbete

Nattvarden

Sammanställning av bibelstudier hållna av Roger Pettersson hösten 2002. De stycken som är indragna är citerade från Seth Erlandssons artikel om Nattvarden, NÅGOT OM BIBLISK OCH LUTHERSK NATTVARDSLÄRA.

Nattvarden

  1. De ord varpå nattvarden är grundad
  2. Nattvardens innehåll
  3. Nattvardens kraft och nytta
  4. Värdig nattvardsgäst

1. De ord varpå nattvarden är grundad

Matt 26:26-28
Mark 14:22-25
Luk 22:14-20
1 Kor 11:23-25

 

1.1. Den natt då Herren Jesus blev förrådd

Det var en speciell kväll när Jesus instiftade nattvarden, det var den sista kvällen han var med lärjungarna innan sitt lidande och sin död. Detta vill säga oss något viktig. När Jesus hade lämnat lärjungarna skulle de få möta honom i nattvarden. Vi som inte personligen har träffat på Jesus, såsom vi träffar varandra, vi får möta honom lekamligen, kroppsligen och köttsligen i nattvarden. Men den natt då Herren Jesus blev förrådd var såtillvida speciell att han och lärjungarna åt påskmåltiden just då.

Nu har de lärde tvistat om vilken dag Jesus instiftade nattvarden och vilken dag han blev korsfäst. Problemet är att Johannes säger att judarna inte kunde gå in i pretoriet till Pilatus för att de inte skulle bli orena utan kunna fira påsken. Men då hade redan Jesus och lärjungarna firat påskmåltiden kvällen innan. Som jag ser det är det en möjlighet att Jesus firade påsken i förväg eftersom han själv skulle offras på den ”riktiga” påskdagen.



1.2. Påskmåltiden

Vad var då en påskmåltid? Påskfirandet har sin bakgrund i det gamla förbundet, som Gud slöt med sitt egendomsfolk Israel. På påsken minns man särskilt uttåget ur Egypten, hur Gud befriade sitt folk från fångenskap. Måltiden innehöll många ceremonier som symboliserade olika saker. Det osyrade brödet påminde dem om det svåra lidandet. De bittra örterna påminde om Faraos betryck. Själva lammet skulle vara årsgammalt, av hankön och felfritt. Det skulle stekas och ätas med hast, som en påminnelse om det snabba uppbrottet från Egypten.

Höjdpunkten inträffade på sätt och vis när den yngste sonen i hemmet skulle ställa frågan: ”Vad är detta för en natt?” På denna fråga återger husfadern berättelsen om uttåget.
Läs 2 Mos 12:5-8, 11-14. (Här får vi också ställa oss frågan om våra hjärtas dörrposter är bestänkta med Jesu blod, påsk = gå förbi)
I detta sammanhang får Paulus ord speciell betydelse. På frågan ”Vad är detta för en natt?” svarar han på judiskt vis, men med ett nytt innehåll, det nya förbundet. ”I den natt då Herren Jesus Kristus blev förrådd...”


2. Nattvardens innehåll

Nattvardens härliga sakrament är förordnat för den kristna församlingen. Det skall brukas med stor vördnad och ödmjukhet allt intill världens ände och vara en evig åminnelse av Kristi bittra lidande, död och alla hans välgärningar. Det är det nya testamentets insegel och stadfästelse, en tröst för alla bedrövade och förskräckta samveten, den kristna gemenskapens fasta band och en nära förening med huvudet Kristus och mellan de kristna inbördes.

Föreningen med Kristus är en mycket central tanke i luthersk teologi. Liksom i dopet så uppstår i nattvarden en kroppslig gemenskap med Kristus. Men som kristna förenas vi också med varandra i en oskiljbar gemenskap. Luther förliknar de kristnas innbördes gemenskap med hjälp av brödet och vinets framställning:

Samtidigt som många sädeskorn förs samman och görs till bröd, förlorar varje enskilt korn sin kropp och form och antar det gemensamma brödets form. På liknande sätt förlorar också vindruvorna sin form och antar det gemensamma vinets och dryckens form.

I vårt individualistiska samhälle kan vi ha svårt att tänka oss en dylik gemenskap. Men vi skall inte tänka jordiskt då det är fråga om Herrens heliga nattvard. Det är en försmak av himlen att vi kristna redan här i tiden smälter samman till en kropp och Jesus Kristus är huvudet. Denna intima sammanhållning innebär också att Paulus ord besannas: ”Om en lem lider, så lider alla lemmar med den.” (1 Kor 12:26) Denna gemenskap är något helt annat än det man ofta idag avser när man talar om gemenskap vid Herrens bord. I ekumeniken försöker man långt skyla över olikheterna i läran genom att samlas till gemenskap kring Herren vid Herrens bord.

Vår Herres Jesu Kristi sanna lekamen och blod är i den heliga nattvarden verkligen och till sitt väsen närvarande. Kristi sanna lekamen och blod utdelas med bröd och vin och mottages inte bara med tron utan också med munnen av alla dem som brukar detta sakrament. Kristi reala (verkliga) närvaro i nattvarden är oberoende av om människorna är värdiga eller ovärdiga, goda eller onda, troende eller otrogna.

Här kan nämnas att många frikyrkliga, ser nattvarden som enbart en åminnelse måltid. Brödet och vinet symboliserar Kristi kropp och blod för att vi på ett konkret sätt skall kunna minnas vad han har gjort för oss, då han utgav sig för vår skull. Som lutheraner förnekar vi inte åminnelsemotivet, men vi tror att nattvarden innehåller något mycket mer, nämligen ett möte med Kristus.

I nattvarden sker "en sakramental förening mellan brödets natur, som ej förvandlas, och Kristi lekamen'. Såsom två åtskilda naturer i Kristus är oskiljaktigt förenade utan att de blivit förvandlade, så är också i nattvarden två olika naturer, nämligen det naturliga brödet och Kristi sanna och naturliga lekamen, här på jorden tillsammans närvarande i detta sakraments förordnade handling.

I den här frågan blev Luther föremål för mycket kritik. Zwingli och andra svärmare påstod att Jesus inte kan vara kroppsligen närvarande i nattvarden eftersom han sitter som Gud på Faderns högra sida, dessutom menade man att det är omöjligt eftersom nattvarden kan utdelas på flera platser samtidigt. Idag finns denna lära i modifierad form i vår kyrka då man talar om att Kristi förhärligade lekamen är närvarande i nattvarden.

I nattvardens instiftelseord talar Kristus uttryckligen om sin sanna och verkliga lekamen, som han har utgivit i döden för oss, och om sitt sanna verkliga blod, som han på korset utgjutit för oss till syndernas förlåtelse.

I detta sammanhang bör också nämnas något om konsekrationen. Det är inte prästen som åstadkommer att vi i nattvardens bröd och vin får mottaga Kristus. När man i den katolska kyrkan starkt betonade att brödet och vinet förvandlades vid konsekrations ögonblicket så hade detta förödande konsekvenser för gemene man. Man började anse prästen som någon form av trollkonstnär när han med magiska ord åstadkom förvandling i elementen, ”hoccus poccus”. Det prästen uttalade var ingen trollformel utan det var instiftelse orden ”hoc est corpus”, detta är min kropp. Men eftersom folket här i höga nord inte behärskade latin så förstod man inte innebörden, man förstod inte att det var Jesu ord som lästes. Skulle man ha förstått innebörden så skulle man också ha förstått att prästen inte var någon trollkonstnär utan en förvaltare av Guds gåvor.

Det är varken prästens utsägande av instiftelseorden eller kommunikantens ätande eller tro, som åstadkommer Kristi lekamens och blods närvaro i nattvarden. Det är helt och hållet "den allsmäktige Gudens kraft och vår Herre Jesu Kristi ord, instiftelse och förordning" som åstadkommer Kristi lekamens och blods närvaro i nattvarden. Det är "de sanna och allsmäktiga Jesu Kristi ord, som han talade i första instiftelsen", som är kraftiga och verksamma ännu idag. Här kan man dra en parallell till avlösningen där prästen i Kristi ställer förkunnar syndernas förlåtelse.
När vi firar nattvard skall Kristi instiftelseord "tydligen och klarligen läsas eller sjungas för församlingen och ingalunda utelämnas". Detta av tre skäl:

  1. Vi skall inte utelämna Kristi ord vid den första nattvarden, då ju Kristus med orden "gör detta:" befallt oss att göra det som han själv gjorde vid den första nattvarden.
  2. Genom att instiftelseorden tydligt och klart läses eller sjunges uppmuntras och stärkes åhörarnas tro. De försäkras om detta sakraments natur och frukt, om Kristi lekamens och blods närvaro, om syndernas förlåtelse och alla de välgärningar som genom Kristi död och hans blods utgjutande har förvärvats åt oss och ges åt oss i Kristi testamente.
  3. Genom instiftelseordens läsande blir de yttre elementen, det framsatta brödet och vinet, helgade och bestämda till nattvardsmåltidens heliga bruk, d. v. s. tillsammans med detta bröd och vin ges oss att äta och dricka Kristi lekamen och blod.



3. Nattvardens kraft och nytta

Det är Kristus, hans försoningsdöd för alla våra synder, som står i centrum i nattvarden. Så ofta vi firar nattvard efter Kristi instiftelse, förkunnar vi Herrens död (1 Kor. 11:26), att Kristi kropp och blod utgivits och utgjutits för alla våra synder. I nattvarden får vi inte bara höra evangelium om Kristi död för alla våra synder. I nattvarden får vi mottaga syndernas förlåtelse lika visst som vi med munnen får mottaga Kristi kropp och blod som är det konkreta beviset på att alla våra synder är förlåtna. Prästen säger när han räcker brödet, ”Kristi kropp för dig utgiven” och när han ger dig av vinet, ”Kristi blod för dig utgjutet”. Vi får för vår personliga del tro att synderna förlåtas just mig

Nattvarden är enligt Luther en själarnas spis. I nattvarden får den nya människan, den odödliga själen, näring och styrka. I dopet blev vi pånyttfördda men trots det så är vi kvar i vårt kött och blod så länge vi lever. Vi har också djävulen som anfaller oss och vill få oss på fall. Det är i denna situation och i denna kamp som vi behöver den kraft och nytta nattvarden medför.

Alltså har nattvarden en dubbel betydelse för oss kristna. Dels så får vi där våra synder förlåtna och dels får vi styrka till vår själ. Eftersom det kristna livet är en strid mot världen, djävulen och det egna köttet, så kan vi tala i stridstermer. Då innebär nattvarden att vi blir botade från de skador vi fått, men också att vi får näringsrik mat för att kunna kämpa vidare.

Vi behöver betänka syndens makt i oss och i världen. Om vi rätt förstår detta så är vi också ivriga att få mottaga syndernas förlåtelse för vår egen del. Nu kan någon fråga sig varför syndernas förlåtelse behöver finnas i så många olika former, det finns i dopet, nattvarden, avlösningen, personliga bikten. Jag ser det dock som en Guds nåd att han på flera sätt ger oss del av denna rika gåva och nåd. Utan syndernas förlåtelse skulle vårt kristna liv vara en liten parentes i vårt livs historia.


4. Värdig nattvardsgäst

En nattvardsgästs värdighet består uteslutande i "Kristi allra heligaste lydnad och fullkomligaste förtjänst”. Detta innebär att vi ifråga om nattvard och värdighet får tänka lite annorlunda än i andra sammanhang. Att vara värdig nattvardsgäst har absolut inget att göra med uttrycken ”han var en värdig vinnare” eller ”hon var värd att få Finland vita ros”. Här betyder värdighet något helt annat, egentligen är det bara de ovärdiga som är värdiga.

När Jesus var gäst hos en farisé så undervisade han värden och gästerma om hur man skall bjuda till måltid.

När du bjuder på middag eller kvällsmål, bjud då inte dina vänner eller bröder eller släktingar eller rika grannar. Kanske de bjuder tillbaka, och du får din belöning. Nej, när du skall hålla fest, bjud fattiga och krymplingar, lama och blinda. Salig är du då, eftersom de inte kan ge dig något tillbaka.

Jesu inställning till fester var revolutionerande i det judiska samhället. Man hade en mycket negativ inställning till människor som var annorlunda. Fariséerna t.ex. såg inte gott på att Jesus umgicks med handikappade och sjuka. Det fanns också en annan extrem rörelse, essenerna. I deras föreskrifter om måltidsgemenskap framgår det att inga orena eller handikappade fick delta i måltiden. Det hade ingen betydelse om personen var handikappad till det yttre (t.ex. halt) eller till det inre (t.ex. dumma). Jesus går emot tidens sed och inbjuder just krymplingar och syndare. Över detta får vi glädja oss eftersom vi alla är syndare.

Man säger ofta att nattvarden inte känner några gränser och att alla får komma till Kristus. Men så enkelt är det inte, nattvarden är de troendes måltid. Om nattvarden firas enligt Kristi instiftelse så är det i sanning Kristi lekamen och blod som vi mottar. Så är det även ifall prästen och alla deltagare saknar tro. Också de ovärdiga och otrogna mottager i nattvarden Kristi sanna lekamen och blod, men vi behöver betänka att det blir dem till dom och fördömelse. Av denna orsak är jag också skeptisk till att det uppfattas så självklart att konfirmanderna deltar i nattvarden bara av sedvänja. Vi har som troende en plikt att avråda de icke troende att gå till nattvarden och på så sätt äta och dricka en dom över sig.

Att vi får motta syndernas förlåtelse i nattvarden befriar oss inte från Jesu uppdrag att i hans namn lösa människorna från deras synder. Det är heller inget fel på den gamla seden att man innan nattvarden, ”skriftade sig” dvs. Man meddelade för prästen under veckan att man tänkte delta i nattvarden inkommande söndag, samtidigt biktade man sig också dvs. Man bekände sina synder och fick ta emot avlösning. Ofta präglades resten av veckan av botövningar och man gick sedant under ödmjukhet och allvar till nattvarden.

Om man förr var onödigt dyster till sinnes och allvarlig så präglas nattvardsfirandet idag alltför ofta av likgiltighet och lättja. Man liksom bara utnyttjar sin självklara rätt att åtnjuta sakramenten, det är något som hör till och som Kristus skall stå till tjänst med, han är till för att förlåta synder. Därför vill jag till allra sist stanna inför ett ord som återfinns i alla fyra nattvardstexter, ”Han tackade Gud.” Vi skall av tacksamhet och i tacksägelse åtnjuta Herrens heliga nattvard, hans lekamen och blod. Amen.