Sakrament och ämbete

Ämbetet

Sammanställning av bibelstudier hållna av Roger Pettersson hösten 2002.

Ämbetet

Inledning
Det offentliga predikoämbetet
1. Instiftat av Jesus
2. Bakgrund i det allmänna prästadömet
Prästvigning
Faran med pyramidtänkande
Biblisk pyramidtänkande
Kvinnopräster
Exkurs: Luthers brev till de böhmiska bröderna

1. Inledning

En blind kan inte leda en blind. Därför behöver vi kristna stöda och hjälpa varandra på livets väg så att vi inte faller i djävulens gropar. I en församling har alla kristna en uppgift, ett kall. Ingen saknar en uppgift i Guds rike. Uppgiften som vi var och en har fått är lämplig för just oss. Gud kräver inget omöjligt av oss utan han ger den kraft vi behöver.

Det finns emellertid några punkter på vilka bördan är särskilt stor så att de som bär den kan riva händerna till blods och få värkande axlar. Var är det så? Jo, först och främst där man som församlingens lärare och herde får anförtrott ansvaret för församlingens liv och växt genom förkunnelsen i dess offentliga sammanhang och i den själavård som ligger i förlängningen av förkunnelsen.

Det innebär en tydlig kallelse och en oeftergivlig förpliktelse till ständig fördjupning och inträngande i Den Heliga Skrift. För ansvaret som lärare i församlingen är stort och krävande. Det är inte för inte som Paulus talar om "den som gör sig möda med ordet och undervisningen". (1 Tim 5:17).

Det innebär också att man skall åta sig de allra svåraste samtal när det gäller Guds tuktande gärning beträffande dem som har slagit in på fel spår. Det är församlingens herdar och lärare som också skall gå de allra tyngsta stegen, när de som drabbats av sorg behöver höra tröstens ord.

Det är de som på ett särskilt sätt står i skottlinjen för denna världens pilar. Ända sedan fornkyrkans dagar och intill idag har det särskilt varit församlingens ledare som har måst betala ett högt pris. Det finns också idag sådana ställen i världen där man bokstavligen får offra sitt blod. Låt oss inte glömma att Jesus har visat oss att en god herde måste vara beredd att offra sig - ja, när så erfordras, följa honom efter som i 1 Petr kallas överherden, genom att offra sitt liv för fåren.

Citatet ur Flemming Frøkjær-Jensens skrift "Positivt nej till kvinnliga präster"

2. Det offentliga predikoämbetet

I gamla förbundets tid fanns det i Israel offerpräster. Prästerna tillhörde den levitiska stammen och Arons hus. De hade som uppgift att för folkens räkning bära fram offer inför Gud och bringa försoning för hans vrede. Men Jesus Kristus frambar ett fullvärdigt offer, när han som helig och rättfärdig gav sitt liv på Golgata kors. De yttre föreskrifterna om GT:s offerordning hade haft sin tid, ”fram till tiden inne för en bättre ordning... Kristus gick en gång för alla in i det allra heligaste, inte med bockars och kalvars blod utan med sitt eget blod, och vann en evig återlösning.” (Hebr 9:10, 12)

Prästämbetet i våra kyrkor idag skall inte förväxlas med GT:s offerpräster. Istället skall man se prästerna som förkunnare, ”förkunnare av Guds väldiga gärningar” (jfr Apg 2:11). Prästerna offrar inte utan predikar om Kristi fullkomliga offer. Av denna orsak är det bäst att kalla prästämbetet för det offentliga predikoämbetet.

2.1. Instiftat av Jesus

Läs: Joh. 20:21, kap 21:15, 16, 17

Kristi profetiska ämbete har fått sin fortsättning genom apostlarna och de präster/biskopar de har insatt. Jesus sade till apostlarna: ”Som Fadern har sänt mig sänder jag er.” (Joh 20:21) Detta predikoämbete är alltså en gåva från Herren till Kristi kyrka. Paulus skriver: ”Tron kommer av predikan och predikan i kraft av Kristi ord.” (Rom 10:17) Att det kommer nya bibeltrogna förkunnare är alltså en överlevnadsfråga för kyrkan och en nödvändighet för missionsarbetet.

Augsburgska bekännelsen utvecklar: ”För att vi skall få denna tro (den rättfärdiggörande tron på Kristus) har evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete inrättats.” Evangeliet ger åt dem som förestår församlingarna uppdraget att predika Guds ord, meddela syndernas förlåtelse, förvalta sakramenten och att utesluta dem ur församlingsgemenskapen som begått uppenbara brott, samt avlösa dem som bättrat sig. Det handlar om ett herdeämbete som Herren givit sin kyrka och som ska utföra det Kristus sade till Petrus: ”För mina lamm på bete...Var en herde för mina får.” (Joh 21).

Då det gäller kyrkans ämbete, det offentliga predikoämbetet, skall kyrkan följa Bibeln. Ämbetet är inte något som människor har hittat på utan det har Gud inrättat. Paulus skriver att Gud i sin församling har satt några till apostlar, några till profeter, några till lärare osv. (1 Kor. 12:27-31) Till de äldste i Efesus säger Paulus bl.a. att den Helige Ande har satt dem som ledare och herdar över Guds församling (Apg. 20:28). Apostlarna såg till att församlingarna fick herdar, vilket Paulus hälsning till Titus vittnar om: ”När jag lämnade dig kvar på Kreta, var det för att du skulle ordna det som ännu återstod och i varje stad insätta äldste efter mina anvisningar” (Tit. 1:5). Men inte vem som helst är lämpad som ämbetsinnehavare, därför säger också Paulus till sin medarbetare Timoteus att han inte skall ha för bråttom att ”lägga händerna på någon” (1 Tim. 5:22).

2.2. Bakgrund i det allmänna prästadömet

Läs: 1 Petr 2:4-10

I allmän bemärkelse betecknar predikoämbetet varje slag av evangeliförkunnelse, varje vittnesbörd om Kristus, som en kristen frambär till sina medmänniskor. Alla kristna, både män och kvinnor har i denna mening fått nycklarnas ämbete, d.v.s. att enskilt tala Guds ord, att varna och bestraffa genom lagen, att trösta genom evangelium, ja, att tillsäga syndernas förlåtelse, d.v.s. att avlösa från synden, i nödfall också att döpa.

Förhållandet mellan det allmänna prästadömet och det offentliga predikoämbetet har vanligtvis angetts på två rakt motsatta sätt. Enligt den katolska kyrkans modell (och den allmänt högkyrkliga) har NT:s framställning av det allmänna prästadömet skjutits åt sidan och därigenom har man i NT kunnat finna ett särskilt prästadöme, som i likhet med det levitiska fungerar som ett särskilt stånd. Enligt den andra modellen, som vi skulle kunna kalla den pietistiska, ställs ”det allmänna prästadömet” i focus och detta på bekostnad av NT:s undervisning om det offentliga predikoämbetet.

Att detta andliga prästadöme inte i NT spelas ut mot apostlaämbetet framgår av att den kristna kyrkan (de troende) framställs som omedelbar arvtagare till ämbetet. Så skriver t.ex. aposteln Paulus: ”Allt hör ju eder till; det må vara Paulus eller Apollos eller Cefas (Petrus)... alltsammans hör eder till” (1 Kor 3:21f). Den kristna församlingen har allt. Ord, sakrament och nyckelmakt är ej underställd några vissa personer. Kristus sade: ”En är eder Lärare och ni är alla bröder” (Matt 23:8).

3. Prästvigning

Eftersom det offentliga predikoämbetet inte är en mänsklig ordning utan en gudomlig ordning så kan inte församlingen välja om man vill ha en ämbetsbärare eller inte. Det är nämligen en gudomlig ordning att när de kristna kommer samman till gemensam gudstjänst så utser de vissa särskilda personer, som på allas uppdrag skall predika Guds ord. Dessa som kallas, skall sörja för Guds församling, skall vårda hjorden, skall ha akt på fåren, skall ta sig an själarna och vaka över dem (1 Petr. 5:2-3). Det är alltså församlingen som kallar tjänare

Biskopsämbetet (tillsyningsämbetet) kan härledas från det att apostlarna insatte församlingsföreståndare på olika orter, t.ex. Titus verkade som biskop på Kreta. Detta utvecklades i den tidiga kyrkan till ett speciellt ämbete. Kyrkofadern Hieronymus skriver om detta: ”Men att sedermera en valdes för att vara de andras förman, det skedde för att förebygga söndringar och förhindra, att var och en genom att dra människorna till sig skulle sönderslita Kristi kyrka. Ty i Alexandria har alltifrån evangelisten Markus ända till biskoparna Esdra och Dionysius presbytererna alltid bland sig utvalt en, som de tillerkänt högre rang och kallat biskop.”

De lutherska bekännelseskrifterna säger klart att biskopen inte har någon högre rang p.g.a. gudomlig ordning utan biskopen är biskop för den mänskliga ordningens skull. Man hämtar alltså bibliskt och fornkyrkligt stöd för att präster kan viga präster och präster kan välja och viga biskopar. Biskopen är alltså den som i första hand har i uppdrag att viga präster och även vara deras förman, men han är inte ”högre”. Vilket framgår i bekännelseskriften Om påvens makt och överhöghet står.

Att kyrkan innehar rätten att välja och viga sina tjänare. Därför då biskoparna antingen omfatta falsk lära eller vägrar att meddela vigning, är församlingarna nödgade på grund av gudomlig rätt att genom sina i tjänst varande präster viga och förordna åt sig nya. Men det är biskoparnas ogudaktighet och våldsregemente, som vållat kyrkosöndringen och tvedräkten. Ty Paulus föreskriver, att de biskopar, som driver eller försvarar falsk lära och orätt gudstjänst, skall anses såsom ställda under förbannelse.

För att vi inte skall börja tänka i fel banor, och liksom låta allting stå och falla på biskopar och präster så har jag gjort en sammanfattning av Luthers skrift till de kristna i Böhmen. Bröderna i Böhmen hade gjort uppror mot påven och kejsaren efter Hus martyrdöd, de var nu dock igen under kejsarens välde. Jag ber er att samtidigt reflektera över dagens situation i vår evangelisk-lutherska kyrka. Det kan hända att ni ser detta som min kritik mot biskoparna i Finland, må så vara, men betänk att det skrevs ner för 479 år sedan.

4. Faran med pyramidtänkande

Luther lägger ett stort ansvar på de kristna i Böhmen. Han ger dem rätt att tillsätta och avsätta präster i enlighet med Bibelns lära. Här är det viktigt att vi dels ser skillnaden mellan det allmänna prästadömet och det offentliga predikoämbetet. Ännu viktigare är det att vi ser hur det förra är en förutsättning för det senare. Därför är det helt i sin ordning att Luther betonar församlingens rätt att kalla präster. Luther fördömer också det påvliga systemet att sända iväg präster till en församling utan en rätt kallelse. Om det inte är församlingen, bestående av det allmänna prästadömet, som kallar så är det ingen rätt kallelse. Detta synsätt som Luther lyfter fram i brevet till böhmerna kan lätt missförstås om man inte känner till den bibliska församlingsordningen.

Det naturliga sättet att se på församlingsordning är att se församlingen som en pyramid i likhet med det indiska kastväsendet. Man anser att längst ner i pyramiden finns de vanliga enskilda kristna, de som samlas kring Ordet och Sakramenten. Nästa plan består av de som har olika uppdrag i församlingen som söndagsskollärare, kaffekokare, kyrkvärdar, syföreningsdragare m.fl. Följande plan består av förtroendevalda, kyrkorådet och kyrkofullmäktige (kanske någon slapp in i nämnda organ nu i valet? Stort ansvar.) Ännu närmare toppen hittar vi lekmannapredikanter och distriktsteologer samt teologer/teologiestuderande. Högst uppe i pyramiden ståtar församlingens präst och över alla är naturligtvis Kristus.

Med detta tänkesätt dras också grunderna för ett bibliskt församlings liv bort. De ”vanliga” kristna har ingen verklig kallelse och uppgift. Allt ansvar skuffas uppåt i hierarkin. Och det katastrofala är att de som är högt upp i hierarkin är inte trogna Guds tjänare utan alltsom oftast äregirigiga brödpräster.

5. Biblisk pyramidtänkande

Men nu är inte Kristi församling uppbyggd på hinduiska principer. Församlingens ordning borde vara uppbyggd på Bibelns grund. Enligt den bibliska principen blir hela pyramiden upp och ner vänd. Läs: Luk 22:24-27
Jesus säger inte att församlingen skall vara utan ledare, men han säger att ledaren skall vara en sådan som tjänar. I den upp och ner vända pyramiden är församlingen högst upp, eftersom den är Kristi älskade brud. Församlingen består inte av någon liten elit utan den består av alla som tillhör Jesus Kristus. I församlingen får varje enskild kristen växa till i nåd och sanning genom att allt närmare lära känna sin frälsare. Till församlingen inbjuds också de som står utanför, den är ingen sluten rörelse.

Under församlingen finns alla Guds tjänare och här är alla kristna inbegripna eftersom alla har en uppgift i Guds rike. Här finns ingen nivå skillnad, alla står på samma plan, det är inte mer ärofyllt att inneha vissa uppgifter. Däremot finns det uppgifter som innebär en större börda, vilket vi läste om i inledningen. Må vi minnas att det inte är församlingens herdar och lärare som bär den största bördan, utan den stösta bördan har Jesus burit när han tog på sig alla våra synder och bar dem till Golgata. För att återgå till ämbetet så börjar vi förstå att en församlingsföreståndare behöver besitta vissa egenskaper för att vara lämplig som herde och lärare. Det poängterar också Paulus i brevet till Timoteus (1 Tim 3:1-7)

6. Kvinnopräster

Frågan om kvinnan och prästämbetet måste besvaras utifrån en nogrann prövning av hela det bibliska materialet. Det är ett ganska omfattande material som måste beaktas, alltifrån skapelseberättelsens syn på man och kvinna till Jesu förhållande till kvinnan och till ämbetet och apostlarnas utläggning och tillämpning av evangeliet, när det gäller man och kvinna, ämbete och andegåvor, likhet och olikhet o.s.v. I det följande redogör jag för biskop Bo Giertz syn i frågan.

Det Giertz stannar inför är vad de oftast citerade ställena hos Paulus faktiskt betyder. Paulus lär under åberopande av Herrens bud och sin apostoliska auktoritet, att en kvinna icke är kallad att inneha något läroämbete i församlingen. Herrens bud åberopas som bekant i 1Kor 14. Den auktoritet, Paulus äger som apostel, ligger bakom formuleringen av 1Tim 2: 12. Båda dessa ställen handlar om gudstjänsten.

När 1Tim 2: 12 använder ordet didaskein, så har det en speciell betydelse (vara lärare för församlingen och på Guds uppdrag förkunna hans Ord). Man missbrukar detta ställe, om man drar konsekvensen, att en kvinna inte skulle få vara lärare i söndagsskolan, ungdomsledare eller något annat, som uppenbarligen inte motsvarar det uppdrag i församlingen, som NT avser med didaskalos eller didaskein. Det klassiska exemplet på att kvinnor i urförsamlingen i andra sammanhang än den gemensamma gudstjänsten undervisade i Guds Ord är Priscilla (Apg 18: 26).

Även 1Kor 14: 34f avser ett sådant förbud att vid den gemensamma gudstjänsten tala Guds Ord. Hela kapitlet handlar om medverkan vid gudstjänsten. Alla de avgörande orden i sammanhanget ("tiga", "tala", "församling") har Paulus använt omedelbart förut i samma kapitel (vers 27—30) och det är alldeles uppenbart, att det där gäller rätten att träda upp och tala på Guds vägnar vid församlingsgudstjänster.

Giertz har kommit fram till att allt detta framställs i Nya Testamentet inte som en ordnings fråga utan som en nödvändig följd av lagens bud och Kristi vilja, grundad i den ordning, som Gud nedlagt redan i skapelsen och som förverkligas i Kristus. Det är påfallande vilken omsorg Paulus ägnar åt att motivera sin ståndpunkt. Det är lika påfallande, att han här inte som på flera andra ställen hänvisar endast till gällande sed och utvärtes anständighet utan verkligen försöker ge en teologisk motivering utifrån det Guds Ord, som för urförsamlingen var obestridd auktoritet.

Efter att ha åberopat Gamla Testamentet ("lagen" i 1Kor 14: 34, skapelse och syndafallsberättelsen i 1Tim 2: 13 f), hänvisar Paulus till den högsta auktoritet, urförsamlingen kände, nämligen Herrens eget bud. Och härtill kommer ytterligare Andens vittnesbörd. Paulus vågar säga, att om någon menar sig vara en pneumatiker, genom vilken den Helige Ande talar, så måste han också inse, att detta verkligen är Herrens bud. Här anförs alltså alla urkristendomens högsta auktoriteter: Skriften, Jesu ord och Andens vittnesbörd. Dessa auktoriteter ville inte biskop Giertz vara i strid med, därför höll han också fast vid den bibliska ämbetssynen.

Exkurs:

Martin Luther: Herdabrev till de böhmiska bröderna, 1523

En kort sammanfattning utgående från den finska upplagan "Paimenkirje böömin veljille".

Varning för den romersk-katolska prästvigningen

- Luther vill dra fram påvedömets falska syn på prästvigningen så att de som ännu håller fast vid den katolska prästvigningen skall få sina ögon öppnade och inte ta del i den. Detta skriver Luther för att böhmerna skulle bli fastare i sin påbegynta tro och inte dras tillbaka i påvedömets villfarelser.
- Han skriver att de böhmer som går till Rom för att få prästvigning, tvingas köpslå med sitt samvete och delta i den obibliska prästvigningen, dessa kan inte med gott samvete säga att de kommit in i fårahuset genom den rätta dörren.
- Det är bättre att böhmerna är helt utan tjänare och att husbonden själv undervisar sin familj än att en församling leds av en Babels profet.
- Luther påpekar att i påvedömet blir alla som har prästkallelse smorda och befullmäktigade till tjänst endast av biskopar eftersom bara de har makten att göra detta. Ingen bryr sig i vad församlingen anser trots att församlingen som Guds folk skall ha mest att säga till om i saken. Detta, att biskopen prästviger utan att församlingen vet om det, är enligt Luther en stor och skadlig villfarelse.
- Om dem som blivit prästvigda på påviskt vis säger Luther att de inte behöver lämna sin befattning ifall de omvänder sig och överger det orättfärdiga i deras ämbetsutövning (bl.a. mässoffrandet). Ändå säger han att de aldrig skall ta emot någon som påven viger, om de gör det är hela brevet som han har skrivit onödigt.
- Det finns två alternativ: 1. vara fri från påven och utvälja samt tillsätta herdar själva, vilket Bibeln uppmanar till, 2. vara fånge under påven och ta emot dem som fördärvets konung sänder, vilket Herren i sin nåd må bevara er från.

Prästämbetet och dess uppgift

-Alla kristna såväl kvinnor som män är genom pånyttfödelsen präster i det allmänna prästadömet. Prästernas uppgift är:
1. Ordets predikan
2. döpa
3. välsigna och dela ut bröd och vin
4. binda och lösa från synder
5. offra (vår kropp genom att korsfästa vårt kött)
6. förbön
7. döma och bedöma (tuomita ja arvostella) varje lära.

Rätta sättet att tillsätta herdar i församlingen

Alla kristna har ovannämnda rättigheter, det är en gemensam egendom. För att undvika skamlig oordning bland Guds folk väljer man ut en eller så många som behövs för att sköta om dessa offentliga ämbetsuppgifter. Eftersom ordningen är denna kan en församling avsätta en tjänare som inte är trofast liksom man kan behålla den man är nöjd med.
- ”Ifall påveprästerna inte vill eller kan tillsätta andra Ordets tjänare än sådana som rycker upp Ordet med rötterna och ödelägger kyrkorna så kan vi endera se på hur kyrkan i brist på Ordet går under eller så låter vi de som kommit samman välja och tillsätta någon ibland oss till ämbetet, en eller flera allt efter behov, och bekräfta deras kallelse genom bön och händer påläggning och hålla dem för rätta biskopar och Ordets tjänare.”
- Som uppmuntran skrev Luther bl.a. att det, som till först känns nytt och revolutionerande, blir med tiden mycket lättare att godkänna än det som de tidigare hade varit med om när de gjorde uppror mot påvens makt. Det är bara att lita på Herren och Gud är med. ”Om Gud ger framgång till det ni skall göra, så att fler orter på detta sätt väljer åt sig biskopar och tjänare kan dessa om de vill samlas och utse en till förman som tjänar och besöker dem liksom Petrus besökte församlingarna”. (Apg.8:14, 9:32)