[Inledning] [Företal]
[Första delen: Guds tio bud: Första | Andra | Tredje |
Fjärde | Femte | Sjätte | Sjunde | Åttonde | Nionde | Tionde | Avslutning]
[Andra delen: Om tron] [Tredje delen: Fader vår]
[Fjärde delen: Om dopet] [Femte delen: Om altarets sakrament]

Första delen: Guds tio bud (10/10)

Forts. från föreg. sida

De Tio budens avslutning

311] Så hava vi nu i de Tio buden en skön sammanfattning av gudomliga tankar om vad vi skola göra, för att hela vårt liv skall behaga Gud; här är den sannskyldiga källan, ur vilken allt måste framvälla, och den rätta kanalen, genom vilken allt måste strömma, som skall gälla som verkligt goda gärningar: så nämligen att med åsidosättande av de Tio buden intet verk och intet sinnelag kan vara Gud välbehagligt, det må nu i världens ögon te sig aldrig så stort och kostligt.

312] Låt nu se, vad våra stora helgon kunna framdraga för märkliga ting om sina andliga ordnar och de stora, svåra gärningar, som de hava uttänkt och pålagt sig, under det de lämnat dessa å sido, liksom vore de alltför ringa eller redan längesedan uträttade. 313] Jag menar fastmer, att man skulle hava fullt upp att göra med att hålla det som här är befallt: saktmod, tålamod och kärlek gentemot fiender, kyskhet, hjälpsamhet o.s.v. och vad som hör till dessa stycken. Men sådana verk gälla och skattas för intet i världens ögon, ty de äro icke märkvärdiga och uppseendeväckande, icke bundna vid särskilda tider, rum, sätt och åtbörder, utan de äro simpla, alldagliga hussysslor, som den ene grannen kan öva mot den andre, och därför hava de intet anseende.

314] Dessa de förmenta helgonens gärningar däremot komma ögon och öron att stå vidöppna; något som man sedan själv söker förstärka genom storslagen prakt, mycken kostnad och härliga byggnader, varmed man omger sina gärningar, så att allt skall lysa och glänsa. Man bränner rökelse, man sjunger och ringer, man tänder vaxljus och lampor, så att man icke kan höra eller se något annat än detta. Att en präst står där i gyllene skrud och att en lekman hela dagen ligger på knä i kyrkan, det kallar man ett kostligt verk, som ingen nog kan prisa. Men att en fattig tjänsteflicka sköter ett spätt barn och troget fullgör vad som åligger henne, det anses följaktligen värdelöst. Vad hade eljest munkar och nunnor i sina kloster att göra?

315] Men se, är det icke en vederstygglig förmätenhet av dessa bedrövliga helgon, att de understår sig att utpeka ett högre levnadssätt och bättre stånd än vad de Tio buden lära samt att de, såsom sagt , föregiva, att det andra är ett lägre liv, lämpat för den stora mängden, men att deras är ett liv för dem som äro heliga och fullkomliga. 316] Och de inse icke, dessa stackars blinda människor, att ingen av oss kan komma så långt, att han kan hålla ens ett enda av de Tio buden, såsom det bör hållas, utan att ytterligare – såsom vi skola höra – både Tron och Fader vår måste komma oss till hjälp, varigenom man söker och utbeder sig och oavlåtligen mottager vad som härtill är av nöden. Därför är det med deras skryt, alldeles som om jag ville skryta och säga: jag har visserligen inte en femöring att betala med, men tio kronor tilltror jag mig dock att kunna betala.

317] Detta säger och inskärper jag, på det att man må befrias från det gruvliga missbruk, som blivit så djupt rotat och nu vidlåder var man, samt i alla stånd på jorden vänja sig att hava allenast detta i sikte, och bekymra sig blott därom. Ty det skall dröja, innan man kan finna någon lära eller något stånd, som kan sättas i jämbredd med de Tio buden, emedan de stå så högt, att ingen genom människokraft kan fullgöra dem; och den som fullgör dem, han är en himmelsk, änglalik människa, vida höjd över all världens helighet.

318] Grip dig an med dem och pröva dig väl, lägg in all din kraft och makt därpå: så skall du väl få så mycket att göra, att du icke skall söka eller fråga efter några andra verk eller någon annan helighet.

319] Detta vare nu nog om den första delen av den allmänneliga kristna läran både med hänsyn till undervisningens och förmaningens behov. Likväl måste vi som avslutning upprepa den text, som hör därtill och som vi redan förut under första budet hava avhandlat, på det att man måtte lära sig, huru mycken vikt Gud fäster därvid, att man grundligt lär sig att driva och öva de Tio buden.

320] Jag, Herren, din Gud, är en nitälskande Gud, som hemsöker fädernas missgärning på barn och efterkommande i tredje och fjärde led, när man hatar mig, men som gör nåd med tusenden, när man älskar mig och håller mina bud.

321] Ehuru detta tillägg, såsom vi ovan hört, närmast är fogat till första budet, så har det dock avseende på alla buden, emedan de samtliga syfta härtill och skola hänföras härpå. Därför har jag sagt, att man också bör förehålla de unga detta och inskärpa det hos dem, så att de lära sig det och behålla det i minnet, för att man må se, vad som skall driva och förmå oss att hålla dessa tio bud. Därför skall man betrakta detta stycke alldeles så, som vore det särskilt tillagt till vart och ett av buden, så att det verkligen är en beståndsdel av dem alla.

322] Nu har Gud i dessa ord, såsom förut är sagt, sammanfattat både en vred hotelse och ett vänligt löfte, för att såväl skrämma och varna som locka och beveka oss att mottaga hans ord såsom gudomliga allvarsord och akta dem högt, alldenstund han själv här klart utsäger, huru stor vikt han lägger därvid och huru strängt han vill vaka däröver, nämligen så att han gruvligt och förskräckligt vill straffa alla, som förakta och överträda hans bud 323] men huru han åter rikligen vill belöna, omhulda och med allt gott begåva dem, som akta hans bud högt och gärna göra och leva därefter. Därmed vill han uttala den fordran, att detta allt skall gå av ett sådant hjärta, som fruktar Gud allena och har blott honom för ögonen och som i kraft av denna fruktan avhåller sig från allt, som är hans vilja emot, på det att han icke må förtörnas, samtidigt som det skall framkomma av ett hjärta, som förtröstar på honom allena och honom till behag gör allt vad han befaller, emedan han talar till oss så vänligt som en fader och erbjuder oss sin nåd och allt gott.

324] Detta är också själva meningen och rätta utläggningen av det första och förnämsta budet, varur alla de andra skola härflyta och hava sitt ursprung. Detta bud: "Du skall icke hava några andra gudar", vill enkelt uttryckt ej säga något annat än det: du skall frukta, älska och förtrösta på mig som din ende, rätte Gud. Ty den som har ett sådant hjärta mot Gud, han har uppfyllt detta och alla de andra buden. Den däremot som fruktar och älskar någon annan i himmel och på jord, han kommer icke att hålla vare sig detta eller något annat bud. 325] Sålunda har hela Skriften överallt predikat och inskärpt detta bud och låtit allt syfta mot de två styckena, gudsfruktan och gudsförtröstan. Det gäller framför allt profeten David hela Psaltaren igenom, såsom då han säger: "Herrens behag står till dem som frukta honom, till dem som hoppas på hans nåd" (Ps. 147:11), liksom vore hela Guds vilja fullständigt uttryckt med denna enda vers och dess innehåll detta: Herrens behag står till dem som icke hava några andra gudar.

326] Sålunda skall nu första budet lysa och kasta sin glans över alla de andra. Därför måste du också låta detta stycke omfatta alla buden, liksom bandet eller ringen i kransen, som sammanbinder början och slut och håller allt tillhopa. På så sätt skall man komma till att beständigt upprepa och icke glömma det. När det sålunda i andra budet säges, att man skall frukta Gud och icke missbruka hans namn till svordom, lögn, bedrägeri och andra synder och laster, utan bruka det rätt med åkallan, bön, lov och tack, så kommer allt detta från den kärlek och förtröstan, som skapas genom första budet. Sammalunda skall denna fruktan, kärlek och förtröstan driva och beveka oss, så att vi icke förakta hans ord, utan lära och gärna höra det samt hålla det heligt och ära det.

327] Detsamma gäller nu också i fortsättningen med avseende på de följande buden om vårt förhållande till nästan. Allt befalles där i kraft av första budet, så att man skall hedra fader och moder, herrar och all överhet, vara dem underdånig och lydig, icke för deras skull utan för Guds skull. Ty du skall härvid icke fästa din blick vid fader och moder och frukta dem, ej heller göra eller låta något allenast dem till behag; utan du skall se till, vad Gud fordrar och förväntansfullt begär av dig. Underlåter du det, så har du emot dig en vredgad domare, men annars en nådig fader.

328] Dit hör ock, att du icke tillfogar din nästa något lidande, skada eller våld eller på något sätt träder honom för när, det må nu gälla hans egen kropp, hans maka, egendom, ära eller rätt, såsom buden i tur och ordning inskärpa, och det även om du hade tillfälle och orsak därtill och ingen människa straffade dig därför; utan att du gör väl mot var man, är hjälpsam och befordrar din nästas väl, på alla sätt och varhelst du kan, och detta allt blott för Guds skull och honom till behag, i förtröstan på att han rikligen skall löna dig för allt. 329] Sålunda ser du, hurusom första budet är själva huvudet och den källåder, som flyter fram genom alla de andra buden, och hurusom återigen dessa alla gå tillbaka på och bero av detta, så att allt från början till slut är sammanknutet och förbundet med vartannat.

330] Detta är, säger jag, nyttigt och nödvändigt att beständigt förehålla de unga, så att man förmanar och påminner dem, på det att de icke som oskäliga djur må uppfostras blott med aga och tvång, utan i Guds fruktan och med hans ära för ögonen. Ty därest man betänker detta och lägger på hjärtat, att det här icke är fråga om människofunder, utan om det höga Majestätets egna befallningar, och att han själv med sådant allvar vakar däröver, att han drabbar dem med vrede och straff, som förakta hans bud, men så översvinneligt vedergäller dem, som hålla de samma: så måste man av sig själv lockas och drivas att gärna göra Guds vilja.

331] Därför är det icke utan orsak i Gamla testamentet påbjudet, att man skall skriva de Tio buden på alla väggar och i alla hörn, ja, t.o.m. på sina kläder (5 Mos. 6:7f.), icke blott för att de skola vara skrivna där och ställas fram till beskådande, såsom judarna gjorde, utan detta skall ske för att vi oavlåtligen skola hava dem för våra ögon och i vårt minne samt söka uppfylla dem i all vår gärning och vandel, 332] så att var och en låter dem vara sin dagliga övning vid alla tillfällen, sysslor och företag, såsom stode de skrivna över allt, vart han ser, var han går eller står. Så skulle man, både för egen del i sitt hem och gentemot grannar, hava tillfällen nog att öva de Tio buden, så att ingen fördenskull behövde löpa lång väg.

333] Härav ser man nu än en gång, huru högt dessa tio bud förtjäna att upphöjas och prisas framför alla stånd, bud och verk, som man eljest lär och förkunnar. Ty här kunna vi trotsa och säga: låt alla visa och helgon träda fram och försöka, om de kunna åstadkomma ett verk, jämförligt med dem som innehållas i dessa bud, vilka Gud med sådant allvar inskärper och anbefaller under hot om sin strängaste vrede och bestraffning, och till vilka han dessutom fogar så härliga löften om att överhopa oss med allt gott och all välsignelse. Därför bör man ock framför allt annat undervisa om dessa bud samt hålla dem högt och i ära såsom den högsta skatt, av Gud förlänad.