[Inledning] [Företal]
[Första delen: Guds tio bud: Första | Andra | Tredje |
Fjärde | Femte | Sjätte | Sjunde | Åttonde | Nionde | Tionde | Avslutning]
[Andra delen: Om tron] [Tredje delen: Fader vår]
[Fjärde delen: Om dopet] [Femte delen: Om altarets sakrament]

Första delen: Guds tio bud (9/10)

Forts. från föreg. sida

Nionde och tionde buden

292] Du skall icke hava begärelse till din nästas hus.

Du skall icke hava begärelse till din nästas hustru, ej heller till hans tjänare eller hans tjänarinna, ej heller till han oxe eller hans åsna, ej heller till något annat, som tillhör din nästa.

293] Dessa tvenne bud äro i all synnerhet givna åt judarna, ehuru de likväl delvis angå även oss. Ty de uttydde dem icke såsom gällande okyskhet och stöld, vilka i de föregående buden äro tillräckligt förbjudna; de menade ock, att de hade hållit alla buden, om de i det yttre hade gjort eller underlåtit gärningarna. Fördenskull har Gud tillagt dessa två bud, att man skall anse såsom synd och förbjudet att hava begär efter och på något sätt trakta efter nästans hustru och egendom, 294] och det i all synnerhet därför att enligt den judiska rättsordningen tjänare och tjänarinnor icke såsom nu voro fria och tjänade för lön, blott så länge de ville, utan de voro med sin kropp och vad de ägde sin husbondes egendom, alldeles såsom boskapen och hans övriga ägodelar. 295] Dessutom hade också var och en den rätten gentemot sin hustru att genom skiljebrev lagligen skilja sig från henne och taga en annan. Därför måste de nu sinsemellan befara, att om någon gärna ville hava en annans hustru, skulle han skaffa sig någon förevändning både att skilja sin hustru ifrån sig och att skapa ovänskap mellan den andre och hans hustru, för att så under sken av rätt kunna taga henne till sig. Detta var hos dem ingen synd och skam, lika litet som det nu anses vara fallet i fråga om tjänstefolket, om en husbonde giver sin tjänare eller sin tjänarinna avsked eller om någon annars lockar till sig den andres tjänare.

296] Därför hava de nu, säger jag, utlagt dessa bud så – för övrigt alldeles riktigt, ehuru deras innebörd är något mera omfattande och högre – att ingen får umgås med tankar eller planer på att tillägna sig vad som tillhör en annan, såsom hustru, tjänstefolk, hus och gård, åker, ängar och boskap, även om det sker under vackert sken och en skicklig förevändning, men är till nästans skada. Ty förut i sjunde budet förbjudes den synden att tillägna sig främmande egendom eller undanhålla nästan vad honom tillhör, vartill man ju icke kan hava någon rätt. Här åter är förbjudet också det att avhända nästan något, även om man kan komma åt det med bibehållen heder inför världen och så att ingen vågar lasta eller tadla dig, som om du hade tagit det med orätt.

297] Ty naturen är så beskaffad, att ingen unnar sin nästa så mycket som sig själv och att envar drager till sig så mycket han kan, det må gå med den andre huru som helst. 298] Och härvid vilja vi till på köpet gälla för fromma människor och veta att ge oss det allra vackraste sken och att dölja skälmen inom oss; vi uppleta och göra ihop så listiga finter och sluga knep – sådana man nu dagligen skickligt uttänker – att det ser ut, som om vi handlade alldeles rätt, ja, vi våga att käckt åberopa oss och trotsa därpå och vilja, att sådant icke skall kallas fräckhet utan klokhet och förutseende. 299] Därvid äro också jurister och laglärda behjälpliga, vilka vrida och tjäna rätten, för att den skall gynna en viss utgång av saken, samt vränga orden och använda dem efter sitt intresse utan att fråga efter billighet och nästans behov. Med ett ord, den som i dylika ting är slugast och listigast, han får säkrast hjälp av lagen, såsom det också heter: "vigilantibus jura subveniunt" ("lagen hjälper dem, som äro påpassliga").

300] Därför är detta sista bud icke riktat till sådana, som i världens ögon äro arga skälmar, utan just till de allra frommaste, som vilja prisas och äta redliga och pålitliga människor, emedan de icke förbrutit sig emot de föregående buden, sådana som i synnerhet judarna ville gälla för att vara; ja, det avser ännu mycket förnämligare män, herrar och furstar. Ty den övriga stora hopen är att hänföra till en annan och vida lägre plats, nämligen till det sjunde budet, såsom den där icke mycket frågar efter, om man hederligt och rättfärdigt förvärvar vad man äger.

301] Slikt plägar nu mestadels inträffa vid sådana fall, som dragas inför domstolen och vid vilka man söker vinna och tillskansa sig något av nästan. Så – för att nu taga ett exempel – när man förhandlar och tvistar om ett större arv, om fast egendom etc., och man därvid andrager och tar till hjälp allt som kan hava ett sken av rätt och utbroderar och förgyller detta så, att man får rätten på sin sida och kan behålla egendomen på sådant sätt, att ingen kan föra någon talan däremot eller göra några anspråk gällande. 302] Samma är förhållandet, när någon gärna vill komma åt ett slott, en stad, eller grevskap eller något annat värdefullt och härvid använder sig utav alla upptänkliga knep med hjälp av vänner eller på annat sätt, för att det så skall frånkännas en annan och tillerkännas honom själv samt därtill bekräftas med brev och sigill och sägas vara redligen och med furstlig rättsgrund fånget.

303] Detsamma sker också vid vanlig köpenskap, när den ene med list avhänder den andre någonting, så att denne måste se det försvinna, eller överrumplar den andre och sätter honom i trångmål, då han häri ser en fördel eller vinst, så att denne kanske till följd av nöd eller skuld icke kan behålla sitt eller utan skada lösa sin tillhörighet. Så lyckas man komma över det för halva värdet eller mindre; och likväl skall det hetas, att man icke med orätt tagit och tillskansat sig det, utan att man redligen köpt det. Då heter det: "Den som kommer först till kvarnen, får först mala", och: "Var och en är sig själv närmast", sedan tage den andre vad han kan. 304] Och vem är så vis, att han kan utgrunda allt vad man med sådant fagert sken kan draga till sig och som världen icke anser för orätt, i det den ej vill se, att nästan därigenom lider förfång och måste lämna, vad han icke utan skada kan umbära? Men då ingen finnes, som skulle vilja, att något sådant vederfores honom själv, så borde väl därav vara tydligt, att dylika utvägar och förevändningar äro falska.

305] På samma sätt har det också fordomdags (hos judarna) tillgått med äkta hustrur. När en annans hustru behagade någon, så kände man sådana finter, att man, själv eller genom andra – ty många medel och vägar voro härvid möjliga – lagade, att hennes man fattade ovilja emot henne eller hon satte sig upp emot honom och betedde sig så, att han måste skilja henne ifrån sig och lämna henne åt den andre. Detta har utan tvivel varit en utbredd sed under Gamla testamentets tid, såsom man också i evangeliet läser om konung Herodes, att han äktade sin egen broders hustru, medan denne ännu levde; och dock ville han, såsom ock S:t Markus vittnar om honom (Mark. 6:20), vara en ärbar och from man. 306] Men något dylikt förekommer, hoppas jag, icke hos oss, då det ju i Nya testamentet är förbjudet för äkta makar att skiljas från varandra. Dock torde det förekomma, att någon med list tager en rik fästmö från den andre. Det är likväl bland oss icke ovanligt, att man tubbar och lockar eller eljest med vackra ord söker draga ifrån den andre hans dräng eller tjänsteflicka.

307] Detta allt må nu ske på vad sätt som helst, så böra vi likväl veta, att Gud icke vill, att du avhänder din nästa något som tillhör honom, så att han måste lida brist, för att du skall få mätta din girighet, även om du kan taga det i besittning på ett inför världen hederligt sätt. Ty detta är en lömsk, försåtlig bovaktighet och innebär, att man, såsom det heter, spelar under täcket, för att det ej skall märkas någonting. Även om du nämligen ställer dig, som om du ej hade gjort orätt mot någon, så har du dock trätt din nästa för när; och kallas det än icke att stjäla och bedraga, så innebär det dock att hava lust till nästans egendom, d.ä. att stå därefter och avhända honom den mot hans vilja och icke unna honom det som Gud har beskärt honom. 308] Och även om domaren och var man måste tillåta det, så skall Gud dock icke tillåta dig det, ty han genomskådar väl det skalkaktiga hjärtat och världens illfundighet, vilken, om hon blott får ett enda finger, tager hela handen, så att även uppenbar orätt och våld följa.

309] Sålunda låta vi dessa bud hava den vanliga innebörden, att därigenom först och främst förbjudes att trakta efter sin nästas skada eller att vara behjälplig eller giva anledning därtill, utan man skall unna honom och låta honom behålla vad han äger samt dessutom befrämja och befordra vad som kan vara honom till nytta och tjänst, såsom vi vilja, att andra skola göra mot oss. 310] Detta är sålunda särskilt riktat emot avunden och den avskyvärda girigheten; ty Gud vill undanrödja orsaken och roten, varifrån allt sådant kommer, genom vilket man skadar nästan. Därför uttrycker han detta tydligt medelst orden: "Du skall icke hava begärelse" o.s.v. Ty han vill framför allt, att vårt hjärta skall vara rent, ehuru vi, så länge vi leva här nere, icke kunna komma därhän, så att detta alltså i likhet med alla de andra buden förbliver ett bud, som oavlåtligen dömer oss skyldiga och visar oss, huru mycket vår fromhet är värd inför Gud.

Forts. på nästa sida