[Inledning] [Företal]
[Första delen: Guds tio bud: Första | Andra | Tredje |
Fjärde | Femte | Sjätte | Sjunde | Åttonde | Nionde | Tionde | Avslutning]
[Andra delen: Om tron] [Tredje delen: Fader vår]
[Fjärde delen: Om dopet] [Femte delen: Om altarets sakrament]

Första delen: Guds tio bud (8/10)

Forts. från föreg. sida

Åttonde budet

254] Du skall icke bära falskt vittnesbörd mot din nästa.

255] Utom vår egen kropp, vår äkta maka och timlig egendom hava vi ännu en skatt, vilken vi ej heller kunna undvara, nämligen vårt goda namn och rykte; ty det går ej att leva bland människorna vanfrejdad och föraktad av alla. 256] Därför ville icke Gud, att nästans namn, ära och heder lika litet som hans penningar och ägodelar skola berövas honom eller lida skada, utan att var och en må få njuta heder inför hustru, barn, tjänstefolk och grannar. 257] För det första syftar den närmaste meningen av detta bud, såsom orden lyda: "Du skall icke bära falskt vittnesbörd", på rättegångar, då en stackars oskyldig anklagas och fälles med hjälp av falska vittnen så att han straffas till liv, gods eller ära.

258] Det kunde närmast synas, som anginge detta oss numera föga, men hos judarna var det en särdeles vanlig sak. Ty detta folk var utrustat med en synnerligen väl ordnad styrelse; och där det ännu finnes en sådan styrelse, där avlöper det icke utan denna synd. Och orsaken härtill är den, att där domare, borgmästare, furste eller annan överhet finnas, där slår det aldrig fel, att man, efter världens vanliga gång, söker undvika att stöta sig med någon människa, utan hycklar och smickrar för att vinna gunst, penningar, framgång och vänskap; och därvid måste ofta en fattig man komma till korta med sin sak, stå med orätt och lida straff. Och det är beklagligen ibland oss oftast så, att det endast sällan är fromma människor, som sitta i domarsätet. 259] Och dock borde ju en domare framför allt vara en from man, och icke blott en from man, utan också en vis och skicklig, ja, en djärv och modig man, liksom ock ett vittne bör vara en modig, men framför allt en from människa. Ty den som i alla saker vill döma rätt och med sin dom träffa sanningen, han måste ofta komma att stöta sig med vänner, fränder, grannar samt rika och mäktiga män, som både kan gagna och skada honom mycket. Därför måste han vara alldeles blind, tillsluta ögon och öron, varken se eller höra annat än rätt framför sig, på vad som i saken förebringas, och därefter döma.

260] Därför syftar alltså detta bud för det första därtill, att var och en skall förhjälpa sin nästa till rätt och icke tillåta, att den förhindras eller förvränges, utan befrämja och oförskräckt skydda den, det må vara fråga om domare eller vittne och gälle vad sak som helst. 261] Och i all synnerhet är härmed en uppgift satt för våra herrar jurister, att de må vara uppmärksamma på att behandla alla saker rätt och utan svek, att låta rätt vara rätt och icke vränga, bemantla eller förtiga något samt icke taga hänsyn till penningar, gods, ära eller makt. Detta – nämligen allt det som sker inför rätta – är ett stycke av vårt bud och dess närmast liggande syftning.

262] Sedermera har det en mycket vidsträcktare innebörd, om man, såsom sig bör, hänför det till den andliga domstolen eller styrelsen, varest det är så, att var och en avlägger falskt vittnesbörd angående sin nästa. Varhelst nämligen fromma predikanter och kristna finnas, där drabbas de inför världen av den domen, att de äro kättare och avfällingar, ja, upproriska och avskyvärda odågor. Därjämte måste Guds ord finna sig i att på det skändligaste och lömskaste sätt bliva förföljt, smädat, beskyllt för lögn, förvrängt, falskeligen använt och uttytt. Men må detta lämnas därhän; ty det är nu en gång den blinda världens vana att fördöma och förfölja sanningen och Guds barn och likväl icke anse det vara någon synd.

263] För det tredje – och det angår oss alla – förbjudes i detta bud all synd med tungan, varigenom man skadar eller förnärmar sin nästa. Ty att bära falskt vittnesbörd är ett munnens verk. Vad man nu med munnen må göra mot nästan, det vill Gud belägga med förbud, det må nu vara falska predikanter med deras lära och hädelse, falska domare och vittnen med deras utsagor eller annars lögn och förtal utom domstolen. 264] Hit hör nu i all synnerhet den gemena, skändliga lasten att baktala eller förtala, varmed djävulen ansätter oss och varom vore mycket att säga. Ty det är ett allmänt, fördärvbringande elände ibland oss, att var och en hellre hör ont än gott sägas om sin nästa. Och fastän vi själva äro så onda, att vi icke kunna tåla, om någon talar illa om oss, utan gärna ville, att hela världen hade idel goda ting att säga om oss, så kunna vi dock icke höra, att man talar riktigt väl om en annan.

265] För att vi må undvika denna odygd, skola vi hava akt på, att det icke för någon är tillåtet att offentligt tala dömande och klandrande om sin nästa, även om han ser honom synda, så framt han icke har särskilt uppdrag att döma och straffa. 266] Det är nämligen en avsevärd skillnad mellan det att döma synd och det att veta om synd. Du må väl veta om en synd, utan att du därför har rätt att döma däröver. Se och höra, att min nästa syndar, kan jag väl; men att omtala det för andra, därtill har jag ingen befallning. Rusar jag åstad, dömer och fördömer, så ådrager jag mig en synd, som är värre än den andres. Men vet du något, så gör av dina öron en grav och skotta igen den, till det du får uppdraget att vara domare och å ämbetets vägnar straffa.

267] Sådana kallas alltså bakdantare, vilka icke låter det stanna vid att veta om synden, utan gå vidare och gripa in i domarens ämbete, och när de få veta om något litet felsteg av en annan, så föra de det vidare till alla vinklar och vrår samt finna en glädje i att få röra i en annans smuts, såsom svinen, vilka vältra sig i träcken och rota däri med trynet. 268] Detta är ingenting annat än att gripa in i Guds dom och ämbete, att döma och straffa med hårdaste dom. Ty ingen domare kan straffa strängare och gå längre, än att han säger: denne är en tjuv, mördare, förrädare o.s.v. Den som därför understår sig att säga något dylikt om sin nästa, han tager sig samma myndighet som kejsaren och all överhet. Ty ehuru du icke bär svärdet, brukar du dock din giftiga tunga till nästans skam och skada.

269] Därför vill Gud förbjuda var och en att tala illa om en annan, även om denne är skyldig och man väl vet det; men ännu mera om man icke vet det, utan blott bygger på andras utsagor. 270] "Skall jag då", genmäler du kanske, "icke säga det, om det är rena sanningen?" Jag svarar: "Varför bringar du det icke inför behöriga domare?" "Nej, jag kan icke offentligen styrka det, och då skulle man kanske bara snäsa och skändligen avvisa mig." "Min vän, förstår du nu, var skon klämmer! Tilltror du dig icke att stå för saken och svara för den inför behöriga personer, så håll också munnen! Vet du det åter, så vet det för dig själv och icke för en annan! Ty om du för det vidare, så står du som en lögnare, även om det är sant, alldenstund du icke kan bevisa det, och du handlar dessutom som en usling, ty man skall icke taga ifrån någon hans goda namn och rykte, om han icke redan förlorat det genom laga dom."

271] Falskt vittnesbörd kallas sålunda allt, som man icke vederbörligen kan bestyrka. 272] Vad som därför icke genom tillräcklig bevisning är bekant skall ingen yppa eller utgiva för sanning. Korteligen, vad som är hemligt skall man låta förbliva hemligt eller och i hemlighet bestraffa, såsom vi skola höra. 273] Om du därför träffar på en skvallrare, som utskriker och förtalar en annan, så sjung ut ordentligt för honom, så att han rodnar av blygsel. På så sätt skall mången veta hålla munnen, som eljest skulle bringa en stackars människa i ett vanrykte, varifrån hon svårligen åter kan befria sig. Ty heder och ära är lätt att förlora, men icke lätt att återvinna.

274] Du ser sålunda, att det, korteligen, är förbjudet att säga något ont om nästan, dock så att värdslig överhet, predikanter och föräldrar äro undantagna, ty man får icke tolka detta bud därhän, att det onda skulle få förbliva ostraffat. Liksom man nu enligt det femte budet icke får skada någon till liv eller lem och bödeln dock är härifrån undantagen, vilken till följd av sitt ämbete icke gör nästan något gott, utan blott skada och ont och likväl icke syndar mot Guds bud – ty Gud har själv inrättat detta ämbete och förbehållit sig att straffa efter sitt behag, såsom han i första budet hotar – på samma sätt, ehuru var och en för sin egen person icke skall döma eller fördöma, synda dock såväl de, vilka icke döma, fastän det är deras uppdrag, som ock de, vilka utan att hava detta ämbete göra det på eget bevåg. 275] Ty i det ämbetet kräver nödvändigheten att tala om det onda, framföra klagomål, fråga och vittna. Det förhåller sig här alldeles på samma sätt som med en läkare, vilken emellanåt måste hos den som han skall bota se och känna på ställen, som eljest hållas dolda. Så äro också överhet, fader och moder, ja, även broder och syster samt i övrigt goda vänner skyldiga att sinsemellan straffa det onda, där det är nödvändigt och nyttigt.

276] Men det vore härvid rätta sättet, om man handlade efter evangeliet, där Kristus i Matt. 18:15 säger: "Men om din broder försyndar sig, så gå åstad och förehåll det honom enskilt." Här har du en kostlig och skön regel, huru du väl skall styra din tunga. Och på den bör du noga giva akt och taga dig till vara för det vederstyggliga missbruket. Rätta dig alltså härefter, så att du icke är så snar till att inför andra utsprida ont om din nästa och tala illa om honom, utan enskilt förmanar honom, på det att han må bättra sig. Sammalunda ock, om en annan bär fram för dina öron något, som den eller den har gjort, så lär också honom, att han själv må gå och bestraffa den felande, om han har set det, men annars att hålla munnen.

277] Detta må du ock lära dig av den dagliga ordningen i hemmet. Ty så gör husbonden: om han ser, att hans tjänare icke gör vad han bör, så säger han själv till honom. Men om han vore så galen, att han läte tjänaren sitta hemma och ginge ut på gatorna för att klaga över honom för sina grannar, så skulle han förvisso få höra: "Din narr, vad angår det oss, 278] varför säger du det icke åt honom själv?" Se, att göra så vore rätt broderligt handlat, ty då hade du fått bot på det onda och din nästas heder förbleve oförkränkt, såsom också Kristus på anförda ställe säger: "Om han då lyssnar till dig, så har du vunnit din broder." (Matt. 18:15) Då har du gjort en stor och förträfflig gärning. Eller menar du, att det är en ringa ting att vinna en broder? Låt alla munkar och heliga ordnar med alla sina verk tillsammantagna träda fram och låt se, om de kunna framvisa den berömmelsen att hava vunnit en broder!

279] Vidare lär Kristus: "Men om han icke lyssnar till dig, så tag med dig ännu en eller två, på det att var sak må avgöras efter två eller tre vittnens utsago." Man bör alltså alltid vända sig till den som saken angår och icke utan hans vetskap baktala honom. 280] Hjälper icke heller detta, så må du offentligen bära fram det inför församlingen, det må nu vara värdslig eller andlig domstol. Ty här står du icke ensam, utan har med dig de vittnen, genom vilka du kan överbevisa den skyldige och på grund av vilkas utsago domaren kan döma och straffa. Så kan man på laglig och rättvis väg komma till att hejda och förbättra den som är ond. 281] Eljest, om man för ut sin nästa i alla vinklar och vrår och rör i smutsen, så blir ingen därav bättre, och om man sedan skall stå inför rätten och vittna, så vill man hellre ha det osagt. 282] Därför vore det rätt åt sådana skvallertungor, om man rätt grundligt betoge dem lusten härtill, så att de bleve andra till varnagel. 283] Om du gjorde sådant i avsikt att förbättra din nästa eller av kärlek till sanningen, så skulle du icke hemligen smyga omkring och vara skygg för dagens ljus.

284] Detta allt är nu sagt om hemliga synder. Men där synden är allmänt känd, så att domare och var man väl veta därom, där kan du utan att göra någon synd undvika den brottslige och låta honom vara såsom en den där själv har ådragit sig sin vanära, och du kan även offentligt vittna om honom. Ty vid det som ligger i öppen dag kan det ej vara tal om bakdanteri eller falskt dömande och vittnande, såsom då vi nu straffa påven och hans lära, som offentligen är framställd i böcker och utropad för all världen. Ty där synden är offentlig, där bör också billigtvis offentlig bestraffning följa, på det att var man må veta att taga sig till vara.

285] Så hava vi nu framställt huvudinnehållet och den allmänna meningen av detta bud, nämligen att ingen skall med sin tunga skada sin nästa, han må vara vän eller fiende, eller tala illa om honom, det må vara sant eller uppdiktat, så framt det icke sker å ämbetets vägnar eller i avsikt att förbättra. Fastmer skall man bruka sin tunga och låta henne tjäna till att tala det bästa om var man, till att överskyla nästans synd och brister, urskulda honom, pryda och smycka honom med all heder. 286] Och detta förnämligast på den grund, som Kristus i evangeliet anför (Matt. 7:12) och vari han vill hava buden angående nästan sammanfattade: "Allt vad I viljen att människorna skola göra eder, det skolen I ock göra dem."

287] Också lär oss naturen detsamma på vår kropp, såsom S:t Paulus i 1 Kor. 12:22f. säger: "Just de kroppens lemmar, som tyckas vara svagast, äro som mest nödvändiga. Och de delar av kroppen, som tyckas oss vara mindre hedersamma, dem bekläda vi med så mycket större heder; och dem som vi blygas för, dem skyla vi med så mycket större blygsamhet." Ansikte, ögon, näsa och mun betäcker ingen, ty de behöva det icke, då de i sig själva äro de hedervärdaste lemmar vi hava. Men de skröpligaste, för vilka vi blygas, betäcka vi med all omsorg; och där måste händer, ögon och hela kroppen hjälpa till att täcka och skyla. 288] Så böra vi ock alla inbördes överskyla vad som hos nästan är vanhederligt och skröpligt och med allt som står till vår rådighet tjäna, understödja och befordra hans ära och däremot avvärja allt, som kan lända honom till vanära. 289] Och det är i all synnerhet en vacker, ädel dygd, om man i fråga om allt vad man hör sägas om nästan – såframt det icke är något allmänt bekant ont – kan väl utlägga och till det bästa tyda det eller framställa det i en god dager gentemot de giftiga pratmakarna, som göra allt för att kunna utfundera eller uppsnappa något hos nästan att tadla och att uttyda och förvända till det värsta, såsom nu framför allt sker i fråga om det kära Guds ord och dess förkunnare.

290] Fördenskull innefattas i detta bud en ganska stor myckenhet goda gärningar, som äro Gud på det högsta välbehagliga och som skulle föra med sig gott och välsignelse i överflöd, om blott den blinda världen och de falska helgonen ville inse det. 291] Ty det finnes hos och i hela människan intet, som mera kan både åstadkomma gott och göra skada i andliga och världsliga saker än tungan, ändock den är den minsta och svagaste lemmen.

Forts. på nästa sida