[Inledning] [Företal]
[Första delen: Guds tio bud: Första | Andra | Tredje |
Fjärde | Femte | Sjätte | Sjunde | Åttonde | Nionde | Tionde | Avslutning]
[Andra delen: Om tron] [Tredje delen: Fader vår]
[Fjärde delen: Om dopet] [Femte delen: Om altarets sakrament]

Första delen: Guds tio bud (7/10)

Forts. från föreg. sida

Sjunde budet

222] Du skall icke stjäla.

223] Näst efter din egen person och din äkta maka kommer din timliga egendom såsom det närmaste. Även den vill Gud hava tryggad och har därför befallt, att ingen skall fråntaga nästan eller göra intrång på vad honom tillhör. 224] Ty stjäla betyder ingenting annat än att med orätt sätta sig i besittning av en annans egendom, och däri innefattas allt, varigenom man i sitt förhållande till nästan på något sätt tillskansar sig en fördel på hennes bekostnad. Detta är nu en vida utbredd, allmän last, men så föga beaktad och uppmärksammad, att det överstiger alla gränser, så att, om man skulle hänga i galgen alla dem, som äro tjuvar men likväl icke vilja gälla därför, världen snart skulle bliva folktom och varken bödlar eller galgar räcka till. Ty stjäla kallas, såsom nyss sagt, icke allenast när man plundrar kistor och fickor, utan även när man skor sig på torget, i bodar och salustånd, vin- och ölkällare, eller med ett ord allestädes, där man driver affärer samt där man tager och giver penningar för varor och arbete.

225] Jag tager då ett exempel, som kan för gemene man göra det i någon mån tydligt och visa, huru fromma vi äro. Om en dräng eller tjänsteflicka icke tjänar troget i ett hem utan gör skada eller låter skada ske, som dock väl kunde förhindras, eller eljest vårdslösar och försummar husets egendom av lättja, bristande flit eller ont uppsåt för att trotsa och reta sitt husbondefolk eller av vilken anledning det vara må handlar så med berått mod – ty jag talar icke om sådant som sker utan uppsåt och ofrivilligt – på så sätt kan du årligen frånhända ditt husbondefolk trettio eller fyrtio gulden eller mer. Hade nu någon annan i hemlighet stulit eller dragit i väg med detta, så skulle han bli hängd, men du kan här ännu trotsa och vara morsk, och ingen får kalla dig tjuv.

226] Detsamma säger jag om sådana hantverkare, arbetare och daglönare, som äro allt annat än nogräknade och icke veta, huru de skola kunna skinna andra, och som dock äro försumliga och otrogna i sitt arbete. Dessa alla äro långt värre än de hemliga tjuvarna, för vlika man kan sätta lås och regel eller, om de ertappas, så näpsa, att de icke göra om det igen. Men för dessa kan ingen skydda sig, ingen får heller visa dem en misslynt uppsyn eller anklaga dem för någon stöld, så att man tio gånger hellre vill förlora något ur pungen. Ty här är det mina grannar, mina goda vänner, mitt eget tjänstefolk, dessa av vilka jag väntar mig idel gott, som allra mest bedraga mig.

227] Så går det ock i allra största utsträckning till på torget och i den allmänna handeln, då den ene uppenbarligen bedrager den andre med falsk vara, falskt mått, vikt och mynt samt medelst fintligt uträknande, underliga penningoperationer eller med sluga knep narrar andra; likaså när man oskäligt skruvar upp priset och efter sitt godtycke prejar, skinnar och utpressar någon. Vem kan väl uppräkna eller uttänka allt dylikt? 228] Korteligen, här ha vi att göra med det allra vanligaste yrke och det allra största skrå på jorden. Och om man nu betraktar världen och alla dess stånd, så är det ingenting annat än ett stort stall, fullt av stora tjuvar. 229] Därför är landsvägsriddare och stråtrövare det rätta namnet på dessa, som icke snatta ur skåpen eller lönnligen tillägna sig penningar, utan som vilja ha hedersplatser samt kallas stora herrar och hederliga, gudfruktiga medborgare, allt under det de med sken av lag och rätt röva och stjäla.

230] Ja, man borde knappast tala om små, enskilda tjuvar, om man ville ta itu med de stora, mäktiga ärketjuvarna, med vilka herrar och furstar sluta förbund och som dagligen utplundra icke en stad eller två, utan hela Tyskland. Ja, vad skulle det då bliva av alla tjuvars överhuvud och högste skyddsherre, den heliga stolen i Rom med allt dess anhang, vilken genom tjuvnad har dragit till sig och ännu i dag besitter gods och guld från hela världen?

231] Korteligen, så går det till i världen, att den som kan röva och stjäla offentligt, han går säker och fri, utan att tadlas av någon, och vill dessutom bliva hedrad, medan de små, hemliga tjuvarna, som en gång råkat taga för sig, måste lida nesa och straff och anse de andra såsom fromma och hedervärda. Dessa skola likväl veta, att de inför Gud äro de största tjuvarna och att han också skall straffa dem efter vad de äro värda och förtjänta.

232] Eftersom nu detta bud, såsom vi hava visat, har så stor räckvidd, är det nödvändigt att inskärpa och utlägga det inför folket, så att man icke låter människorna vandra så sorglösa och säkra, utan alltid ställer dem för ögonen Guds vrede och inpräglar den i deras sinnen. Ty vi måste predika sådant, icke för kristna, utan allra mest för bovar och skurkar, för vlika det snarare borde predikas av domaren, fångvaktaren och bödeln. 233] Därför må envar veta, att han vid risk av Guds onåd är pliktig att icke allenast icke göra sin nästa någon skada eller beröva honom någon fördel eller i köpenskap eller något annat förhållande bevisa honom trolöshet och opålitlighet, utan och att trofast skydda hans egendom, befrämja och befordra hans nytta, i all synnerhet om man för sin tjänst tager emot penningar, lön och föda.

234] Den som nu i övermod föraktar sådant, han kan väl lyckas att undkomma bödeln, men han kan icke undfly Guds vrede och straff och skall, om han framhärdar i sitt trots och sin stolthet, bliva en landstrykare och tiggare och därtill drabbas av allt slags lidande och olycka. 235] Går du din väg, när du skulle taga vara på din husbondes eller matmoders egendom – det för vars skull du får fylla din strupe och din buk – tager du din lön såsom en tjuv och låter dig till på köpet hedras som en storkarl – såsom så många göra, som trotsa husbönder och matmödrar och endast motvilligt äro redo att göra dem till viljes och att avvända skada för dem – 236] se då till, vad du därmed vinner: när du en gång blir din egen och sitter vid eget bord – vartill Gud till din olycka skall förhjälpa – så skall allt detta gå igen och upprepas, så att du för varje öre, som du försnillat eller gjort skada för, skall få plikta trettiofalt.

237] På samma sätt skall det också gå hantverkare och daglönare, av vilka man nu måste hålla till godo med och tåla ett olidligt självsvåld, så att envar måste giva dem så mycket de begära, alldeles såsom vore de herrar över andras egendom. 238] Låt blott sådana fritt hållas och skinna, så länge de förmå, Gud skall dock icke förgäta sitt bud, utan löna dem efter förtjänst och låta dem hamna icke i en grön, utan i en torr galge, så att de i hela sin livstid icke skola hava någon trevnad eller framgång. 239] Funnes blott en väl ordnad styrelse i landet, så skulle man snart få bukt med och avvärja ett sådant självsvåld, såsom fordomdags skedde hos romarna, där man andra till varnagel gjorde processen kort med sådana.

240] Lika liten framgång skola också alla de andra hava, som av det öppna, fria torget göra en rövarekula, där man dagligen skinnar de fattiga, skruvar upp priserna och förorsakar dyrtid och far fram var och en efter sitt godtycke samt därtill är trotsig och pockande, liksom vore man i sin fulla rätt, när man för sina varor begär vad man behagar, utan att någon får säga ett ord därom. 241] Dessa vilja vi tålmodigt betrakta och låta dem hållas med sitt skinnande, prejande och gnidande, 242] men sätta vår lit till Gud, som även utan vår tro skall göra sin sak. Han skall, när du länge och väl har skinnat och skott dig, uttala sin välsignelse däröver så, att din säd i ladan, ditt öl i källaren och din boskap i ladugården fördärvas. Ja, om du bedrager och besviker någon på en daler, så skall det komma all din egendom att förstöras av rost och mal, så att du aldrig skall få någon glädje därav.

243] Det se vi ju dagligen besannas inför våra ögon, att intet stulet eller med svek fånget gods förkovras. Huru många äro icke de som dag och natt snåla och gnida och ändå inte bli ett enda öre rikare! Och om de än samla mycket, så måste de dock utstå så mycken plåga och olycka, att de icke kunna med glädje njuta av sin rikedom eller lämna den i arv åt sina barn. 244] Men emedan ingen bekymrar sig därom, utan vi leva, som om det icke anginge oss, så måste Gud på annat sätt hemsöka oss och lära oss mores, i det han låter den ena utpressningen efter den andra drabba oss eller bjuder som gäster åt oss en hop landsknektar, vilka på ett ögonblick länsa kista och pung och icke upphöra, så länge vi ha en enda styver i behåll, samt sedan till tack bränna och ödelägga hus och hem samt skända och döda hustru och barn.

245] Korteligen, stjäl du mycket, så var viss om att dubbelt så mycket skall stjälas från dig. Den som med våld och orätt roffar åt sig och gör någon vinst, han skall råka ut för en annan, som ger honom lika igen. Ty i den konsten är Gud en mästare att – då var och en plundrar och bestjäl den andre – straffa den ene tjuven med den andre. Huru skulle man eljest kunna uppbringa tillräckligt med galgar och rep?

246] Den som nu vill låta tala sig till rätta, han må veta, att detta är Guds bud, som icke vill bli hållet för ett skämt. Ty änskönt du föraktar och bedrager, bestjäl och utplundrar oss, så vilja vi väl fördraga det, uthärda ditt högmod, hava tålamod och i enlighet med Fader vår förlåta och hava barmhärtighet, ty vi veta, att de fromma dock alltid skola hava nog och att du skadar dig själv mera än någon annan. 247] Men se dig noga för, när den stackars fattige kommer – och det finns nu gott om sådana – han som måste slita för sitt dagliga uppehälle, att du då icke uppträder, såsom måste var och en leva av din nåd, och icke skinnar och skaver honom ända inpå benen och till på köpet med stolthet och övermod avvisar den, mot vilken du borde vara givmild och frikostig. Han går då bort, eländig och bedrövad, och emedan han inte har någon att klaga sin nöd för, så gråter han och ropar till himmelen. Se dig då för, säger jag än en gång, såsom för djävulen själv; ty sådant suckande och ropande skall ej vara ett skämt, utan hava en verkan, som för dig och hela världen skall bliva alltför tung att uthärda. Ty det skall nå fram till honom, som tager sig an fattiga, betryckta hjärtan och icke lämnar sådant ohämnat. Men föraktar du det och trotsar, så besinna, vem du har uppkallat emot dig; om allt går dig väl i händer, så må du inför all världen kalla Gud och mig lögnare.

248] Vi hava nu förmanat, varnat och förbjudit tillräckligt. Den som icke vill akta därpå eller tro det, den låta vi hållas, till dess han får själv pröva det. Likväl måste man inprägla hos de unga, att de skola taga sig till vara och inte följa den gamla, obändiga hopen efter, utan hava Guds ord för ögonen, så att icke Guds vrede och straff går ut över dem. 249] Oss åligger det blott att säga dem det och bestraffa dem med Guds ord. Men att stävja ett sådant uppenbart självsvåld, det tillkommer furstarna och överheten, som borde hava ögon och mod att föreskriva och vidmakthålla ordning i allt slags handel och köp, på det de fattiga icke må betungas och lida betryck, ej heller de själva (överheten) belasta sig med andras synder.

250] Därmed vare nog sagt om vad det betyder att stjäla, så att man icke tager detta ord i alltför inskränkt betydelse, utan låter det gälla allt, vari vi hava med nästan att göra. Och att för i korthet – liksom vid de föregående buden – sammanfatta det sagda, så är härmed förbjudet: för det första att tillfoga nästan skada och orätt – vad sätt man än må uttänka för att avhända och undanhålla honom hans tillhörigheter eller skada desamma – liksom ock att medgiva och tillåta sådant i stället för att förhindra och avstyra det; 251] det är fastmer bjudet att befrämja och befordra nästans bästa och, när han lider nöd, hjälpa, dela med sig och bisträcka honom, vare sig han är vän eller fiende.

252] Den som nu söker och begär goda gärningar att öva, han skall här till övermått finna sådana, vilka äro Gud hjärtligt välbehagliga och kära och vilka han överhopar med nåd och välsignelse, så att det rikligen skall lönas som vi göra till vår nästas nytta och tjänst, såsom ock konung Salomo lär i Ordspråksboken 19:17: "Den som förbarmar sig över den arme, han lånar åt Herren och får vedergällning av honom för vad gott han har gjort." 253] Här har du en rik Herre, som förvisso är dig nog och som icke skall låta något tryta eller fattas för dig. Så kan du med gott samvete njuta hundrafalt mera än av det som du med otrohet och orätt skulle kunna sammanskrapa. Den som nu icke frågar efter välsignelse, han skall hava nog av vrede och olycka.

Forts. på nästa sida