[Inledning] [Företal]
[Första delen: Guds tio bud: Första | Andra | Tredje |
Fjärde | Femte | Sjätte | Sjunde | Åttonde | Nionde | Tionde | Avslutning]
[Andra delen: Om tron] [Tredje delen: Fader vår]
[Fjärde delen: Om dopet] [Femte delen: Om altarets sakrament]

Första delen: Guds tio bud (5/10)

Forts. från föreg. sida

Femte budet

179] Du skall icke dräpa.

180] Vi hava nu genomgått allt som hör både till den världsliga och den andliga styrelsen, d.v.s. till lydnaden för gudomlig och faderlig myndighet. Här åter begiva vi oss utanför vårt eget hus till grannarna för att lära oss, huru vi skola leva med varandra, var och en för sig mot sin nästa. 181] Därför äro ej Gud och överheten inbegripna i detta bud, så att den makt dessa hava till att döda härigenom skulle vara dem fråntagen. Ty Gud har överlämnat den rätt han har att straffa missdådare åt överheten i föräldrarnas ställe, vilka fordom, såsom man läser hos Moses, måste draga sina egna barn inför rätta och döma dem till döden. Det som här förbjudes gäller följaktligen enskilda gentemot varandra, men icke överheten.

182] Detta bud är nu lätt nog att förstå och ofta behandlat, då man årligen hör det i evangeliet – Matt. 5:21 – varest Kristus själv utlägger det och kort sammanfattar det därhän, att man icke skall dräpa vare sig med hand, hjärta, mun, tecken och åtbörder eller deltaga däri med hjälp och råd. Därför är det härigenom för envar förbjudet att vredgas, med undantag såsom sagt för dem, vilka äro satta i Guds ställe, d.v.s. föräldrar och överhet. Ty Gud och alla dem som äro i Guds stad och ställe tillkommer det att vredgas, banna och straffa just för deras skull, som överträda detta och andra bud.

183] Vad som gör detta bud nödvändigt är, att Gud väl vet, huru ond världen är och huru mycken vedervärdighet detta liv rymmer. Därför har han ställt detta och andra bud mellan gott och ont. Såsom vi nu ansättas av mångahanda frestelser att överträda vart och ett av buden, så sker det även här, i det att vi måste leva ibland många människor, so gör oss illa, så att vi få orsak att bliva fientligt sinnade emot dem. 184] Om t.ex. din granne ser, att du av Gud har fått bättre hus och gård, mera gods och lycka än han, så förtryter det honom, han avundas dig och säger inte ett gott ord om dig.

Så får du genom djävulens tillskyndelse många fiender, vilka icke unna dig något gott vare sig i lekamligt eller andligt avseende. När vi se sådana, vill vårt hjärta vredgas, känna smärta och hämnas. Så börjar man att banna och slå igen, varav slutligen elände och mord följa. 185] Härvid söker Gud såsom en vänlig fader förekomma, han lägger sig emellan och vill hava tvisten bilagd, på det att ingen olycka därav må uppstå eller den ene fördärva den andre. Korteligen, han vill därmed åstadkomma, att en och var blir skyddad, befriad och tryggad för orätt och våld från vem det vara må, samt ställa detta bud såsom en ringmur, ett fäste och en tillflykt omkring nästan, att man icke må tillfoga honom något lidande eller skada till hans kropp.

186] Så kräver nu detta bud, att man icke tillfogar någon människa lidande för någon oförrätts skull, även om hon skulle vara i högsta måtto förtjänt därav. Ty där dråp är förbjudet, där är också allt det förbjudet, som kan vara orsak och upphov till dråp. Ty det är med mången så, att även om han icke dräper, så bannar han likväl och önskar ont, så att den som verkligen drabbades därav icke skulle hava lång väg kvar i livet. 187] Emedan nu sådant av naturen vidlåder alla och det är ett gemensamt fel, att ingen vill tåla något av den andre, så vill Gud undanrödja roten och upphovet, varigenom hjärtat förbittras gentemot nästan, och vänja oss att alltid hava detta bud för ögonen och spegla oss däri, att betrakta Guds vilja och att med hjärtlig förtröstan och åkallan av hans namn anbefalla åt honom den orätt, som vi lida, och sedan låta ovänner hotfullt väsnas och vredgas samt företaga sig vad de kunna. På detta sätt vill han lära människan att tämja sin vrede och bära ett tåligt, saktmodigt hjärta, framför allt emot dem som giva henne anledning att vredgas, d.v.s. emot hennes fiender.

188] Därför ligger det avgörande vid detta bud, som det gäller att på det entydigaste inprägla hos de enfaldiga, i frågan, vad det vill säga att "icke dräpa". Det betyder för det första, att man icke tillfogar någon något ont, först och främst icke med hand eller gärning, ej heller så att man begagnar tungan till att övertala eller råda till sådant, vidare att man icke använder eller samtycker till något medel eller sätt, varigenom någon kunde förolämpas, och slutligen att hjärtat icke är fientligt mot eller av vrede och hat önskar ont över någon. Fastmer skall du både till kropp och själ vara utan skuld emot var man, men alldeles särskilt gentemot dem som önska eller tillfoga dig något ont. Ty att göra ont emot den som unnar och gör dig gott är icke mänskligt utan djävulskt.

189] Mot detta bud försyndar sig för det andra icke blott den som gör sin nästa ont, utan också den som kan göra sin nästa gott, förekomma något ont, värna, skydda och rädda, men som icke gör det. 190] Om du sålunda låter någon gå naken, fastän du kunde kläda honom, så har du låtit honom frysa ihjäl. Ser du någon lida hunger och giver honom icke mat, så låter du honom dö av hunger. På samma sätt, ser du någon oskyldigt dömd till döden eller i liknande nöd och icke räddar honom, fastän du vet medel och utvägar därtill, så har du dödat honom. Och det båtar dig icke, om du förebär, att du varken med råd eller dåd varit därvid behjälplig; ty du har undandragit honom kärleken och berövat honom den välgärning, varigenom han skulle ha förblivit vid liv.

191] Fördenskull kallar också Gud med rätta alla dem för mördare, vilka, när nöd och fara till liv och lem är å bane, icke bringa råd och hjälp, och skall, såsom Kristus själv förkunnar, på den yttersta dagen låta en förskräcklig dom övergå dem och säga: "Jag var hungrig, och I gåven mig icke att äta; jag var törstig, och I gåven mig icke att dricka; jag var husvill, och I gåven mig icke härbärge; naken, och I klädden mig icke; sjuk och i fängelse, och I besökten mig icke" (Matt. 25:42f.), d.v.s. I skullen hava låtit mig och de mina dö av hunger, törst och frost, sönderslitas av vilda djur, försmäkta i fängelse och förgås i elände. 192] Vad är det annat än att kallas mördare och blodhundar? Ty även om du icke har begått sådant i handling, så har du dock i vad på dig berott låtit din nästa förbliva i sin olycka och förgås. Och detta är alldeles detsamma, som om jag såg någon kämpa för livet ute på djupt vatten eller falla i elden och kunde räcka honom handen, draga upp och rädda honom, men likväl icke gjorde det: huru skulle jag då inför hela världen kunna te mig annat än såsom en mördare och usling?

193] Fördenskull är det Guds uttryckliga mening, att vi icke skola låta någon människa vederfaras något ont, utan bevisa vår nästa all godhet och all kärlek, 194] och detta gäller som sagt alldeles särskilt dem, som äro våra fiender. Ty att vi göra gott emot vänner är blott en ringa hednisk dygd, såsom Kristus i Matt. 5:47 säger.

195] Här hava vi nu åter Guds ord, såsom saktmodighet, tålamod, korteligen till kärlek och verksam godhet emot våra fiender. Så vill han ock ständigt påminna oss, att vi skola tänka tillbaka på det första budet, att han är vår Gud, d.v.s. är redo att hjälpa, bistå och skydda oss, på det att han må dämpa vår hämndlystnad.

196] Detta skulle man nu med kraft lära och inprägla, så skulle vi hava fullt upp med goda gärningar att göra. 197] Men detta är icke värt att predika för munkarna, ty det vore att göra det andliga ståndet för stort avbräck och att träda kartusianernas helighet för nära; det skulle säkerligen just kallas att förbjuda goda gärningar och att lägga klostren öde. Ty på så sätt skulle ju vanliga kristnas stånd gälla lika mycket, ja, vida mer än deras och envar bliva varse, huru de bedraga och förföra världen med ett falskt, hycklande sken av helighet, alltunder det de slå detta och andra bud i vädret och hålla dem för överflödiga, såsom vore de icke bud, utan "råd", varjämte de oförskämt prisa och utropa sitt hycklarestånd och sina gärningar såsom det allra fullkomligaste levnadssätt för att så få föra ett gott och makligt liv utan kors och tålamod. Därför hava de också lupit till klostren, på det att de icke skulle behöva lida något ont av någon, ej heller göra något gott. 198] Men du må veta, att det som här anbefalles är de rätta heliga och gudomliga gärningar, över vilka Gud med alla änglar fröjdas och i jämförelse med vilka all mänsklig helighet är att likna vid stank och orenlighet, som icke förtjänar något annat än vrede och fördömelse.

Forts. på nästa sida