[Inledning] [Företal]
[Första delen: Guds tio bud: Första | Andra | Tredje |
Fjärde | Femte | Sjätte | Sjunde | Åttonde | Nionde | Tionde | Avslutning]
[Andra delen: Om tron] [Tredje delen: Fader vår]
[Fjärde delen: Om dopet] [Femte delen: Om altarets sakrament]

Första delen: Guds tio bud (4/10)

Forts. från föreg. sida

Fjärde budet

103] Hittills hava vi lärt oss de tre första buden, som hava avseende på vårt förhållande till Gud. För det första att man av hela sitt hjärta skall förtrösta på honom, frukta och älska honom alla sina levnadsdagar. För det andra att man icke må missbruka hans heliga namn till lögn eller något slags ont, utan bruka det till Guds lov samt nästans och sin egen fromma och salighet. För det tredje att man på vilodagen med flit använder och betraktar Guds ord, på det att alla våra gärningar och hela vårt liv må rätta sig därefter.

Nu följa de andra sju buden, som gälla vårt förhållande till nästan, bland vilka det första och förnämsta lyder:
 

104] Du skall hedra din fader och din moder.

105] Detta faders- och modersstånd har Gud förlänat en särskild värdighet framför andra stånd, över vilka han härskar, i det han icke blott bjuder oss att älska, utan att hedra våra föräldrar. Ty gentemot bröder, systrar och nästan i allmänhet befaller han oss ej mer än att vi skola älska dem. Så ger han alltså fader och moder en särskild plats och utmärker dem framför alla andra personer på jorden och sätter dem näst intill sig själv. 106] Ty att hedra är något vida högre än att älska, då det icke blott innesluter det att älska, utan också en tukt, ödmjukhet och vördnad, såsom gällde det ett fördolt majestät. 107] Detta kräver också icke blott, att man talar till dem vänligt och med vördnad, utan framför allt att man med hjärta och yttre åthävor så skickar sig, att man låter det synas, huru mycket man aktar dem och att man anser dem för det högsta näst Gud. Ty den vilken man av hjärtat skall vörda, den måste man förvisso anse för hög och stor.

108] Därför skall man inprägla hos de unga, att de skola hava sina föräldrar, som äro i Guds stad och ställe, för ögonen och, även om de skulle vara ringa, fattiga, skröpliga och besynnerliga, dock betänka, att de äro fader och moder, av Gud givna. För sin vandels och sina fels skull äro de icke berövade den heder, som tillkommer dem. Därför bör man icke hava anseende till personen, hurudana de äro, utan till Guds vilja, som så inrättar och ordnar. Annars äro vi visserligen i Guds ögon alla lika; men emellan oss måste en sådan olikhet och bestämd åtskillnad vara för handen. Fördenskull har också Gud befallt att iakttaga densamma, så att du skall vara hörsam mot mig såsom din fader och jag hava myndighet gentemot dig.

109] Så lär dig nu för det första, vad det innebär att hedra sina föräldrar, såsom det kräves i detta bud. Det innebär, att man aktar dem såsom något utan jämförelse stort och värdefullt, ja, såsom den högsta skatt på jorden. 110] Vidare att man är i sitt tal hövisk mot dem, icke häftigt far ut mot dem, pockar eller är otidig, utan låter dem hava rätt och tiger, om de än skulle förgå sig något. 111] För det tredje att man även i gärning, d.ä. med liv och gods bevisar dem sådan heder, att man tjänar, hjälper och försörjer dem, när de äro gamla, sjuka, bräckliga eller fattiga, och detta allt icke blott gärna, utan med ödmjukhet och vördnad, såsom gjordes det inför Guds ansikte. Ty den som vet, huru han i sitt hjärta skall akta dem, han kan icke låta dem lida nöd eller hunger, utan sätter dem näst intill och över sig själv och delar med sig av allt, så långt han har och förmår.

112] För det andra må du se och märka, vilken stor rikedom och vilket heligt verk, som genom detta bud har givits åt barnen, något som man tyvärr alldeles föraktar och slår i vädret, så att ingen ser, att det är Gud som påbjudit det och att det är ett heligt ord och en gudomlig lära. Ty hade man verkligen insett detta, så hade envar därav kunnat sluta, att de som leva efter dessa ord också måste vara heliga människor. Då hade man ej heller behövt hitta på något klosterliv eller några andliga stånd, utan varje barn hade kunnat förbliva vid detta bud och kunnat med gott samvete träda inför Gud och säga: "Skall jag göra goda och heliga verk, så vet jag alls intet bättre än det att bevisa mina föräldrar all heder och hörsamhet; ty det har Gud själv befallt." 113] Och vad Gud bjuder måste vara oändligt mycket bättre än allt vad vi själva kunna finna på. Och emedan någon högre och bättre mästare än Gud icke står att finna, så gives det förvisso ej heller någon bättre lära än den han meddelar. Och nu lär han rikligen vad man skall göra, när man vill öva sannskyldigt goda gärningar; och i det han ger befallning härom, betygar han ock, att de behaga honom väl. Är det nu Gud, som befaller oss sådant, och vet han icke något bättre att påbjuda, så kan ju icke heller jag finna på något bättre.

114] Se, på detta sätt borde ett gott barn ha blivit rätt undervisat och till välsignelse uppfostrat samt i hemmet hållits till att lyda och tjäna föräldrarna. Då skulle man därav ha haft fägnad och glädje. Men man kände sig (under påvedömet) icke förpliktad att visa på Guds ord i hela dess härlighet, utan fick sätta det å sido och gå det förbi, så att barnen aldrig blevo i tillfälle att övertänka detta bud, utan i stället kommo att uppspärra sin mun efter det som vi själva funnit på utan att någonsin ha frågat Gud till råds därom.

115] Låtom oss därför för Guds skull äntligen lära oss, att de unga må åsidosätta allt annat och först och främst se på detta bud. Ty om de vilja tjäna Gud med sannskyldigt goda verk, så må de göra vad som är kärt för fader och moder och dem som äro satta i deras ställe. Det barn , som vet och gör detta, har först och främst den stora trösten i hjärtat, att det kan – gentemot alla dem som umgås med egna, självvalda verk – med glädje berömma sig och säga: "Se, detta verk behagar min Gud i himmelen väl, det vet jag förvisso." 116] Låt dem med sina många, stora, frampressade och besvärliga verk alla på en gång träda fram och berömma sig: låt se, om de kunna frambringa något ända, som är större och ädlare än lydnad för fader och moder, vilken enligt Guds ordning och vilja skall komma näst efter lydnaden för hans eget majestät. Skall sålunda Guds ord och vilja ha sin gång och uppfyllas, så skall intet gälla mer än föräldrarnas vilja och ord, likväl så att deras vilja förbliver i lydnad för Gud och icke kommer i strid med de föregående buden.

117] Fördenskull bör du av hjärtat vara glad och tacka Gud, att han utvalt dig och aktat dig värdig att utföra ett sådant kostligt och honom välbehagligt verk. Och även om det utåt skulle vara det ringaste och mest föraktade, så anse det för något stort och kostbart, icke på grund av vår värdighet, utan därför att det är infattat i och omslutet av en helig klenod, nämligen Guds ord och bud. 118] O, huru mycket skulle icke alla kartusianer, munkar och nunnor vilja giva, om de med allt sitt andliga väsen kunde inför Gud frambära en enda gärning, gjord på hans befallning, och om de med glatt hjärta inför hans ögon kunde tala och säga: "Nu vet jag, att denna gärning behagar dig väl." Vart skola dessa stackars fattiga människor taga vägen, när de inför Gud och all världen skola stå där rodnande av blygsel framför ett litet barn, som har levat efter detta bud, och då de måste tillstå, att de med alla sina ansträngningar ej blivit värdiga att räcka detta barn en bägare vatten? 119] Men det sker dem dock rätt i anseende till deras djävulska förvändhet, alldenstund de trampa Guds bud under sina fötter och i stället måste förgäves plåga sig med verk, som de själva uttänka, vilka blott giva dem skam och skada till lön.

120] Skulle nu icke vårt hjärta spritta och smälta av glädje, om vi, när vi gå till arbetet och göra vad som är oss befallt, kunde säga: "Se, detta är bättre än all kartusianernas helighet, om de än fasta sig till döds och på sina knän bedja utan uppehåll." Ty här har du en säker text och ett gudomligt vittnesbörd, att han har bjudit detta, under det att icke ett ord är befallt om detta andra. Men det är olyckan och en förfärlig förblindelse i världen, att ingen tror detta. Till den grad har djävulen förtrollat oss med falsk helighet och med de egna verkens tomma sken.

121] Fördenskull önskade jag högeligen – jag säger det ännu en gång – att man öppnade ögon och öron och lade dessa ting på hjärtat, på det att vi icke en gång åter må lockas ifrån Guds rena ord till djävulens lögnaktiga påfund. Då skulle det också stå väl till, i det föräldrarna skulle hava med glädje, kärlek, vänskap och endräkt i sina hem. Då skulle också barnen vinna föräldrarnas hela kärlek.

122] Äro barnen däremot egensinniga och vilja de icke göra vad de skola, förrän de få käppen på ryggen, så förtörnar de både Gud och sina föräldrar samt beröva sig själva den samvetets rätta skatt och glädje, varom vi talat, och samla över sig idel olycka. 123] Därför tillgår det också nu i världen så, som var man klagar, att unga såväl som gamla äro alldeles vilda och obändiga, icke hava någon vördnad och aktning, icke göra något, utan att de därtill drivas med hugg och slag, samt bakom varandras rygg förtala och nedsätta varandra så mycket de förmå. Fördenskull straffar också Gud dem genom att låta dem drabbas av allsköns elände och olycka. 124] Föräldrarna förmå själva vanligen intet: den ene dåren uppfostrar den andre; såsom de själva hava levat, så leva deras barn efter dem.

125] Detta bör nu, säger jag, vara det första och förnämsta, som skall driva oss att lyda detta bud, vilket innesluter sådan rikedom, att vi, om vi icke hade fader och moder, borde önska, att Gud gåve oss ett stycke trä eller sten, som vi kunde kalla fader och moder. När han nu har givit oss levande föräldrar, huru mycket mer böra vi icke då vara glada över att visa dem heder och lydnad, då vi ju veta, att detta så väl behagar det höga Majestätet och alla änglar, men förtryter alla djävlar, och då detta därtill är 126] det förnämsta verk, som vi kunna förrätta, näst efter den höga gudstjänst, som påbjudits i de föregående buden. Ty allmosegivande och alla andra verk gå icke alls upp emot detta. Ty Gud har satt detta stånd främst, ja, i sitt ställe på jorden. Denna Guds vilja och hans goda behag skall vara oss orsak och bevekelsegrund nog att villigt och med lust göra vad vi förmå.

127] Därjämte äro vi ock inför världen skyldiga att vara tacksamma för de välgärningar och allt det goda, som vi åtnjuta från våra föräldrars sida. 128] Men nu regerar djävulen så i världen, att barnen förgäta sina föräldrar, liksom vi alla förgäta Gud och ingen tänker på, huru Gud försörjer, skyddar och bevarar oss och giver oss så mycket gott till kropp och själ. I synnerhet då en gång en ond stund kommer, förtörnas och knorra vi otåligt och ha glömt allt gott, som vi under hela vårt liv mottagit. Just så göra vi ock mot våra föräldrar, och det finns intet barn, som inser och betänker detta, såvida icke den Helige Ande giver nåd därtill.

129] Denna världens vanartighet känner Gud väl. Därför påminner och manar han oss medelst bud, på det att i detta fall envar må besinna, vad hans föräldrar hava gjort emot honom. Därvid skall han finna, att han av dem har sin kropp och sitt liv, av dem blivit försörjd och uppfostrad, medan han dem förutan hundra gånger om skulle ha förgåtts i elände. 130] Därför är det rätt och väl sagt, när det i ett gammalt visdomsord heter: "Deo, parentibus et magistris non potest satis gratiae rependi", d.ä. "Gud, sina föräldrar och sina lärare kan man aldrig nog tacka och vedergälla." Den som besinnar och betänker detta, han skall väl utan särskild uppmaning bevisa sina föräldrar all heder och bära dem på sina händer såsom dem, genom vilka Gud har gjort honom allt gott.

131] En viktig orsak, som jämte allt detta ytterligare borde beveka oss, är, att Gud till detta bud fogat ett kärleksfullt löfte, i det han säger: "på det du må länge leva i landet, där du bor." 132] Här ser du nu själv, huru allvarligt Gud tar det med detta bud, i det han tillkännagiver, att lydnaden därför icke blott är honom välbehagligt och att han har lust och glädje därvid, utan att den ock skall föra lycka med sig och lända till vårt bästa, så att vi kunna föra ett stilla, ljuvligt liv med allt gott. 133] Därför prisar och berömmer också Paulus detta högeligen, då han i Ef. 6:2f. säger, att detta är det första bud, som har löfte med sig. Ty ehuru även de andra buden hava sitt löfte med sig, så är det dock ingenstädes så tydligt och eftertryckligt uttalat som vid detta bud.

134] Däri består alltså frukten och lönen, att den som håller detta bud skall hava goda dagar, lycka och välfärd, medan straffet åter är det, att den som är olydig skall i förtid gå under och icke hava någon glädje av livet. Ty med att "leva länge" menar Skriften icke allenast att uppnå en hög ålder, utan att hava allt, som hör med till ett långt liv, såsom: hälsa, hustru och barn, lekamlig nödtorft, fred, god styrelse etc., varförutan detta liv ej kan med glädje njutas eller i längden äga bestånd. 135] Vill du nu icke lyda fader och moder och låta dig av dem fostras, så får du lyda bödeln; hör du icke heller honom, så får du lyda benrangelsmannen, d.v.s. döden. 136] Ty så är kort och gott Guds vilja: antingen, därest du lyder, älskar och tjänar honom, vedergäller han dig översvinneligen med allt gott, eller, om du förtörnar honom, sänder han över dig både bödel och död.

137] Varpå beror det väl, att det finns så många skälmar, som man dagligen måste hänga, halshugga och rådbråka, om icke på olydnaden? Emedan de ej låta uppfostra sig med godo, komma de till följd av Guds straff därhän, att man ser blott olycka och lidande i deras spår. Ty endast sällan händer det, att sådana förryckta människor nå sin rätta ålder och dö en naturlig död.

Men de fromma och lydiga hava den välsignelsen, att de länge få leva i god ro och, såsom ovan sagts, få se sina barnbarn intill tredje och fjärde led. 138] Så lär också erfarenheten, att där det finnes fina, gamla släkter, som leva i välstånd och hava många barn, detta kommer sig därav, att en stor del av dem fått en god uppfostran och haft sina föräldrar för ögonen. Om de gudlösa åter står det skrivet i Ps. 109:13: "Hans framtid varde avskuren, i nästa led vare sådanas namn utplånat." 139] Lär dig därför nu att förstå, vilken stor vikt Gud fäster vid lydnaden, i det han sätter den så högt, låter den så väl behaga sig och så rikligt belönar den, därtill ock så strängt vakar över att straffa dem, som handla däremot.

140] Detta allt säger jag, för att man må väl inprägla det hos de unga; ty ingen tror, huru nödvändigt detta bud är att hålla, fastän det hittills under påvedömet icke aktats eller lärts. Det är så enkla och lätta ord; och därför menar envar, att han längesedan kan dem. Därför går man förbi dem och gapar efter andra ting, och man inser och tror icke, vare sig att Gud så högeligen vredgas, om vi försumma detta bud, eller att de verk vi göra, om vi förbliva därvid, äro Gud så kostliga och väl behagliga.

141] Till detta bud hör också ytterligare att tala om allt slags lydnad mot överhetspersoner, som hava att befalla och styra. Från föräldrarnas överhöghet härleder sig och stammar nämligen all annan överhöghet. Ty när en fader icke förmår ensam uppfostra sitt barn, så tager han till hjälp en skolmästare, som undervisar det; är han för svag, så tager han sina vänner och grannar till hjälp; går han hädan, så överlämnar han herraväldet och myndigheten åt andra, som därtill förordnas. 142] På samma sätt måste han ock till husets vård hava tjänstefolk, tjänare och tjänarinnor under sig. Sålunda äro alla, som man kallar "herrar", i föräldrars stad och ställe och måste härleda sin makt och myndighet att styra från föräldramakten. Därför kallas också i Skriften alla dessa för "fäder", såsom de där i sin styrelse utöva fadersämbete och böra hava ett faderligt hjärta gentemot de sina. Sålunda hava fordom romarna och andra folk kallat herrarna och fruarna i huset för patres och matres familias, d.v.s. husfäder och husmödrar, liksom de ock hava kallat sina landsfurstar och härskare för patres patriae, d.v.s. fäder för hela landet, och det länder oss som vilja vara kristna till stor skam, att icke också vi kalla dem så eller åtminstone akta och hedra dem på detta sätt.

143] Vad nu ett barn är skyldigt fader och moder äro ock alla, som lyda under husbondeväldet, skyldiga sina överordnade. Därför böra tjänare och tjänarinnor se till, att de icke blott lyda sina husbönder och husfruar utan också hedra dem såsom sina egna fäder och mödrar och göra allt, som de veta, att man önskar av dem; och det icke av tvång och motvilligt, utan med lust och glädje, just av den orsak vi nyss nämnt att detta är Guds bud och att det behagar honom mer än något annat verk. 144] För detta borde de t. o. m. gärna avstå något av sin lön och vara tacksamma, att de kunnat få herrar och husmödrar och att de få hava ett sådant glatt samvete, i det de veta, huru de skola göra verkligt gyllene gärningar, sådana som hittills varit förbisedda och ringaktade, medan man i stället i djävulens namn, sig själv till skada och med dåligt samvete, lupit iväg till kloster, på vallfärder eller för att förvärva avlat.

145] Om man blott kunde rätt inpränta detta hos det arma folket, så skulle en tjänarinna hoppa av glädje, lova och tacka Gud och med anständigt arbete, som dessutom ger henne mat och lön, förvärva en skatt, som ingen av dem äger, vilka man aktar för de heligaste. Är det icke något högeligen berömligt att veta och kunna säga: Om du gör ditt dagliga arbete i hemmet, så är det bättre än alla munkars helighet och stränga levnad? 146] Och du har dessutom den försäkran, att det i allt skall lända dig till det bästa och bringa dig välgång. Huru vill du vad gärningarna beträffar bliva saligare och leva heligare? 147] Ty inför Gud är det tron, som i egentlig mening gör helig, och den allena tjänar honom, gärningarna däremot människorna. 148] Sålunda har du allt gott, skydd och beskärm av Herren, därtill ett gott samvete och en nådig Gud, som vill vedergälla dig hundrafallt; ja, du får en helt ny värdighet, om du blott är from och lydig. I annat fall åter vilar först och främst idel vrede och onåd från Gud över dig, du har ej heller någon frid i hjärtat och drabbas därtill av allt slags lidande och olycka.

149] Den som nu ej av sådant kan bevekas att bliva from, den anbefalla vi åt bödeln och benrangelsmannen. Därför må envar, som vill låta säga sig, besinna, att Gud i detta ej skämtar, och veta, att det är han , som talar med dig och fordrar lydnad. Lyder du honom, är du hans kära barn; men föraktar du hans bud, så må du hava skam och jämmer och ett sjukt hjärta som lön.

150] Desslikes bör man ock tala om lydnad för värdslig överhet, vilken, som sagt, utan undantag är att räkna till fadersståndet och vars myndighet har det allra vidsträcktaste omfång. Det är nämligen här icke fråga om en enskild fader, utan överheten är så många gånger om fader, som det i landet finnes inbyggare, borgare eller undersåtar. Ty genom överheten liksom genom våra föräldrar giver och bevarar Gud åt oss uppehälle, hus och hem, skydd och säkerhet. Emedan nu överheten såsom sin högsta heder bär ett sådant namn och en sådan äretitel (faderstiteln), så äro vi ock skyldiga att hedra den och akta den såsom den dyrbaraste skatt och den ädlaste klenod på jorden.

151] Den som nu är lydig, villig och redo att tjäna samt gärna gör allt för att hedra sin överhet, han vet, att han gör vad som är Gud välbehagligt och att han får glädje och lycka till lön. Vill han däremot icke med kärlek göra detta, utan föraktar överheten, är gensträvig eller uppstudsig, så må han återigen veta, att ingen nåd eller välsignelse vilar över honom och att han, även om han därigenom tror sig kunna vinna en daler, på annat håll i stället skall förlora det tiodubbla eller råka i bödelns våld eller omkomma genom krig, pest eller dyrtid eller icke få någon glädje av sina barn, utan lida skada, orätt och våld av tjänstefolk och grannar eller främlingar och tyranner – på det att vi må få vår rätta lön och hemsökas av det vi eftersträva och förtjäna.

152] Om vi blott en gång läte övertyga oss, huru välbehagliga sådana verk äro inför Gud och vilken rik belöning som väntar dem, så skulle vi vara omgivna av idel översvinneliga håvor och äga allt vad vårt hjärta begär. Men medan man nu så i grunden föraktar Guds ord och bud, som vore de talade av en narr, så låt också se, om du är den man, som kan trotsa honom. Menar du kanske, att det skall bliva svårt nog för honom att betala dig tillbaka? 153] Förvisso skulle det vara bättre för dig att leva med Guds nåd, i frid och lycka än med hans onåd och i olycka. 154] Varför är månne världen eljest för närvarande så full av trolöshet, skändlighet, elände och mord om icke därför att var och en vill vara sin egen herre och utan överhet och inte bry sig om någon annan, utan göra allt vad honom själv lyster? Därför straffar Gud den ene skurken med den andre, så att om du bedrager och föraktar din herre, kommer en annan, som behandlar dig lika tillbaka, ja, så att du i ditt eget hus måste lida tiodubbla av maka barn och tjänstefolk.

155] Vi känna väl vår olycka, knorra och klaga över trolöshet, våld och orätt, men vilja icke se, att vi själva äro skälmar, som ärligt förtjänat straff och icke därav blivit det minsta bättre. Vi vilja icke hava nåd och lycka, därför hava vi med rätta idel olycka, utan all barmhärtighet. 156] Det måste väl dock ännu finnas några fromma människor kvar på jorden, eftersom Gud ännu låter oss få så mycket gott. I vad på oss ankommer borde vi ej äga ett enda öre i hemmet eller ett halmstrå på åkern.

157] Detta allt har jag måst utveckla med så många ord, ifall någon en gång ville verkligen besinna det, så att vi må bliva befriade från den blindhet och det elände, vari vi varit så djupt sjunkna, lära oss att rätt förstå Guds ord och vilja samt med allvar lägga dem på hjärtat. Ty därav skulle vi lära, huru vi kunde få fullt upp av glädje, lycka och välgång både i tid och evighet.

158] Sålunda hava vi talat om tre olika slag av fäder i samband med detta bud: dem som äro det genom blodsbandet samt husfäder och landsfäder. Dessutom ges det också andliga fäder, icke som under påvedömet, där de väl hava låtit kalla sig så, men icke utövat något faderligt ämbete. Ty andliga fäder äro blott de, som regera och leda oss med Guds ord, 159] såsom S:t Paulus berömmer sig av att vara en fader, i 1 Kor. 4:15, där han säger: "Det var jag som i Kristus Jesus genom evangelium födde eder till liv." 160] Emedan de nu äro fäder, tillkommer dem även sådan heder, ja, dem framför alla andra. Men i detta fall bevisas den väl allra minst. Ty världen måste så hedra dem, att man driver dem ut ur landet och icke unnar dem ens en bit bröd. Allt som allt, de måste, såsom Paulus säger, vara "världens avskum och var mans avskrap".

161] Men det är nödvändigt att inpränta detta också hos folket, att de som vilja kallas kristna inför Gud äro pliktiga att akta dem som vårda deras själar "dubbel heder värda" (1 Tim. 5:17), så att de göra väl mot dem och bereda dem försörjning. Gör du det, då vill Gud också giva dig nog och ej låta dig lida någon brist. 162] Men därvidlag sätter sig varenda en på tvären och strävar emot, allesammans ha de oro för att deras buk icke skall få nog. Man kan nu inte försörja en enda rättskaffens predikant, medan man förut fyllt tio gödbukar. 163] Men på så sätt göra vi oss ock förtjänta av att Gud berövar oss sitt ord och sin välsignelse och låter lögnpredikanter uppstå, som föra oss till djävulen och därjämte grundligen utsuga oss.

164] Men de som hava Guds vilja och bud för ögonen hava det löftet, att de skola få riklig vedergällning för vad giva åt såväl köttsliga som andliga fäder eller göra till deras heder. De skola icke blott ett år eller två hava bröd, kläder och penningar utan ett långt liv, uppehälle och stilla frid, och i evigheten skola de vara rika och saliga. 165] Gör därför blott vad som är din plikt och låt det sedan vara Guds sak att sörja för ditt uppehälle och din nödtorft. Har Han lovat det och ännu icke ljugit, så skall Han icke heller ljuga för dig. 166] Detta borde ju beveka oss och komma vårt hjärta att smälta av välvilja och av kärlek mot dem, vilka vi äro skyldiga att hedra, så att vi sträckte våra händer mot höjden och med glädje tackade Gud, som har givit oss löfte om sådant, för vars skull vi väl borde löpa ända till världens slut. Ty om än hela världen förenade sina krafter, skulle den likväl icke förmå lägga en enda timme till vår livslängd eller skänka oss det allra minsta korn ur jorden. Men Gud vill giva dig översvinneligen allt vad ditt hjärta begär. Den som nu föraktar sådant och slår det i vädret, han är icke värd att höra ett enda Guds ord. Det har nu till övermått blivit förklarat för alla dem, som detta bud gäller.

167] Därjämte borde man väl ock predika för föräldrarna och dem som förvalta deras ämbete, huru de böra förhålla sig mot dem, som de äro satta att ha uppsikt över. Ehuru detta icke uttryckligen är angivet i de Tio buden, så är det dock på många andra ställen i Skriften rikligen befallt. Gud vill innefatta också det i detta bud, när han talar om fader och moder; 168] ty han vill icke hava bovar och tyranner till detta ämbete och regemente och han tillägger dem heller icke heder, d.ä. makt och rätt att styra, för att de skola låta sig tillbedjas, utan för att de skola betänka, att de äro skyldiga Gud lydnad och framför allt att de skola samvetsgrant och troget förvalta sitt ämbete, att de icke allenast skola föda och lekamligen försörja sina barn, sitt tjänstefolk och sina undersåtar, utan först och främst uppfostra dem till Guds ära och pris. 169] Tänk därför icke, att sådant står i ditt skön och beror av ditt eget gottfinnande, utan Gud har strängeligen befallt och ålagt dig det, och för honom måste du också stå till svars därför.

170] Här är nu åter det sorgliga eländet, att ingen betänker eller aktar på detta, utan man lever alldeles såsom om Gud gåve oss barn blott till vårt nöje och tidsfördriv, tjänstefolk för att använda dem som kor eller åsnor blott till arbete eller undersåtar för att behandla dem efter vårt godtycke och lämna dem åt sig själva, liksom det icke anginge oss, vad de lära sig eller huru de leva. 171] Ingen vill inse, att det här är en befallning av det gudomliga majestätet, ej heller vill man besinna, huru högeligen nödvändigt det är, att man tager sig an ungdomen. 172] Ty om vi vilja hava väl uppfostrat, skickligt folk till såväl den värdsliga som den andliga styrelsen, så måste vi i sanning inte spara någon flit, möda eller kostnad på våra barns undervisning och uppfostran, på det att de må kunna tjäna Gud och världen, 173] och vi få icke blott hava tanke för huru vi skola kunna samla gods och penningar åt dem. Ty Gud kan väl oss förutan försörja dem och göra dem rika, såsom han också dagligen gör. Men fördenskull har han givit och anförtrott oss barn, att vi skola uppfostra och leda dem efter hans vilja. Annars hade han ju intet behov av fader och moder. Därför må envar veta, att han vid risk att förlora Guds nåd är skyldig att uppfostra sina barn framför allt till Guds fruktan och kunskap samt – om de äro därtill skickade – också låta dem undervisas och studera, 174] så att man må kunna använda dem, där de behövas.

175] Om man nu gjorde sådant, så skulle också Gud rikligen välsigna oss och giva oss sin nåd till att uppfostra människor, varigenom land och folk skulle hava gagn. Så skulle man få goda, dugliga medborgare, dygdiga och husliga kvinnor, som sedan i sin tur skulle uppfostra fromma barn och fromt tjänstefolk. 176] Så betänk nu själv, vilken skrämmande skada du gör, om du häri är försumlig och blir vållande till att dit barn icke uppfostras till en nyttig och Gud behaglig människa. Härigenom drager du också över dig all synd och vrede och förtjänar helvetet genom dina egna barn, även om du eljest vore from och helig. 177] Alldenstund man föraktar sådant, straffar också Gud världen så fruktansvärt, att man icke mer har någon tukt, ordning eller frid, varöver vi också alla klaga utan att likväl inse, att det är vår egen skuld: ty med den uppfostran vi öva måste vi få vanartiga och olydiga barn och undersåtar.

178] Detta vare nu nog till förmaning; ty att ytterligare syssla härmed måste uppskjutas till ett annat tillfälle.

Forts. på nästa sida