[Inledning] [Företal]
[Första delen: Guds tio bud: Första | Andra | Tredje |
Fjärde | Femte | Sjätte | Sjunde | Åttonde | Nionde | Tionde | Avslutning]
[Andra delen: Om tron] [Tredje delen: Fader vår]
[Fjärde delen: Om dopet] [Femte delen: Om altarets sakrament]

Första delen: Guds tio bud (3/10)

Forts. från föreg. sida

Tredje budet

78] Du skall helga vilodagen.

79] Vilodagen har sitt namn av det hebreiska ordet sabbat, vilket egentligen betyder vila, d.v.s. vara ledig från arbete. Därför pläga vi ock tala om att hålla viloafton eller helgdagsafton. 80] Nu har Gud i Gamla Testamentet avskilt den sjunde dagen och förordnat den till vilodag och befallt, att densamma framför alla andra dagar skall hållas helig. Men med hänsyn till den yttre vilan är detta bud givet allenast åt judarna, att de skulle vara stilla och vila ifrån grövre sysslor, på det att både människor och djur skulle få vederkvickelse och icke utmattas genom ständigt arbete. 81] Men detta fattade de sedermera alltför snävt och missbrukade det grovt, så att de – såsom man läser i evangelium (Matt. 12:2ff.; Luk. 13:10ff.) – även hos Kristus tadlade och icke kunde lida sådana verk, som de dock själva gjorde på den dagen, liksom skulle budet vara uppfyllt därmed, att man alldeles avhöll sig från utvärtes arbete. Detta var dock icke meningen, utan fastmer helt enkelt att man – såsom vi skola höra – skulle helga vilodagen.

82] Därför angår detta bud till sin grövre, utvärtes betydelse icke oss kristna; ty i denna mening är det en rent utvärtes sak såsom andra föreskrifter i Gamla Testamentet, vilka äro bundna vid vissa ordningar, personer, tider och rum. Detta allt har nu genom Kristus lämnats fritt. 83] Men för att nu lämna en kristlig förklaring för de enfaldiga på vad Gud i detta bud fordrar av oss, så märk, att vi hålla vilodag icke för de förståndiga och insiktsfulla kristnas skull – ty dessa behöva icke sådant – utan för det första redan för den lekamliga nödvändighetens och nyttans skull. Ty naturen ger oss anvisning härpå och kräver det av oss med hänsyn till gemene man, drängar och tjänsteflickor, vilka hela veckan hava stått vid sitt arbete och sina sysslor, att de dock må hava en dag till vila och vederkvickelse. 84] Men vilodag fira vi för det andra och framför allt därför, att man – emedan man eljest icke får tillfälle därtill – på den dagen skall skaffa sig tid och lägenhet att fira gudstjänst, så att man kommer tillsamman för att höra och betrakta Guds ord och lova Gud, sjunga och bedja.

85] Men detta är, säger jag, icke bundet vid en viss tid på samma sätt som hos judarna, så att det måste ske just den eller den dagen. Ty ingen dag är i sig själv bättre än den andra, utan det borde fastmer ske varje dag. Men emedan det för den stora mängden icke låter sig göra, måste man för detta ändamål avskilja åtminstone en dag i veckan. Och emedan sedan gammalt söndagen har varit därtill bestämd, så bör man också låta det därvid förbliva, på det att en samfälld ordning härvid må följas och ingen genom onödiga nyheter komma oordning åstad.

86] Så är nu detta buds enkla mening, att man, då man håller vilodag, skall använda den för att vinna kunskap i Guds ord. Ty denna dags egentliga ämbete är, att det då predikas, närmast för de ungas och den stora menighetens skull. Dock må hållandet av vilodagen icke uppfattas så snävt, att därigenom skulle uteslutas sådant tillfälligt arbete, som man icke kan underlåta.

87] Om man därför frågar dig, vad som menas med budet: "Du skall helga vilodagen", så må du svara: att helga vilodagen betyder att hålla den helig. Vad innebär då att hälla helig? Intet annat än att bevisa sig helig i ord, gärningar och leverne. Ty denna dag behöver icke i och för sig något helgande, alldenstund den i sig själv är skapad helig. Men Gud vill att den skall vara helig för dig. Sålunda varder den för din del helig eller ohelig, allteftersom det du på den dagen gör är heligt eller oheligt.

88] Huru tillgår nu sådant helgande? Icke så att man sitter sysslolös i spiselvrån och blott avhåller sig från grovt arbete, ej heller så att man pyntar sig i huvudet och sätter på sig sina bästa kläder utan, som sagt, så att man betraktar Guds ord och övar sig däri.

89] Vi kristna böra visserligen hålla sådan vilodag och öva idel heliga verk, d.ä. dagligen umgås med Guds ord och bära det med oss i hjärta och mun. Men emedan vi, som sagt, icke alla hava tid och lägenhet, måste vi använda några timmar i veckan för de unga eller åtminstone en dag i veckan för hela menigheten, på det att man då må bekymra sig blott om Guds ord och sysselsätta sig med de Tio buden, Tron och Fader vår, och på det att så hela vårt liv och vår umgängelse må rätta sig efter Guds ord. 90] Närhelst än detta ord är i gång och övas, så hålles en rätt vilodag. Är detta icke fallet, så förtjänar den dagen icke att kallas kristen vilodag. Ty vila och gå sysslolös kunna också de ogudaktiga rätt väl, såsom och hela svärmen av våra präster dagligen står i kyrkan, sjunger och ringer utan att därför helga någon vilodag, ty de predika och öva ej något Guds ord, utan lära och leva fastmer tvärt emot detsamma.

91] Ty Guds ord är den heliga reliken framför alla reliker, ja, den enda relik som vi kristna känna och äga. Ty hade vi också alla helgons ben eller heliga och vigda kläder samlade i en hög, så vore vi dock därmed i intet avseende hulpna. Ty allt detta är blott döda ting, som icke kunna helga någon. Men Guds ord är den skatt, som gör allting heligt; därigenom hava också alla helgon själva blivit helgade. Närhelst man nu sysslar med, predikar, hör, läser eller betraktar Guds ord, så helgas därigenom person, dag och gärning, icke för den utvärtes gärningens skull, utan för ordets skull, som gör oss alla till helgon.

92] Därför säger jag städse, att hela vårt liv och alla våra gärningar måste framgå ut Guds ord, för att de skola kunna kallas heliga eller Gud välbehagliga. Men varhelst detta sker, där har detta bud sin rätta kraft och varder uppfyllt.

93] Så snart däremot vår umgängelse och vår gärning icke framgår ur Guds ord, så är den för Gud ohelig, den må nu skimra och lysa aldrig så mycket eller man må utstyra den med idel helighet, såsom t.ex. fallet är med de av människor påfunna andliga stånden, vilka icke känna Guds ord utan söka vinna helighet genom egna verk.

94] Märk därför, att kraften och makten i detta bud icke består i vilandet, utan i helgandet, så till vida som på denna dag en särskild helig övning må äga rum. Ty andra arbeten och sysslor kallas icke med rätta heliga övningar, därest icke den som utför dem förut är helig. Men här måste ett sådant verk ske, varigenom en mänska själv blir helig, vilket – såsom vi hava hört – sker allenast genom Guds ord. För detta ändamål äro nu ock vissa rum, tider, personer och hela den yttre gudstjänsten instiftade och anordnade, på det att detta Ordets verk även offentligen må förrättas.

95] Emedan nu så stor makt ligger på Guds ord, att det utan en vilodag icke kan helgas, så böra vi veta, att Gud strängeligen vill hava detta bud åtlytt och att han straffar alla, som förakta och icke vilja höra hans ord och icke vilja däri undervisas, i synnerhet på den tid som därtill är förordnad.

96] Därför synda emot detta bud icke allenast de som grovt missbruka och vanhelga vilodagen, såsom fallet är med dem som i följd av girighet eller lättfärdighet försumma att höra Guds ord eller hålla till på krogarna, galna och fulla som svin, utan även hela den övriga hopen, som lyssnar till Guds ord som till vad prat som helst, och som endast av gammal vana går till predikan och sedan hem igen och, när året är till ända, har lika liten insikt som föregående år. 97] Ty hittills har man menat, att man väl använt vilodagen, när man om söndagen hört en mässa eller evangelium läsas. Men Guds ord har ingen frågat efter, liksom ingen heller undervisat däri. Men trots det att vi nu hava Guds ord, gör vi likväl icke slut på dess falska bruk; vi låta prästerna ständigt predika för oss och förmana oss, men vi höra på utan allvar och uppmärksamhet.

98] Därför må du veta, att det icke är fråga blott om att höra ordet, utan att det också måste läras och behållas i minnet. Och tänk icke, att detta står i ditt fria skön och att det inte ligger så mycken vikt därvid; ty det är Guds bud, han som av dig skall kräva räkenskap, huru du hört, lärt dig och aktat hans ord.

99] Sammalunda bör man ock bestraffa de kräsna andar, vilka, sedan de hava hört en predikan eller två, äro mätta och känna leda därvid, menande sig nu själva väl veta allt och icke mer behöva någon mästare. Ty det är just den synd, som man hittills räknat bland dödssynderna och som kallas akedia, d.v.s. tröghet eller övermättnad, en svår och farlig plåga, varmed djävulen förtrollar och bedrager många hjärtan för att kunna överrumpla oss och så åter i hemlighet beröva oss Guds ord.

100] Ty det må du komma ihåg: om du än aldrig så förträffligt kunde din sak och vore en mästare i allting, så lever du dock dagligen i djävulens rike, och han vilar varken dag eller natt, utan söker överrumpla dig (Upp. 12:10; 1 Petr. 5:8) och i ditt hjärta uppväcka otro och onda tankar mot det föregående och alla buden. Därför måste du städse ha Guds ord i hjärtat, på tungan och för dina öron. Men därest hjärtat är intaget av lojhet och därest ordet icke ljuder emot honom, så bryter djävulen sig in och har, innan man vet ordet av, anstiftat stor skada.

101] Däremot har ordet, om man med allvar betraktar, hör och använder det, en sådan kraft, att det aldrig återvänder utan frukt, utan uppväcker ett nytt förstånd, ny lust och andakt samt skapar rent hjärta och rena tankar. Ty det är här icke fråga om kraftlösa och döda, utan om verksamma och levande ord. 102] Och om än ingen annan nytta eller nöd dreve oss därtill, så borde dock var och en lockas att syssla med ordet redan därför, att djävulen så skrämmes och jagas på flykten, samt därför att detta bud tillika så varder uppfyllt, vilket är Gud mera välbehagligt än alla skenfagra hycklareverk.

Forts. på nästa sida