[Inledning] [Företal]
[Första delen: Guds tio bud: Första | Andra | Tredje |
Fjärde | Femte | Sjätte | Sjunde | Åttonde | Nionde | Tionde | Avslutning]
[Andra delen: Om tron] [Tredje delen: Fader vår]
[Fjärde delen: Om dopet] [Femte delen: Om altarets sakrament]

Första delen: Guds tio bud (2/10)

Forts. från föreg. sida

Andra budet

49] Du skall icke missbruka din Guds namn.

50] Liksom första budet har undervisat hjärtat och lärt oss om tron, så för oss nu detta bud utåt och vill vända vår mun och vår tunga till Gud. Ty det första, som bryter fram ur hjärtat och visar sig, är orden. Såsom jag nu här ovan har lärt att svara på frågan, vad det vill säga att hava en Gud, så måste du också lära dig att enfaldigt fatta och giva besked om detta och om alla budens mening.

51] Om man nu frågar: hur förstår du andra budet eller vad är det att fåfängt använda eller missbruka Guds namn, svara då korteligen så: Det är att missbruka Guds namn, om man använder Herren Guds namn, på vad sätt det än må ske, i samband med lögn eller allehanda annat ont. Därför befalles här, att man icke skall falskeligen åberopa sig på Guds namn eller föra det på tungan, när hjärtat väl vet eller åtminstone borde veta, att det förhåller sig annorlunda än man säger, såsom det ofta sker bland dem, som svärja inför domstol, då den ene ljuger emot den andre. 52] Ty Guds namn kan man icke missbruka värre än när man brukar det till lögn och bedrägeri. Detta må nu anses som den enklaste och närmast till hands liggande mening i detta bud.

53] Härav kan nu envar lätt själv sluta sig till, när och på huru mångahanda sätt Guds namn missbrukas, ehuru det är omöjligt att uppräkna alla slag av missbruk. Kort sagt sker dock allt missbruk av det gudomliga namnet först och främst i världsliga ting och angelägenheter, som avse gods, penningar och ära, det må ske offentligt inför domstol eller på torget eller annorstädes, då man svärjer och avlägger falsk ed vid Guds namn eller bedyrar en sak vid sin själ. Särskilt är detta vanligt i äktenskapsmål, då tvenne personer i hemlighet trolova sig och sedermera med ed förneka det.

54] Framför allt sker dock missbruket i andliga ting, vilka angå samvetet, när falska predikanter uppstå och utgiva sina lögner för Guds ord.

55] Ser du, detta allt är ingenting annat än att vilja smycka sig och pråla med hjälp av Guds namn för att så få rätten på sin sida, de må nu ske i vanliga världsliga angelägenheter eller i de höga andliga ting, som höra tron och läran till.

Och till lögnarna höra också smädarna, icke blott de för envar bekanta grova smädarna, som utan blygsel skända Guds namn – dessa höra hemma i bödelns skola och icke i vår – utan även de som offentligen häda sanningen och Guds ord och kalla detta för ett djävulens verk. Härom behöva vi dock icke vidare tala.

56] Men låtom oss nu här lära oss och lägga på hjärtat, vilken stor makt det ligger på detta bud, så att vi med all flit taga oss till vara för och fly varje missbruk av Guds heliga namn såsom den allra svåraste synd, som i utvärtes måtto kan ske. Ty att ljuga och bedraga är väl i och för sig en stor synd, men blir så mycket svårare, om man därtill vill rättfärdiga den och för att bekräfta sitt förehavande åberopar Guds namn och gör detta till ett täckelse för sin skändlighet. På så sätt blir av en lögn en tvåfaldig, ja, en flerfaldig lögn.

57] Därför har också Gud till detta bud fogat en allvarlig hotelse, som lyder så: Ty Herren skall icke låta den bliva ostraffad, som missbrukar hans namn (2 Mos. 20:7; 5 Mos. 5:11), d.ä. synd mot detta bud skall icke efterskänkas någon eller avlöpa utan straff. Ty lika litet som Gud vill lämna det ohämnat, att man vänder sitt hjärta bort ifrån honom, lika litet vill han tåla, att man brukar hans namn för att smycka sina lögner. 58] Nu är det tyvärr överallt och allmänt så, att de äro mycket få, vilka icke bruka Guds namn till lögn och allsköns ondska, liksom de äro få, vilka av hjärtat förtrösta på Gud allena.

59] Ty av naturen hava vi alla den sköna dygden, att den som har begått något ont gärna vill överskyla och försköna sin skändlighet, så att ingen må se eller veta därom. Och ingen är så djärv, att han berömmer sig inför var man av det onda han gjort, utan alla vilja ha gjort det i hemlighet, utan att någon märker det. Ställer man så någon till svars, så måste Gud släppa till sitt namn och göra ondskan from, skammen till en heder. Detta hör till världens vanliga gång och har såsom en stor syndaflod översvämmat alla land. 60] Därför få vi också som lön vad vi söka och förtjäna, nämligen pest, krig, dyrtid, eld, vattunöd, dåliga hustrur, vanartiga barn och tjänstehjon samt allehanda ont. Varifrån skulle eljest all denna jämmer komma? Det är dock en stor nåd, att jorden ännu bär och när oss.

61] Därför borde man framför allt allvarligt tillhålla och vänja de unga att alltid hava detta andra bud strängt för ögonen och, när de fela däremot, ögonblickligen vare efter dem med riset samt förehålla dem budet och ständigt inprägla det, på det att de sålunda må fostras icke allenast medelst straff utan till vördnad och fruktan för Gud.

62] Så förstår du nu, vad det vill säga att missbruka Guds namn, nämligen – för att i all korthet upprepa det – att antingen bruka det till lögn och under åberopande av hans namn påstå något, som icke är sant, eller att förbanna, svärja, öva trolldom och med ett ord bedriva ondska av vad slag det vara må.

63] Därjämte måste du ock veta, huru man rätt brukar Guds namn. Ty med de orden: Du skall icke missbruka Guds namn, låter Gud oss tillika förstå, att man måste bruka hans namn väl. Ty det är oss just därtill uppenbarat och givet, att det skall brukas och nyttjas. 64] Därför följer det nu av sig självt, att då här förbjudes att använda Guds heliga namn till lögn och ogudaktighet, det tvärtom bjudes att bruka det till sanning och allt gott, som då man rätteligen avlägger ed, när det är nödvändigt och av oss fordras. På samma sätt också, när man rätt undervisar, vidare när man anropar Guds namn i nöd, tackar och lovar i medgång o.s.v., vilket allt är sammanfattat och befallt i språket, Ps. 50:15: "Åkalla mig i nöden, så vill jag hjälpa dig, och du skall prisa mig." Ty allt sådant innebär att bruka Guds namn rätt och till salighet. Så varder hans namn helgat, såsom vi bedja i Fader vår.

65] Sålunda har du summan av detta bud förklarad för dig. Och med detta sätt att fatta detsamma har man nu också den fråga lätt besvarad, som vållat många lärare svårigheter, nämligen varför det i evangelium är förbjudet att svärja (Matt. 5:33, 34), när dock Kristus ( Matt. 26:63f.), S:t Paulus (2 Kor. 1:23; Gal. 1:20) och andra heliga män ofta hava använt sig av eder. 66] Meningen därmed är i korthet denna: svärja skall man icke i ond avsikt, d.v.s. för att ljuga och när det icke är nödvändigt eller nyttigt; men i god avsikt och till nästans gagn må man svärja. Ty det är då den rätt, god gärning, varigenom Gud prisas, sanning och rätt bekräftas, lögnen tillbakaslås och trätor biläggas. Ty Gud träder då själv in och skiljer rätt och orätt, ont och gott från varandra. 67] Svär den ena parten falskt, så har han sin dom och skall icke undgå straffet. Och även om det dröjer en liten tid därmed, så skall dock ingenting lyckas honom, utan allt, som han på detta sätt förvärvar, skall rinna honom ur händerna och aldrig kunna njutas med glädje, 68] såsom jag har bevittnat med avseende på många, vilka hava brutit sitt äktenskapslöfte, att de sedan icke haft en glad stund eller frisk dag och sålunda jämmerligen blivit förödda både till kropp och själ och även egendom.

69] Därför säger och förmanar jag liksom förut, att man i tid medelst varningar och hot, aga och bestraffning må vänja barnen att sky lögn och i synnerhet att därtill bruka Guds namn. Ty om man häruti låter dem hållas, så kan intet gott komma därav, som det ju ock är uppenbart, att världen nu är värre än den någonsin varit. Ty där finnes ingen verklig styrelse, ingen lydnad, pålitlighet eller tro, utan idel otyglat, obändigt folk, på vilka ingen undervisning eller bestraffning hjälper. Detta allt är Guds vrede och straff, emedan man så fräckt föraktat detta bud.

70] Vidare skall man å andra sidan tillhålla och uppmana de unga att ära Guds namn och städse bära det på tungan vid allt som vederfares och träffar dem. Ty det är att rätt ära Guds namn att man av honom väntar sig all tröst och därom anropar honom, så att – såsom vi ovan hava hört – först hjärtat genom tron ger Gud den ära, som tillkommer honom, och sedan munnen genom bekännelsen.

71] Sådant är ock en hälsosam, nyttig sedvänja, som skänker styrka och kraft gentemot djävulen, vilken beständigt är omkring oss och ständigt lurar på, huru han kan förleda oss till synd och skam, jämmer och nöd. Men han hör gärna Guds namn och kan icke länge hålla på, när man av hjärtat anropar och åkallar Guds namn. Vi skulle ock träffas av många svåra och förskräckliga slag, om icke Gud uppehölle oss, när vi åkalla hans namn. 72] Jag har själv prövat och har riklig erfarenhet därav, huru ofta en plötslig, stor olycka vid ett sådant anropande av Guds namn genast har vänt sig och gått förbi. Djävulen till förtret, säger jag, skulle vi därför föra Guds heliga namn på tungan, så att han icke, såsom han så gärna ville, kunde skada oss.

73] Därtill tjänar ock, att man gentemot all nöd, som kan drabba, vänjer sig att dagligen befalla sig i Guds händer med kropp och själ, hustru, barn, tjänstefolk och allt vad vi äga. Därför hava ock Benedicite (= bönen före måltiden) och Gratias (= bönen efter måltiden) samt andra böner för afton och morgon tillkommit och blivit allmänna. 74] På samma sätt förhåller sig ock med den vana, som man inpräglat hos barnen, att man vid åsynen av något ohyggligt och förskräckligt skall korsa sig och säga: "Herre Gud, bevara mig!", "Hjälp, käre Herre Kristus!" eller liknande. Likaså när något gott oväntat vederfares en, huru ringa det än må vara, att man då säger: "Gud vare tack och lov!", "Det har Gud beskärt" o.s.v. Så vande man fordom barnen att till S:t Niklas' och andra helgons ära fasta och uppsända böner. Men om man gjorde vad detta bud befaller, så vore det Gud mera täckt och välbehagligt än någon klosterlevnad eller munkhelighet.

75] Se, sålunda skulle man på ett för barn avpassat sätt och liksom lekande kunna uppfostra de unga till att frukta och vörda Gud, så att det första och det andra budet skönt och flitigt övades. Då kunde också något gott slå rot, växa och bära frukt och sådana människor växa upp, av vilka 76] ett helt land kunde hava hugnad och glädje. Det vore också det rätta sättet att uppfostra barn, att man så i godo och med lust kunde vänja dem till gudsfruktan. Ty det som man blott med ris och slag kan framtvinga, därav varder ingen god frukt, och även när man däri kommer som längst, så varar deras fromhet blott så länge, som de hava riset på ryggen. 77] Men genom mildhet slår det goda rot i hjärtat, så att man mera fruktar för Gud än för ris och käpp.

Detta säger jag för de ungas skull så enfaldigt, för att det dock måtte vinna ingång hos dem; ty då vi predika för barn, måste vi också jollra med dem.

Så hava vi då varnat för Guds namns missbruk och undervisat om dess rätta bruk, vilket icke blott skall bestå i ord, utan även i övning och liv, och detta för att man må förstå, att sådant hjärtligen väl täckes Gud och att han vill så rikligen belöna det, som han strängeligen vill straffa missbruket av sitt namn.

Forts. på nästa sida