[Inledning] [Företal]
[Första delen: Guds tio bud: Första | Andra | Tredje |
Fjärde | Femte | Sjätte | Sjunde | Åttonde | Nionde | Tionde | Avslutning]
[Andra delen: Om tron] [Tredje delen: Fader vår]
[Fjärde delen: Om dopet] [Femte delen: Om altarets sakrament]

Första delen: Guds tio bud (1/10)

Första budet

Du skall inga andra gudar hava.

1] Det är: du skall hålla mig allena för din Gud. Men vad är härmed sagt, och huru skall man förstå detta? Vad betyder det att hava en Gud eller vad är Gud?

2] Svar: en Gud kallas det, som man väntar sig allt gott av och som man i all nöd tager sin tillflykt till. Att hava en Gud är alltså ingenting annat än att av hjärtat förtrösta och tro på honom, såsom jag ofta har sagt, att allenast hjärtats förtröstan och tro gör både Gud och avgud. 3] Är tron och förtröstan rättskaffens, så är och din Gud den rätte. Är åter din förtröstan falsk och orätt, så är det icke därvid fråga om den rätte Guden. Ty det tvenne höra samman: tro och Gud. Det, varvid du fäster ditt hjärta och varpå du förlitar dig, är, säger jag, i verkligheten din Gud.

4] Därför är nu innebörden av detta bud den, att där fordras en rätt tro och hjärtats tillförsikt, som gäller den rätte ende Guden och håller sig vid honom allena. Det vill framför allt säga: Se till, att jag allena får vara din Gud, och sök icke någon annan. Det betyder: fattas dig något gott, så vänta det av mig och sök det hos mig, och närhelst någon olycka hemsöker dig eller du lider nöd, så tag din tillflykt till mig och håll dig till mig. Jag, jag vill giva dig allt vad du behöver och hjälpa dig ur all nöd; låt blott icke ditt hjärta hänga fast vid eller trygga sig till någon annan.

5] Detta måste jag något tydligare utveckla, så att man förstår och fattar det i anslutning till några enkla exempel på motsatsen. Det finnes mången som menar, att han har Gud och fullt upp, när han har gods och penningar. Härpå förlitar han sig och bröstar sig däröver så stolt och säker, att han icke frågar efter någon. 6] Se, även denne har en gud, och han heter mamon (Matt. 6:24), d.v.s. gods och penningar, varvid han fäster hela sitt hjärta. Detta är den allra vanligaste avguden på jorden. 7] Den som har gods och penningar, han känner sig säker, är glad och oförskräckt, såsom sutte han mitt i paradiset. 8] Och tvärtom den som ingenting har, han förtvivlar och fäller modet, såsom visste han intet om en Gud. 9] Ty man skall finna högst få, som äro vid gott mod och icke sörja eller klaga, när de icke hava något av mamon. Detta låder ofrånkomligt vid vår natur ända till graven.

10] På samma sätt förhåller det sig också med den, som litar och trotsar därpå, att han äger stor skicklighet, klokhet, makt, gunst, vänskap och ära: även han har en gud, men icke den rätte, ende Guden. Det ser du åter därav, huru uppblåst, säker och stolt man är över sådana ägodelar och huru modfälld man blir, när man icke har dem eller förlorar dem. Därför säger jag än en gång, att den rätta utläggningen av detta stycke är: att hava en Gud betyder att hava något, varpå hjärtat helt förtröstar.

11] Betänk nu, vad vi hittills övat och tagit oss före i vår blindhet under påvedömet. Om någon hade ont i tand, så fastade han och åkallade S:ta Apollonia. Fruktade man för eldsvåda, så gjorde man S:t Lorenz till hjälpare i nöden. Fruktade man för pest, så avlade man löften till S:t Sebastian eller S:t Rocchus. Av sådan styggelse gives ännu oändligen mycket, i det man var för sig utväljer ett helgon, som man tillber och åkallar för att få hjälp i sin nöd. 12] Hit höra också de, som äro gudlösa, att de sluta förbund med djävulen, att han skall giva dem vad de behöva av penningar eller hjälpa de i älskog, bevara deras boskap, återskaffa förlorat gods etc., såsom trollkarlar och svartkonstnärer hava gjort. Ty dessa alla sätta sitt hjärtas förtröstan till något annat än den sanne Guden. De vänta sig av honom intet och söka hos honom intet.

13] Alltså förstår du nu lätteligen, vad och huru mycket detta bud kräver, nämligen människans hela hjärta och all hennes tillförsikt, som skall rikta sig på Gud och ingen annan. Ty hava de Gud, det kan du väl härav lära, betyder icke, att man kan taga i honom och fatta om honom med händerna eller stoppa honom i en pung eller innesluta honom i en kista. 14] Utan det är att fatta honom, när man med hjärtat griper om honom och hänger fast vid honom. 15] Men att med hjärtat hänga fast vid honom, det är ingenting annat än att helt sätta sin lit till honom. Därför vill han vända oss bort ifrån allt annat, som icke är han, och draga oss till sig, emedan han är det enda, eviga goda. Ty han vill liksom säga: vad du förut sökt hos helgonen eller väntat av mamon eller någon annan, detta allt må du hoppas på av mig och anse mig för den, som vill hjälpa dig och överhopa dig med allt gott.

16] Här ser du nu, vad den rätta dyrkan och gudstjänsten innebär, som behagar Gud, vilken man också under hot om evig vrede befaller dig, nämligen att hjärtat icke skall veta av någon annan tröst och tillförsikt än den som gäller honom, ej heller låta sig slitas därifrån, utan för dess skull våga och försaka allt som är på jorden.

17] Däremot skall du lätteligen se och förstå, hurusom världen bedriver idel falsk gudstjänst och avguderi. Ty det har aldrig funnits ett folk så gudlöst, att det icke har inrättat och hållit gudstjänst av något slag. Därtill har envar till sin särskilde gud gjort det, av vilket han väntat något gott, hjälp och tröst.

18] Så hava t.ex. de hedningar, vilkas traktan stod efter våld och herravälde, gjort sin Jupiter till den högste guden; de åter, som sökte rikedom, lycka eller lust och goda dagar, vände sig till Hercules, Mercurius, Venus och andra, de havande kvinnorna till Diana och Lucina o.s.v. Var och en gjorde till sin gud den, vartill hans hjärta drog honom. Men detta innebär, att efter alla hedningars mening det att hava en gud är att tro och förtrösta. 19] Men däri består felet, att deras förtröstan är falsk och orätt, ty den riktar sig icke på den ende Guden, utom vilken i sanning ingen gud finnes varken i himmelen eller på jorden (Jes. 44:6). 20] Därför är det i själva verket sin egen falska inbillning och dröm om Gud, som de hava till avgud och som kommer dem att förtrösta på det rena intet. 21] Så är det med allt avguderi; ty det består icke blott däri, att man uppställer en bild och tillber den, utan det har sitt säte framför allt i hjärtat, som stirrar åt annat håll och söker hjälp och tröst hos skapade varelser, helgon eller djävlar, och icke frågar efter Gud, icke väntar på mycket gott av honom, som att han skulle vilja hjälpa, ej heller tror, att det goda som vederfares dem kommer från honom.

22] Härtill sällar sig nu också en falsk gudstjänst och det högsta avguderi, som vi ända hittills hava bedrivit och som ännu regerar i världen, varpå och alla andliga ordnar äro grundade. Denna avgudatjänst rör endast samvetet, i det man söker hjälp, tröst och salighet i egna verk och tilltror sig att kunna av Gud tilltvinga sig himmelen samt för räkning över, hur mycket man skänkt till kyrkan, fastat, hållit mässor etc. Sådant förlitar man sig och tror på, såsom ville man icke hava något till skänks av Gud, utan själv förvärva eller med andras överflödsgärningar förtjäna, alldeles som vore han skyldig att stå oss till tjänst och som vore han vår gäldenär, vi åter havs fordringsägare. 23] Men vad är det annat än att av Gud göra en avgud, ja, en hans vrångbild, och själv anse sig för Gud? Men detta är något för svårt för unga lärjungar och hör icke till deras undervisning.

24] Men det bör framhållas för de enfaldiga, på det de må väl märka och minnas detta buds mening, att man skall förtrösta på Gud allena, hoppas och förvänta idel gott av honom såsom den där giver oss kropp, liv, mat, dryck, föda, hälsa, skydd, fred och allt som vi behöva både timligt och evigt gott, som därtill bevarar oss för olycka och, om något ont vederfares oss, räddar och hjälper därifrån; med ett ord att Gud – såsom tillräckligt sagts – ensam är den, genom vilken man mottager allt gott 25] och frälsas från allt ont. Därför, menar jag, kalla också vi tyskar av gammalt Gud (Gott) med just detta namn – vackrare och mera träffande än på något annat språk – efter det lilla ordet god (gut), emedan han är en evigt springande källa, som överflödar av idel godhet och från vilket allt, som är och kallas gott, härflyter.

26] Ty om också eljest mycket gott kommer oss till del från människor, så är det dock allt gåvor från Gud, som man mottager genom hans befallning och ordning. Ty våra föräldrar och all överhet, ja, var och en gentemot sin nästa, har av Gud befallning att göra oss allehanda gott, så att vi mottaga icke från dem, utan genom dem från Gud. Ty de skapade varelserna äro blott liksom Guds hand, kanaler och medel, varigenom Gud giver allt, såsom han giver modern bröst och mjölk att räcka barnet samt säd och all slags växtlighet ur jorden till vårt uppehälle, allt gåvor, varav ingen skapad varelse själv kan frambringa en enda. 27] Fördenskull skall ingen människa drista sig att taga eller giva något, utan att det är henne av Gud befallt, så att man vet det vara hans gåva och giver honom tack därför, såsom detta bud fordrar. Därför är det ej heller tillåtet att förakta sådana medel att genom det av Gud skapade mottaga gott från honom, ej heller att förmätet söka andra sätt och vägar än dem Gud har befallt. Ty det vore icke att undfå av Gud, utan att själv välja sin väg.

28] Därför må nu envar för egen del se till, att man framför allt håller detta bud högt i ära och icke anser det för tomt skämt. Fråga och rannsaka ditt eget hjärta, så skall du väl finna, om det håller sig allenast till Gud eller icke. Har du ett sådant hjärta, som kan förvänta idel gott av honom, i synnerhet under trångmål och brist, därtill försaka och lämna allt, som icke är Gud, så har du den ende, rätte Guden. Är det återigen fäst vid något annat, av vilket det väntar sig mera gott och större hjälp än av Gud, och därför icke skyndar till honom utan flyr undan honom, när olycka är på färde, så har du en avgud.

29] På det man likväl må se, att Gud icke tål, att man slår detta bud i vädret, utan, att det skall allvarligen beaktas, har han till detsamma fogat först och främst en fruktansvärd hotelse, men därefter också ett skönt och trösterikt löfte, något som man också bör flitigt framhålla och noga inskärpa hos de unga, att de må lägga detta på hjärtat och minnas det:

30] Jag, Herren, din Gud, är en nitälskande Gud, som hemsöker fädernas missgärning på barn och efterkommande i tredje och fjärde led, när man hatar mig, men som gör nåd med tusenden, när man älskar mig och håller mina bud. (2 Mos. 20:5f.; 5 Mos. 5:9f.)

31] Ehuru dessa ord ha avseende på alla buden – såsom vi senare skola höra – så äro de dock fogade just till detta huvudbud, såsom det ju ock framför allt ligger vikt därpå, att man har ett riktigt huvud. Ty där huvudet ger riktig anvisning, där måste också hela livet gå i rätt riktning, och tvärtom. 32] Så må du då av dessa ord lära, huru vred Gud är på dem, som förlitar sig på något annat än på honom, och tvärtom huru god och nådig han är gentemot dem, som tro och förtrösta på honom av hela sitt hjärta. Ty vreden upphör icke förrän in i fjärde släktled, emedan däremot välgärningen eller godheten sträcker sig över många tusenden. 33] Så har Gud ordnat, för att man icke må vandra så säker och sätta sig själv på spel, såsom de råa hjärtan göra, vilka mena, att härpå ingen stor makt ligger. 34] Han är en sådan Gud, som icke lämnar det ohämnat, när man vänder sig från honom, och som icke upphör att vredgas ännu i fjärde led, ända till dess de äro utrotade. Därför vill han vara fruktad och icke ringaktad.

35] Denna hans ordning ådagalägges ock av allehanda historier och berättelser, varom Skriften rikligen förmäler och vilka erfarenheten dagligen kan nogsamt bekräfta. Ty ända från begynnelsen har Gud strängt gått till rätta med allt avguderi och för dess skull utrotat både hedningar och judar; såsom han också ännu i dag tillintetgör all falsk gudstjänst, så att till sist alla, som framhärda däri, måste gå under. 36] Därför, även om man ännu finner stolta, myndiga och rika kaxar, som trotsa på sin mamon och icke fråga efter, om Gud vredgas eller är nådig, i det de tilltro sig kunna uthärda Guds vrede: så skola de dock icke komma till slutet därmed, utan, innan man vet ordet av, gå i kvav med allt, varpå de hava förtröstat, liksom alla andra gått under, vilka trott sig vara än säkrare och mäktigare.

37] Och just för sådana hårda huvudens skull, som mena, att Gud – emedan han har fördrag och låter dem en tid hållas – icke vet eller bryr sig om sådant, måste han slå till och straffa så strängt, att han icke förlåter deras synd ända till barnbarnen. Envar skall nämligen därav väckas till att se, att Gud icke skämtar. 38] Ty det är också just dessa han menar, när han säger "de som mig hata", d.ä. de som framhärda i sitt trots och i sin stolthet. Vad man än må predika eller säga dem, vilja de icke höra; bestraffar man dem, för att de skola lära känna sig själva och bättra sig, innan straffet drabbar dem, så bliva de galna och ursinniga, detta för att de skola ärligt förtjäna vreden, såsom vi också dagligen bevittna i fråga om biskopar och furstar.

39] Men huru skrämmande än dessa hotelseord äro, så hava vi dock i det löftet en så mäktigare tröst, att de, som hålla sig till Gud allena, kunna vara vissa om att han vill öva barmhärtighet på dem, d.ä. bevisa dem idel godhet och välgärningar, och icke allenast dem utan också deras barn ända till tusende och åter tusende led. 40] Sådant skulle väl beveka och driva oss att sätta vårt hjärtas hela tillförsikt till Gud, om vi åstunda att få allt timligt och evigt gott, emedan det höga Majestätet erbjuder så stora ting, lockar så hjärtligt och lovar så rikligt.

41] Därför må envar allvarligt taga dessa ord till hjärtat och icke betrakta dem, som vore de talade av en människa. Ty det gäller för dig antingen evig välsignelse, lycka och salighet eller evig vrede, olycka och hjärtats förtvivlan. Vad kan du väl mer begära och få än det Gud så vänligt lovar dig: att han vill vara din med allt sitt goda, skydda och hjälpa dig i all nöd? 42] Men tyvärr tror dock världen intet av detta och håller det icke för Guds ord, emedan den ser, att de som förtrösta på Gud och icke på mamon lida bekymmer och nöd och att djävulen är fientlig mot dem och gör, att de icke vinna förmögenhet, gunst och ära, ja, med nöd få behålla livet; medan de som tjäna mamon ernå makt, framgång, ära gods samt alla andra förmåner i denna världen. Därför måste man fatta om sådana ord, vilka just avse att stålsätta emot dylikt sken, och veta, att de icke ljuga eller bedraga, utan måste gå i uppfyllelse.

43] Tänk själv efter eller spörj andra och säg mig: dessa som har använt all sin omsorg och flit på att sammanskrapa gods och penningar i mängd, vad hava de dock till sist åstadkommit? Du skall finna, att deras möda och arbete varit förgäves eller att, om de också samlat stora skatter, dessa dock blivit förskingrade och förödda, så att de aldrig själva haft någon glädje av sitt gods och att detta sedan icke genom arv nått ens till tredje släktled.

44] Exempel i överflöd kan du hämta i alla berättelser, ävensom hos gamla erfarna personer; se blott till och giv akt därpå.

45] Saul var en stor konung, utkorad av Gud, och en from man, men då han bestigit tronen, lät han sitt hjärta dragas nedåt och satte sin förtröstan på sin krona och sin makt. Då måste han gå under med allt vad han hade, så att han icke ens fick behålla något enda av sina barn.

46] David åter var en fattig, föraktad man, fördriven och hetsad, så att han icke någonstädes var säker för sitt liv; likväl var det bestämt, att han skulle räddas undan Saul och bliva konung (1 Sam. 16:13). Ty dessa ord måste stå fast och betyga sig såsom sanna. Gud kan nämligen icke ljuga eller bedraga, utan det måste du låta vara något, som tillhör djävulen ensam samt världen med dess falska sken, vilket väl varar en tid, men till sist visar sig utan värde.

47] Låtom oss därför väl lära oss det första budet, så att vi må inse, hurusom Gud icke vill tåla någon förmätenhet eller att vi förtrösta på något annat än honom, och att han av oss ej fordrar något högre än att vi av hjärtat vänta oss allt gott av honom, så att vi gå vår väg rakt fram och använda alla de gåvor, som Gud giver, på alldeles samma sätt som en skomakare blott för sitt arbete gör bruk av nål, syl och tråd och sedan lägger dem ifrån sig eller såsom en resande använder härbärget med föda och säng blott för den timliga nödtorftens skull. På samma sätt må envar i sitt stånd bruka Guds gåvor i enlighet med hans ordning och icke låta något bliva sin herre och avgud.

48] Detta vare nog sagt om det första budet. Här hava vi måst vara något utförligare, emedan allra största vikt ligger på detta; ty – såsom förut är sagt – om hjärtat har det rätt ställt gentemot Gud och detta bud åtlydes, så följa alla de andra buden efter.

Forts. på nästa sida