[Inledning] [Företal]
[Första delen: Guds tio bud] [Andra delen: Om tron] [Tredje delen: Fader vår]
[Fjärde delen: Om dopet] [Femte delen: Om altarets sakrament]

Femte delen: Om altarets sakrament (3/4)

Forts. från föreg. sida

39] Till sist, då vi nu hava en rätt uppfattning och lära om sakramentet, är väl ock en förmaning och uppfordran nödvändig, att man icke må låta en så stor skatt, som man bland de kristna dagligen förvaltar och utdelar, gå sig förbi utan gagn, d.v.s. att de som vilja vara kristna skicka sig att ofta undfå det högheliga sakramentet. 40] Ty vi se, att man härutinnan förhåller sig trög och liknöjd och att deras skara är stor, vilka väl hör evangelium, men – emedan påvens påfund nu äro avskaffade, så att vi äro befriade från hans tvång och bud – kunna låta ett, två, tre år eller längre tid gå utan sakrament, likasom vore de så starka kristna, att de icke behövde detsamma. 41] Somliga låta sig ock hindras och avskräckas från sakramentet därav, att vi hava lärt, att ingen skall gå därtill utan att känna hunger och törst därefter. Andra förebära, att sakramentet är något fritt och icke-nödvändigt och att det är nog, om de blott hava tro. Sålunda komma de flesta därhän, att de bliva alldeles otyglade och förakta både sakramentet och Guds ord.

42] Nu är det visserligen, såsom vi hava sagt, sant, att man på intet sätt får driva eller tvinga någon till sakramentet för att icke återigen införa ett nytt själamördande. Men det skall man dock veta, att sådana människor, som så lång tid äro borta från och undandraga sig sakramentet, icke äro att anse såsom kristna. Ty Kristus har icke inrättat nattvarden för att man skall behandla den som ett skådespel, utan han har bjudit sina kristna, att de skola äta och dricka och göra det till hans åminnelse.

43] Och dock skola väl de, som äro rätta kristna och hålla sakramentet dyrt och högt, själva driva och mana sig därtill. För att likväl de enfaldiga och svaga, som även gärna skulle vilja vara kristna, må desto mera uppfordras att betänka den orsak och det behov, som böra driva dem, vilja vi något litet avhandla denna sak. 44] Ty likasom det i andra angelägenheter, som röra tron, kärleken och tålamodet, icke är nog att blott lära och undervisa, utan vi också dagligen måste förmana, så är det också här av nöden att med all ihärdighet predika, så att vi icke bliva slappa och håglösa, när vi veta och känna, huru djävulen ständigt gör motstånd emot detta och kristligt väsen över huvud och efter förmåga hetsar och driver bort därifrån.

45] Då hava vi först och främst den klara texten i Jesu ord: "Gören detta till min åminnelse." Det är ord, som bjuda och befalla oss och som ålägga alla dem, som vilja vara kristna, att göra bruk av sakramentet. Därför må envar, som vill höra till de lärjungar, med vilka Kristus här talar, betänka detta och rätta sig därefter, icke av tvång och driven av människor, utan av lust att lyda och behaga Herren Kristus. 46] Du invänder likväl: "Det är dock därtill fogat, 'så ofta I gören det', och då tvingar han ju ingen, utan ställer det i vårt fria val." Jag svarar: 47] Det är sant, men detta står ej, för att man aldrig skall göra det. Utan just emedan han begagnar orden: "Så ofta I gören det", så är därvid underförstått, att man bör göra det ofta. Dessa ord äro tillfogade därför, att han vill hava sakramentet fritt och obundet av varje särskild tid, i motsats till judarnas påskalamm, som de skulle äta blott en gång om året och det just på aftonen av den fjortonde dagen efter den första fullmånen utan att få rubba härpå med en enda dag. Det är som ville Kristus med dessa ord säga: "Jag instiftar åt eder en påskhögtid eller nattvard, som I skolen åtnjuta icke allenast denna bestämda afton, en gång om året, utan ofta, när och var I viljen, efter vars och ens lägenhet och behov, utan att I ären bundna vid någon bestämd plats eller tid." 48] Trots detta har påven sedermera vänt upp och ned härpå och åter därav gjort en judehögtid.

49] Du ser sålunda, att friheten icke är given därtill, att man skall förakta sakramentet. Ty det kallar jag förakt, om man utan att hava något förhinder låter sig lång tid gå, varunder man icke begär sakramentet. Vill du hava sådan frihet, så hav lika gärna en ännu större frihet, nämligen att du icke är någon kristen och icke behöver tro och bedja. Ty det ena är lika väl Kristi bud som det andra. Men vill du vara en kristen, så måste du också understundom efterkomma och lyda detta bud. 50] Ty ett sådant bud borde ju beveka dig till självbesinning och till att tänka: "Se, vad är jag för en kristen? Vore jag en rätt kristen, så borde jag ju hysa någon längtan efter det som min Herre har befallt mig att göra."

51] Och just emedan vi förhålla oss så främmande inför sakramentet, så märker man väl, vad slags kristna vi hava varit under påvedömet, i det vi då hava gått därtill av idel tvång och fruktan för människobud, utan lust och kärlek och utan att tänka på att det är Kristi befallning. 52] Men vi tvinga och truga ingen, och ingen behöver göra det oss till tjänst eller välbehag. Men det borde locka och rent av tvinga dig, att Kristus vill det och att det behagar honom väl. Av människor skall man icke låta tvinga sig vare sig till tro eller till något gott verk. Vi göra ingenting vidare än att vi säga och förmana dig, vad du bör göra, icke för vår, utan för din egen skull. Kristus lockar och drager dig; vill du förakta det, så må du själv bära ansvaret därför.

53] Detta är nu vad som i första rummet bör sägas, särskilt åt de kalla och loja, att de må vakna upp och besinna sig över sig själva. Ty såsom jag vet av egen erfarenhet och envar kan pröva på sig själv, är det förvisso sant, att när man drager sig undan från nattvarden, så blir man dag för dag alltmera oemottaglig och kall och hamnar slutligen i förakt för densamma. 54] Men i annat fall kommer man till att rådfråga sitt hjärta och samvete och förhålla sig såsom en människa, som gärna vill ha det rätt ställt gentemot Gud. Ju oftare nu detta sker, desto mera kommer hjärtat till att värmas och upptändas, så att det icke helt och hållet kallnar.

55] Men du invänder: "Om jag då känner, att jag icke är beredd?" Svar: Det är även min anfäktelse. Och den härleder sig framför allt från det gamla väsendet under påvedömet, då man så hårt plågade sig för att vara alldeles ren, så att Gud icke skulle finna det minsta fel hos oss. Härigenom blevo vi så skygga för sakramentet, att var och en plötsligt kunde betagas av skräck och utbrista: "O ve, du är icke värdig." 56] Ty därvid börja natur och förnuft att tänka över vår ovärdighet gentemot den stora, dyra gåvan, och då ter sig det som är vårt såsom en mörk lykta i jämförelse med den klara solen eller såsom gödsel i jämförelse med ädla stenar. Och när man ser detta , så vågar man sig icke fram, utan dröjer, i hopp om att bliva värdig, så länge, att den ena veckan går efter den andra och det ena halvåret efter det andra. 57] Men om du vill se på, huru from och ren du är, och sträva efter att intet må kvälja ditt samvete, så lär du aldrig komma till nattvarden.

58] Därför skall man här göra en åtskillnad mellan människor. Dem som äro fräcka och otyglade skall man säga, att de må hålla sig borta; ty de äro icke skickade att mottaga syndernas förlåtelse då de icke längta därefter och icke hava någon åstundan att vara fromma. 59] De andra däremot, som icke äro sådana ofostrade och självsvåldiga människor, utan gärna skulle vilja vara fromma, de skola icke hålla sig undan därifrån, även om de eljest äro svaga och bristfulla. Detta överensstämmer också med vad S:t Hilarius har sagt: "Om den synd någon har begått icke är av den beskaffenheten, att han med rätta bör uteslutas ur församlingen och gälla för en icke-kristen, så bör han icke avhålla sig från sakramentet", på det att han icke må beröva sig livet. 60] Ty så långt skall ingen människa komma, att hon icke behåller en mängd smärre brister i kött och blod.

61] Därför skola sådana människor lära sig, att den högsta konsten består i att fasthålla, att detta sakrament icke grundar sig på vår värdighet. Ty vi låta icke döpa oss på den grund, att vi skulle vara värdiga och heliga, vi komma ej heller till bikten, såsom vore vi rena och utan synd, utan tvärtom såsom fattiga, eländiga människor och just därför att vi äro ovärdiga, så framt där ej är någon, som icke längtar efter nåd och avlösning och ej heller tänker bättra sig.

62] Men den som gärna vill hava nåd och tröst, han skall själv upptända sin iver och icke låta någon skrämma sig bort från nattvarden, utan säga: "Jag skulle väl gärna vilja vara värdig, men jag kommer icke på grund av någon min värdighet, utan på grund av ditt ord, därför att du har befallt det och jag gärna vill vara din lärjunge, med min värdighet må det sedan gå huru det kan." 63] Men detta är svårt, ty det ligger oss alltid i vägen och hindrar oss, att vi se mera på oss själva än på Kristi ord och mun. Ty naturen vill gärna hava det så, att hon kan tryggt bygga på egen grund; varom icke, vill hon ej vara med. – Detta vare nu nog om det första stycket.

Forts. på nästa sida