[Inledning] [Företal]
[Första delen: Guds tio bud] [Andra delen: Om tron] [Tredje delen: Fader vår]
[Fjärde delen: Om dopet] [Femte delen: Om altarets sakrament]

Femte delen: Om altarets sakrament (2/4)

Forts. från föreg. sida

20] Sålunda hava vi i korthet behandlat det första stycket, som rör detta sakraments väsen. Vi gå nu vidare och betrakta den kraft och nytta, för vars skull det i sista hand är instiftat, något som i detta sammanhang är högeligen av nöden, på det att man må veta, vad vi där skola söka och hämta. 21] Detta är nu klart och lätt att förstå av de nyss anförda orden: "Detta är min lekamen och mitt blod, för eder utgiven och utgjutet till syndernas förlåtelse." 22] Det vill korteligen säga: därför gå vi till sakramentet, att vi där må undfå denna skatt, genom och i vilken vi erhålla syndernas förlåtelse. Varför det? Jo, därför att orden stå där och giva oss detta. Ty fördenskull befaller mig Kristus att äta och dricka, att det skall bli mitt och gagna mig såsom en säker underpant och ett tecken, ja, såsom just det goda självt, som för mig är satt emot min synd, emot döden och all olycka.

23] Därför säges nattvarden med rätta vara en själarnas spis, som när och stärker den nya människan. Ty genom dopet bliva vi först pånyttfödda; men därjämte stannar, såsom sagt är, den gamla huden kvar hos människan i hennes kött och blod, dessutom gives det så många hinder och anfäktelser från djävulens och världens sida, att vi ofta bliva trötta och kraftlösa och understundom även stappla.

24] Därför är nattvarden given till daglig spis och föda, för att tron må vederkvickas och stärkas, så att den i en dylik kamp icke må falla till föga, utan bliva allt starkare och starkare. 25] Ty det nya livet skall vara så beskaffat, att det städse tillväxer och förkovras. 26] Men det måste härvid utstå mycket. Ty en så förbittrad fiende är djävulen, att när han ser, att man gör motstånd mot honom och går till angrepp på den gamla människan, och han icke med våld kan övermanna oss, då smyger och stryker han omkring oss på alla sidor, försöker alla konster och upphör icke, förrän han har uttröttat oss, så att vi antingen uppgiva tron eller liknöjt låta världen ha sin gång och bli olustiga och otåliga. 27] Emot sådant är nu den trösten given, att hjärtat, när det känner sådant, som vill bli det för tungt, här kan hämta tröst och vederkvickelse.

28] Här snärja våra kloka andar med sin stora lärdom och klokhet återigen in sig, i det de skrika och väsnas: "Huru kan bröd och vin förlåta synden och stärka tron?" Och det trots att de höra och veta, att vi säga detta icke om bröd och vin, försåvitt som brödet i och för sig självt är bröd, utan om sådant bröd och vin, som är Kristi lekamen och blod och som är förbundet med instiftelsens ord. Detta, säga vi, och intet annat är ju den skatt, varigenom sådan förlåtelse är oss förvärvad. 29] Nu gives förlåtelsen och blir vår egendom endast och allenast genom de orden: "för eder utgiven och utgjutet". Ty i dem har du båda delarna, både att det är Kristi lekamen och blod och att det är din egendom såsom en dig given skatt och skänk. 30] Nu kan ju Kristi lekamen icke vara något ofruktbart och onyttigt, som ingenting uträttar eller gagnar. Dock, huru stor skatten än i och för sig må vara, så måste den omslutas av ordets hölje, när den räckes åt oss; eljest skulle vi icke veta därom, ej heller söka densamma.

31] Därför är det fullkomligt meningslöst, när de säga: "Kristi lekamen och blod är icke vid nattvarden utgiven eller utgjutet för oss, därför kan man icke genom sakramentet vinna syndernas förlåtelse." Ty ehuru verket på korset har skett och syndernas förlåtelse är förvärvad, så kunna de icke på annat sätt än genom ordet komma till oss. Ty huru visste vi eljest om, att detta skett och att det är avsett som gåva åt oss, om man icke genom predikan eller det muntliga ordet förkunnade det? Varifrån hava de (svärmandarna) sin kunskap därom eller huru kunna de fatta om och tillägna sig förlåtelsen, om de icke hålla sig till och tro på Skriften och evangelium? 32] Nu är ju hela evangelium jämte den trosartikeln: "Jag tror på en helig kristlig kyrka, syndernas förlåtelse" o.s.v. genom ordet inneslutet i detta sakrament och oss tillbjudet. Varför skulle vi då låta en sådan skatt ryckas bort ifrån sakramentet, då de (motståndarna) likväl nödgas erkänna, att det här just är fråga om samma ord, som vi allestädes i evangelium höra, och då de lika litet kunna säga, att dessa ord i sakramentet icke äro av något gagn, som de våga påstå, att hela evangelium eller Guds ord, bortsett från sakramentet, till intet gagnar.

33] Vi hava sålunda nu genomgått hela sakramentet, med hänsyn till både vad det är i och för sig och vad det åvägabringar och gagnar. Nu måste man också se, vilken den person är, som undfår dylik kraft och nytta. Och det är kort sagt – såsom ovan i fråga om dopet och eljest ofta är utvecklat – den som tror detta, som orden utsäga och innehålla. Ty de äro icke talade eller förkunnade för stockar och stenar, utan för dem som höra och till vilka Kristus säger: 34] "Tagen och äten" o.s.v. Och emedan det som han tillbjuder och lovar är syndernas förlåtelse, så kan detta icke mottagas på annat sätt än genom tron. Sådan tro fordrar han själv i ordet, då han säger: "För eder utgiven och för eder utgjutet", såsom ville han säga: "Därför giver jag eder detta och bjuder eder att äta och dricka det, för att I skolen mottaga och njuta det." 35] Den som nu låter detta vara sagt till sig och tror, att det är sant, han har det också; men den som icke tror, han har intet, emedan han låter detta förgäves tillbjudas sig och icke vill komma i åtnjutande av en så hälsosam gåva. Skatten är väl upplåten och ligger framför var mans dörr, ja, på var mans bord, men det fordras också, att du tager emot densamma och med visshet tror, vad orden säga dig.

36] Detta är nu hela den kristliga beredelsen till att värdigt mottaga detta sakrament. Ty emedan denna skatt erbjudes oss just genom orden i fråga, kan man icke annat än med hjärtat omfatta och tillägna sig densamma, ty med handen kan man ju icke fatta en sådan skänk och evig skatt. 37] Att fasta och bedja m.m. må väl vara en utvärtes beredelse och barnaövning, på det att kroppen må förhålla sig tuktigt och vördnadsfullt gentemot Kristi lekamen och blod; men det som däri och därmed gives kan icke kroppen fatta eller tillägna sig. Men det gör tron hos ett hjärta, som inser värdet av denna skatt och längtar därefter.

38] Detta må nu vara tillräckligt för den allmänna undervisningen om sakramentet; ty det som vidare kan vara att säga därom får anstå till ett annat tillfälle.

Forts. på nästa sida