[Inledning] [Företal]
[Första delen: Guds tio bud] [Andra delen: Om tron] [Tredje delen: Fader vår]
[Fjärde delen: Om dopet] [Femte delen: Om altarets sakrament]

Fjärde delen: Om dopet (2/2)

Forts. från föreg. sida

47] Härvid uppstår emellertid en fråga, varmed djävulen genom sina partier förvirrar världen, nämligen angående barnens dop, huruvida även de tro och bliva rätt döpta. Härpå svara vi i korthet: 48] den som är olärd må skjuta denna fråga ifrån sig och överlämna den åt de lärde. Men vill du giva ett svar, 49] så svara på följande sätt. Att barndopet behagar Kristus väl, framgår tillräckligt tydligt av hans eget verk, i det nämligen Gud bland dem som så blivit döpta helgat många och givit dem den Helige Ande; och ännu i dag äro de många, hos vilka man både av deras lära och deras liv märker, att de hava den Helige Ande, såsom det ju är givet även åt oss att kunna utlägga Skriften och känna Kristus, vilket icke är möjligt utan den Helige Ande. 50] Om däremot Gud icke bekände sig till barndopet, så skulle han icke åt någon som döpts på detta sätt giva den Helige Ande eller någon hans gåva. Korteligen, då skulle från äldsta tid intill denna dag ingen människa på jorden ha varit en kristen. Då nu likväl Gud bekräftar dopet genom att giva sin Helige Ande – såsom man väl märker hos somliga fäder, såsom S:t Bernhard, Gerson, Johan Hus och andra – och då den heliga kristna kyrkan skall bestå ända till världens slut, så måste våra motståndare bekänna, att barndopet är Gud välbehagligt. Ty Gud kan ju icke vara i strid med sig själv eller vara medhjälpare till lögn och bedrägeri, ej heller giva sin nåd och sin Ande till dess befrämjande. 51] Detta är nära nog den bästa och kraftigaste bevisning för de enfaldiga och olärda. Ty man skall dock aldrig kunna taga ifrån oss eller kullslå den artikeln: "Jag tror på en helig kristlig kyrka, de heligas samfund" o.s.v.

52] Därefter säga vi vidare, att för oss den största vikten icke ligger därpå, huruvida den som blir döpt tror eller icke tror; ty trons frånvaro gör icke dopet orätt, utan allt beror av Guds ord och befallning. 53] Detta är nu visserligen något svårt att fatta, men grundar sig helt och hållet på det som jag har sagt, att dopet ingenting annat är än vatten och Guds ord jämte och med varandra. D.v.s. så snart ordet är förbundet med vattnet, så är dopet ett rätt dop, även om tron icke kommer därtill. Ty min tro verkar icke dopet, utan den mottager dopet. Så blir icke dopet ett orätt dop, även om det icke skulle mottagas och brukas på rätt sätt, då det ju, såsom sagt, icke är bundet vid vår tro, utan vid ordet. 54] Ty om här genast i dag komme en jude med skrymteri och argt uppsåt och vi med allt allvar döpte honom, så måste vi icke desto mindre säga, att detta dop är ett rätt dop. Ty där är vattnet jämte Guds ord, även om den som döpes icke mottager dessa ting, såsom han bör. På samma sätt mottaga de som ovärdigt går till nattvarden det rätta sakramentet, även om de icke tro.

55] Du ser alltså, att partiandarnas invändningar icke äro något värda. Ty även om, som sagt, barnen icke trodde, vilket dock icke – i enlighet med vad nu är visat – är fallet, så vore dopet ett rätt dop, och ingen bör på nytt döpa dem. På samma sätt sker inget intrång på altarets sakrament, om någon med ond avsikt går till detsamma, och det skulle icke kunna tillåtas, att nattvarden för missbrukets skull genast finge på nytt mottagas, liksom hade man förut icke verkligen undfått densamma. Det vore nämligen att på det högsta smäda och skända sakramentet. Huru kunna vi inbilla oss något sådant, som att Guds ord och ordning genom vårt missbruk skulle vara något oriktigt och ogiltigt?

56] Har du, säger jag fördenskull, hittills icke trott, så tro åtminstone nu och säg så: "Dopet har väl varit rätt, men jag har dessvärre icke rätt mottagit det." Ty även jag själv liksom alla, som låta döpa sig, måste inför Gud bekänna: "Jag träder fram med min tro och även andras; likväl kan jag icke bygga därpå, att jag tror och att många människor bedja för mig, utan därpå bygger jag, att det är ditt ord och din befallning." Och detta alldeles på samma sätt som jag, när jag går till nattvarden, bygger icke på min egen tro, utan på Kristi ord. Om jag är stark eller svag, det överlämnar jag åt Gud att sörja för. Det vet jag dock, att han bjuder mig att gå åstad, äta och dricka m.m. samt att han skänker mig sin lekamen och sitt blod; och uti detta skall jag icke bliva besviken eller bedragen.

57] På samma sätt göra vi nu också i fråga om barndopet. Barnet bära vi fram i den tanken och förhoppningen, att det tror, och bedja, att Gud måtte förläna det tro; men det är icke därför vi döpa det, utan blott och bart emedan Gud har befallt det. Varför det? Emedan vi veta, att Gud icke ljuger. Jag och min nästa, korteligen alla människor, må taga fel och bedraga, men Guds ord kan icke taga fel.

58] Därför är det förmätna, ofromma människor, som resonera och draga slutsatser på följande sätt: "Varest tron icke är rätt, där kan icke heller dopet vara rätt." Det är alldeles, som om jag ville draga slutsatsen: "Om jag icke tror, så är Kristus intet" eller: "Om jag icke är lydig, så äro föräldrar och överhet intet." Är månne det en riktig slutsats, att när någon icke gör vad han bör göra, saken i sig själv skulle vara intet och utan förbindande kraft? 59] Käre vän, vänd snarare om det och drag denna slutsats: Just därför är dopet någonting och ett rätt dop, emedan man kan ha mottagit det på orätt sätt. Ty om det i sig självt ej vore rätt, så kunde man icke missbruka det eller försynda sig däremot. Därför heter det: "Abusus non tollit, sed confirmat substantiam", d.ä. "missbruk upphäver icke väsendet, utan bekräftar detsamma". Ty guld förblir icke desto mindre guld, även om det med synd och skam bäres av en sköka.

60] Därför står det fast, att dopet alltid förblir ett rätt dop och bibehåller sitt väsen oförkränkt, även om blott en enda människa bleve döpt och denna dessutom icke hade en rätt tro. Ty Guds ordning och ord låta sig icke rubbas och förändras av människor. 61] Dessa åter, svärmeandarna, äro så förblindade, att de icke se Guds ord och befallning, utan likställa dopet med vattnet i en bäck eller kruka och överheten med en vanlig människa; och när de icke se någon tro eller lydnad, så skola dopet och överheten i och för sig intet ha att betyda. 62] Här är en hemlig, upprorisk djävul på färde, som gärna ville rycka kronan av överheten, för att man sedan skulle kunna trampa den under fötterna samt så förvända och göra om intet alla Guds verk och ordningar. 63] Därför måste vi vara vaksamma och rustade och icke låta oss lockas eller vändas bort från ordet, så att vi låta dopet vara ett blott och bart tecken, såsom svärmarna fantisera om.

64] Allra sist bör man ock veta, vad dopet betyder och varför Gud förordnat just ett sådant utvärtes tecken och förfarande till det sakrament, varigenom vi först upptages i kristenheten. 65] Men detta verk eller förfarande består däri, att man sänker oss ned i vattnet, som sköljer över oss, och därefter åter drager oss upp därur. Dessa båda ting, att nedsänkas under vattnet och åter tagas upp därur, känneteckna dopets kraft och verkan, som består just i den gamle Adams dödande och därefter den nya människans uppståndelse, vilka båda hela vårt liv igenom måste fortgå hos oss, så att en kristens liv icke är något annat än ett dagligt dop, en gång påbegynt och sedan beständigt fortsatt. Ty det måste oavlåtligen vara så beskaffat, att vad som tillhör den gamle Adam ständigt utränsas och i stället det framkommer, som hör till den nya människan.

66] Vad är då den gamla människan? Hon är den, som är oss medfödd från Adam, hon är fallen för vrede, hat, avund, okyskhet, girighet, lättja, högfärd, otro; hon är behäftad med allehanda laster och har av naturen intet gott i sig. 67] När vi nu komma i Kristi rike, bör sådant dagligen avtaga, så att vi bliva ständigt mera milda, tåliga och saktmodiga samt allt mer dämpa otro, girighet, hat, avund och högfärd.

68] Detta är dopets rätta bruk bland de kristna, sådant det antydes genom döpande med vatten. Varest nu detta icke sker, utan den gamle Adam får fria tyglar, så att han blott bliver starkare, där kan man icke tala om att dopet brukas, utan där strävar man emot detsamma. 69] Ty de som äro utanför gemenskapen med Kristus kunna icke annat än dagligen varda sämre, såsom ordspråket så sant lyder: "ständigt sämre, ju längre, desto värre". 70] Var någon i fjol högfärdig och girig, så är han i år ännu mycket girigare och mera högfärdig, så att alltså odygden växer och tilltager hos honom ända från barndomen. Ett litet barn har inga särskilda odygder, men när det växer upp, blir det otuktigt och okyskt. Kommer det sedan till sin fulla mannaålder, så framträda de riktiga synderna, ju längre, desto mera.

71] Därför fortskrider den gamla människan oavbrutet i överensstämmelse med sin natur, om man icke genom dopets kraft håller tillbaka och dämpar henne; när vi åter har blivit kristna, avtager den gamla människan dagligen, till dess att hon helt och hållet underkuvas. Detta är att på rätt sätt nedsänkas i dopet för att dagligen åter komma upp ur detsamma. 72] Så är det yttre tecknet instiftat, icke blott för att det skall öva en kraftig verkan, utan också för att det skall häntyda på något annat. 73] Varest nu tron är för handen med sina frukter, där hava vi icke blott en kraftlös häntydning, utan också en densamma åtföljande verkan; men där tron saknas, stannar det vid ett blott ofruktbart tecken.

74] Och här ser du, att dopet både i anseende till sin kraft och sin sinnebildliga betydelse omsluter jämväl det tredje sakramentet, som man har kallat boten 75] och som egentligen icke är något annat än dopet. Ty vad betyder väl bot annat än att med allvar angripa den gamla människan och börja ett nytt liv? Lever du alltså i bot, så vandrar du i dopet, som icke allenast sinnebildligt häntyder på detta nya liv, utan också verkar, uppväcker och framdriver detsamma. 76] Ty i dopet gives nåd, ande och kraft till att förkväva den gamla människan, så att den nya människan må framkomma och vinna styrka.

77] Fördenskull bliver dopet alltjämt bestående, och även om någon skulle falla därifrån och synda, så står dock alltid en återgång dit öppen för oss, så att vi åter kan vinna herravälde över den gamla människan. 78] Men med vatten behöver man icke mera begjuta oss; ty om man hundra gånger läte sig sänkas ned i vatten, så gives det dock icke mer än ett dop. Men dess verkan och betydelse fortfar och förbliver. 79] Sålunda är boten ingenting annat än en återgång och ett nytt tillträde till dopet, så att man upprepar och övar det, som man förut begynt men sedan upphört med.

80] Detta säger jag, för att man icke skall hängiva sig åt den föreställningen, som vi länge hyst, då vi menade, att dopet nu vore förlorat, så att man icke mera hade någon användning därför, sedan man åter fallit i synd. Orsaken härtill är, att man icke uppskattar dopet annat än efter det yttre verk, som en gång har skett. 81] Och detta låter härleda sig ur vad S:t Hieronymus skrivit: "Boten är den andra räddningsplankan, på vilken vi måste simma och rädda oss, sedan det skepp slagits sönder, på vilket vi stiga ombord och färdas, när vi inträda i kristenheten." 82] På så sätt, när detsamma icke mera tänkes vara oss till gagn, tager man likväl bort dopets övning. Det är därför icke riktigt talat: ty skeppet går icke sönder, emedan det såsom sagt är Guds stiftelse och icke vårt verk. Men det inträffar väl, att vi halka och falla därur. Faller dock någon ur, så må han se till, att han åter simmar till skeppet och håller sig fast där, till dess att han åter kan komma upp på skeppet och fortsätta färden, såsom han förut hade börjat.

83] Man ser härav, vilken hög och förträfflig sak dopet är. Ty det rycker oss ur djävulens gap och gör oss till Guds egendom, det dämpar och borttager synden, vidare stärker det dagligen den nya människan samt övar ständigt sitt verk och förbliver i kraft, till dess vi från detta elände komma till den eviga härligheten.

84] Därför skall var och en betrakta dopet såsom en daglig klädnad, vari han ständigt skall gå klädd, så att han alltid må befinnas leva i tron och dess frukter, underkuvande den gamla människan och tillväxande i den nya. 85] Ty om vi vilja vara kristna, så måste vi flitigt öva det verk, i kraft av vilket vi äro kristna. 86] Om någon åter faller från dopet, så må han åter komma dit. Ty liksom Kristus, nådastolen, icke övergiver oss eller hindrar oss att på nytt komma till honom, även om vi synda, på samma sätt förbliva ock alla hans skatter och gåvor sig ständigt lika. Såsom vi nu en gång i dopet hava fått syndernas förlåtelse, så förbliver denna förlåtelse ännu dagligen hos oss, så länge vi leva, d.v.s. så länge vi dragas med den gamla människan.