[Inledning] [Företal]
[Första delen: Guds tio bud] [Andra delen: Om tron]
[Tredje delen: Fader vår: | Första | Andra | Tredje | Fjärde | Femte | Sjätte | Sista]
[Fjärde delen: Om dopet] [Femte delen: Om altarets sakrament]

Tredje delen: Fader vår (1/8)

1] Vi hava nu hört, vad man skall göra och tro samt vari det bästa och saligaste livet består. Nu följer det tredje stycket, som handlar om, huru man skall bedja. 2] Ty emedan det är så beskaffat med oss, att ingen människa fullkomligt kan hålla de Tio buden, även om hon har begynt att tro, och emedan djävulen jämte världen och vårt eget kött med all makt sätter sig till motvärn, så är ingenting så nödvändigt som att beständigt ansätta Gud med åkallan, rop och böner, att han måste giva, uppehålla och föröka hos oss tron och uppfyllelsen av de Tio buden samt undanröja allt, som ligger oss i vägen och hindrar oss därvid. 3] Men för att vi skulle veta, vad och huru vi skola bedja, har vår Herre Kristus, såsom vi skola se, själv lärt oss sätt och ord.

4] Innan vi dock gå att i följd förklara bönerna i Fader vår, synes det vara högeligen av nöden att först förmana och uppmuntra människorna till bön, såsom också Kristus och apostlarna hava gjort. 5] Detta bör nämligen först avhandlas, på det man må veta, hurusom vi på grund av Guds befallning äro skyldiga att bedja. Vi hava nämligen i det andra budet, "Du skall icke missbruka Guds namn", hört, att däri fordras, att vi skola prisa Guds heliga namn, i all nöd anropa det eller bedja. Ty att anropa är ingenting annat än att bedja. 6] Men det betyder, att detta är lika strängt och allvarligt befallt som allt det övriga, att icke hava någon annan Gud, att icke dräpa, icke stjäla m.m. Ingen må därför tänka, att det är likgiltigt, om man beder eller icke, såsom ogudaktiga människor hängiva sig åt dylik vanföreställning och tänka: "Varför skulle jag bedja? Vem vet, om Gud aktar på eller vill höra min bön? Beder inte jag, så beder en annan." De komma på så sätt in i vanan att aldrig bedja och undskylla sig med att vi förkasta falska och skrymtaktiga böner, liksom lärde vi, att man icke bör eller får bedja.

7] Men det är ju sant, att de böner man hittills förrättat, då man pladdrat och sorlat i kyrkan m.m., förvisso icke hava varit några verkliga böner. Ty sådana utvärtes ting må, om de rätt brukas, vara en övning för de små barnen, för skolpiltar och enfaldiga, och man må kalla det att sjunga eller läsa, men bön i egentlig mening kan sådant icke benämnas. 8] Men att bedja är, såsom andra budet säger, att anropa Gud i all nöd. Det begär han också av oss, och det får icke bero av vårt gottfinnande, utan vi skola och måste bedja, om vi vilja vara kristna, lika väl som vi skola och måste vara lydiga mot fader och moder samt mot överheten. Ty genom åkallan och bön varder Guds namn ärat och brukat till själens gagn. 9] Detta bör du nu framför allt besinna, så att du kan tysta ned och tillbakavisa sådana tankar, som avhålla och avskräcka dig från att bedja. Ty liksom det icke går an, att en son säger till sin fader: "Vad spelar min lydnad för roll? Jag vill gå och göra vad mig lyster; det har ändå ingen betydelse", utan liksom budet finnes: du skall och måste göra det, på samma sätt står det icke i mitt skön att göra eller underlåta, utan jag skall och måste bedja.

[Concordia Triglotta: 10] ... 11] ...]

12] Då det nu med sådant allvar är oss bjudet att bedja, skall du härav sluta och förstå, att ingen på något sätt må förakta sin bön, utan tänka stort och högt därom. 13] Och tag härvid alltid jämförelser från de andra buden. Ett barn får på intet sätt akta sin lydnad mot fader och moder ringa, utan skall alltid tänka: denna gärning är lydnadens gärning, och vad jag gör, gör jag icke i annan tanke, än att jag vandrar i lydnad och i hägnet av Guds bud, varpå jag kan bygga och stödja mig, och jag aktar detta såsom något stort icke på grund av min värdighet, utan på grund av Guds befallning. Och på samma sätt också här: vad våra böner eller förböner än gälla, så skola vi anse dem såsom befallda av Gud och gjorda i lydnad mot honom och tänka så: i vad på mig ankommer har bönen ingen kraft, men därför skall den gälla, att Gud har befallt den. Därför skall en och var, vad han än har att bedja om, alltid komma inför Gud med lydnad för detta bud.

14] Därför bedja och förmana vi på det flitigaste alla, att de må lägga detta på hjärtat och på intet sätt akta bönen ringa. Ty hittills har man i djävulens namn lärt så, att ingen har aktat på detta, utan man har menat det vara nog, om blott den yttre gärningen skedde, vare sig Gud hörde bönen eller icke. Detta är att bedja på vinst och förlust och att pladdra i väg på måfå. Därför är det ock en fåfäng bön. 15] Ty vi låter oss förvirras och avskräckas av sådana tankar som: "Jag är icke helig och värdig nog; om jag vore så helig och värdig som S:t Petrus eller Paulus, så skulle jag bedja." Men långt bort med sådana tankar! Ty alldeles samma befallning, som kom till S:t Paulus, gäller också mig, och det andra budet är givet lika väl för min skull som för hans, så att han icke har att berömma sig av något bättre och heligare bud än jag. 16] Därför bör du säga: "Min bön, som jag förrättar, är lika helig, kostlig och Gud välbehaglig som S:t Pauli och de allra största helgonens. Och grunden härtill är: jag vill gärna låta honom vara heligare, om man ser på hans person, men icke om man ser på budet, ty Gud har behag till bönen icke för personens skull utan för sitt ords skull och emedan vi lyda ordet. Och på samma bud, varpå alla heliga grunda sin bön, grundar också jag min; dessutom beder jag just detsamma, varom de alltid bedja och hava bedit; och detta är för mig lika, ja, än mera nödvändigt än för dessa stora heliga."

17] Detta stycke vare nu det första, liksom det ock är det allra nödvändigaste att veta, nämligen att alla våra böner skola grunda och stödja sig på lydnad för Gud utan anseende till vår person, om vi äro syndare eller fromma, värdiga eller ovärdiga. 18] Och vi skola veta, att Gud icke låter gäcka sig, utan vredgas och straffar, om vi icke bedja, lika väl som han straffar all annan olydnad. Men vi skola veta, att han icke vill låta vår bön vara förgäves och utan gagn, ty om han icke ville höra dig, skulle han icke bjuda dig att bedja och härav göra en så sträng befallning.

19] För det andra borde vi så mycket mer lockas och drivas till bön, som Gud också tillfogat ett löfte och utfäst sig, att det skall vara visst och säkert som vi bedja, såsom han säger i Ps. 50:15: "Åkalla mig i nöden, så vill jag hjälpa dig", och Kristus säger i Matt. 7:7f.: "Bedjen, och eder skall varda givet, ty var och en som beder, han får." 20] Sådant borde ju väcka och upptända vårt hjärta till att bedja med lust och kärlek, då han med sitt ord betygar, att vår bön behagar honom hjärtligen väl och därtill förvisso skall bliva hörd och uppfylld, på det att vi icke må förakta hans befallning eller slå den i vädret och bedja i ovisshet.

21] Sådant kan du förehålla honom och säga: "Här kommer jag, käre Fader, och beder, icke på eget bevåg eller i förlitan på egen värdighet, utan på grund av ditt bud och löfte, som icke kan svika eller bedraga mig." Den som nu icke tror detta löfte, han skall återigen veta, att han förtörnar Gud såsom den där på det högsta vanhedrar honom och beskyller honom för lögn.

22] Dessutom borde även det locka och beveka oss, att Gud, utom det han befaller och lovar, också förekommer oss och själv visar oss ord och sätt samt lägger i vår mun, huru och vad vi böra bedja, på det att vi må se, huru hjärtligt han tager sig an vår nöd, och icke tvivla på att en sådan bön behagar honom väl och förvisso skall bliva hörd, något som ju är en stor fördel i jämförelse med alla andra böner, som vi själva skulle kunna uttänka. 23] Ty då skulle samvetet alltid stanna i tvivel och säga: "Jag har bedit, men vem kan veta, huru det behagar honom eller om jag därvid har använt det rätta sättet eller måttet?" Därför är det icke möjligt att på jorden finna en ädlare bön än det dagliga Fader vår, emedan denna bön innesluter ett så skönt vittnesbörd om att Gud av hjärtat gärna hör oss, något som vi icke borde vilja utbyta mot all världens gods.

24] Också är denna bön även av den anledningen föreskriven, att vi skola se och betänka den nöd, som skall tvinga och driva oss till att utan återvändo bedja. Ty den som vill bedja, han måste också därvid andraga något, förebringa och nämna något särskilt, som han åstundar; varom icke, så kan det icke kallas en bön.

25] Därför hava vi ock med skäl förkastat munkarnas och de påviska prästernas böner, vilka dag och natt ursinnigt ula och mumla, utan att någon enda av dem tänker på att bedja om det allra ringaste; och om man kunde på ett ställe sammanföra alla tempel med deras präster, så skulle de nödgas bekänna, att de aldrig av hjärtat bedit om så mycket som en droppe vin. Ty ingen av dem har någonsin av lydnad för Gud och av tro på hans löfte eller driven därtill av någon nöd företagit sig att bedja, utan man har i bästa fall icke tänkt på annat än att göra en god gärning, varmed man skulle kunna betala Gud; man ville nämligen icke mottaga av Gud, utan blott giva åt honom.

26] Men där det skall vara en rätt bön, där måste det vara ett sådant allvar, att man känner sin nöd, och en sådan nöd, som trycker oss och driver oss att ropa och åkalla. Ty då springer bönen fram av sig själv, såsom den bör göra, så att man icke behöver någon undervisning, huru man skall bereda sig därtill eller åvägabringa andakt därvid. 27] Men den nöd, som vi skola känna både med hänsyn till oss själva och alla andra, skall du i rikaste mått igenfinna i Fader vår. Därför skall denna bön också tjäna därtill, att man därigenom erinrar sig denna nöd, betraktar den och låter den gå sig till sinnes, på det att vi icke förtröttas i att bedja; ty vi hava alla tillräckligt mycket, som fattas oss; men felet ligger däri, att vi icke känna eller se det. Därför vill Gud, att du klagar över och drager fram inför honom denna din nöd och börda, icke därför att han ej skulle veta därom, utan för att du må upptända ditt hjärta till att bedja desto starkare och begära desto mer och för att du må vitt öppna och utbreda din mantel till att mottaga mycket.

28] Därför borde vi ända från barndomen vänja oss att dagligen bedja, var och en för all den nöd, som på ett eller annat sätt vållas av vidriga omständigheter, men också för den han ser hos andra människor i sin omgivning, såsom för predikanter, överhet, grannar, tjänstefolk, och därvid alltid, såsom sagt, förehålla Gud hans bud och löfte och veta, att han icke vill, att detta skall föraktas. 29] Detta säger jag, emedan jag så gärna skulle vilja, att man åter sökte inplanta detta hos människorna, så att de lärde sig att rätt bedja och icke ginge där så råa och kalla, varigenom de dagligen bliva allt oskickligare till att bedja, något som också djävulen önskar och med alla krafter befordrar, ty han känner väl, vad avbräck och skada det orsakar honom, om bönen rätt flitigt övas.

30] Ty det skola vi veta, att allt vårt skydd och beskärm utgöres av bönen allena. Ty gentemot djävulen och hans anhang, vilka lägga sig i vår väg, äro vi alltför svaga, så att de väl kunde förtrampa oss under sina fötter. Därför måste vi besinna oss och gripa till vapen, med vilka de kristna skola vara rustade för att bestå gentemot djävulen. 31] Ty vad, menar du, har väl hittills uträttat så stora ting, avvärjt eller dämpat våra fienders rådslag och förehavanden, mord och uppror, varigenom djävulen velat undertrycka oss jämte evangelium, om icke några fromma människors böner, vilka till vårt skydd uppdragit liksom en mur av järn? Våra fiender skulle eljest själva ha fått se ett helt annat skådespel, huru djävulen skulle ha fördränkt hela Tyskland i dess eget blod. De må väl nu efter behag skratta däråt och göra sig lustiga däröver, vi skola likväl utan något annat vapen än bönen gott bliva herrar över både dem och djävulen, blott vi flitigt hålla i därmed och icke förtröttas. 32] Ty varhelst en from kristen beder: "Käre Fader, låt dock din vilja ske", så svarar han däruppe: "Ja, kära barn, det skall förvisso uppfyllas och ske, djävulen och all världen till trots."

33] Detta vare nu sagt till förmaning, att man framför allt må lära sig att skatta bönen högt och dyrt och veta att riktigt skilja mellan det blotta pladdrandet och att bedja en verklig bön. Ty vi förkasta på intet sätt bönen, vad vi förkasta är blott det alldeles gagnlösa ulandet och mumlandet, såsom också Kristus själv förkastar och förbjuder det långa och myckna ordandet.

34] Nu vilja vi så kort och tydligt som möjligt behandla Fader vår. Där äro nu i sju artiklar eller böner efter varandra sammanfattade alla de behov, som oavlåtligen göra sig gällande och varav vart och ett är så stort, att det borde driva oss till att livet igenom bedja för dess skull.

Forts. på nästa sida