Luthers stora katekes

[Inledning] [Företal]
[Första delen: Guds tio bud] [Andra delen: Om tron]
[Tredje delen: Fader vår: | Första | Andra | Tredje | Fjärde | Femte | Sjätte | Sista]
[Fjärde delen: Om dopet] [Femte delen: Om altarets sakrament]


Tredje delen: Fader vår (8/8)

Forts. från föreg. sida

Sista bönen

112] Utan fräls oss ifrån ondo. Amen.

113] På grekiska lyder detta stycke så: fräls eller bevara oss från "den onde". Det ser härav ut, som talade Kristus här om djävulen och som ville han till ett sammanföra allt, så att den egentliga summan av all bön är riktad mot denne vår huvudfiende. Ty han är den som ibland oss förhindrar allt sådant, som vi bedja om: Guds namn och ära, Guds rike och vilja, det dagliga brödet, ett gott och glatt samvete o.s.v.

114] Därför sammanfatta vi nu slutligen detta allt och säga: "Käre Fader, hjälp dock, att vi varda befriade från allt ont!" 115] Men icke desto mindre innefattas häri också allt som kan vederfaras oss i djävulens rike, såsom fattigdom, skam, död och med ett ord all den osaliga jämmer och det djupa kval, varav världen rymmer så otaligt mycket. Ty djävulen, som icke blott är lögnare utan även en dråpare, traktar också oavlåtligen efter vårt liv och finner sitt särskilda behag i, när han kan tillskynda oss någon lekamlig skada eller olycka. Därav kommer det, att han bryter halsen av många eller berövar andra förståndet, dränker somliga och driver många därhän, att de berövar sig själva livet, eller förmår människorna till många andra förskräckliga ting. 116] Därför återstår oss på jorden gentemot denne huvudfiende ingenting annat än att bedja. Ty om Gud icke uppehölle oss, så vore vi intet ögonblick säkra för honom.

117] Härav ser du, huru Gud vill bliva anropad även gentemot allt som i lekamlig måtto anfäktar oss, så att vi icke söka och vänta hjälp hos någon annan än honom. 118] Detta har han likväl satt allra sist. Ty skola vi bevaras och förlossas från allt ont, så måste dessförinnan hans namn bland oss helgas, hans rike vara hos oss och hans vilja ske. Därefter vill han allra sist bevara oss för synd och skam, därjämte ock för allt som gör oss ont och är oss skadligt.

 

119] Sålunda har Gud i största korthet framställt för oss alla de oundgängliga behov, som alltid pressa oss, så att vi icke hava någon ursäkt, om vi försumma att bedja. Men därvid ligger nu makt uppå, att vi också lära att säga "amen" därtill, d.ä. icke tvivla på att vår bön förvisso är hörd och skall gå i uppfyllelse. Ty amen är ett ord, som blott tillhör den orubbliga tron, vilken icke beder ut i det ovissa, utan vet, att Gud icke ljuger, emedan han har lovat att höra oss. 120] Varest icke sådan tro finnes, där kan icke heller en rätt bön finnas.

121] Därför äro de fångna i en skadlig villfarelse, vilka bedja på sådant sätt, att de icke våga säga av hjärtat ja därtill och med visshet fastställa, att Gud hör, utan förbliva tvivlande och säga: "Huru skulle jag våga vara så djärv och berömma mig av att Gud hör min bön? Jag är ju dock blott en fattig syndare" och annat sådant.

122] Detta kommer därav, att de icke se på Guds löfte, utan på sina gärningar och sin egen värdighet. Men härmed förakta de Gud och beskylla honom för lögn. Därför få de heller icke något, 123] såsom S:t Jakob kap. 1:6f. säger: "Men han bedje i tro, utan att tvivla; ty den som tvivlar är lik havets våg, som drives omkring av vinden och kastas hit och dit. En sådan människa må icke tänka, att hon skall få något från Herren." 124] Se, så angelägen är Gud därom, att vi skola vara vissa, på det att vi icke må bedja förgäves och på intet sätt akta vår bön ringa.

 

Föregående avsnitt | Till sidans början | Nästa avsnitt

Logosmappen > Bibel och bekännelse > Konkordieboken > Stora katekesen > Sista bönen

11.4.2005