[Inledning] [Företal]
[Första delen: Guds tio bud] [Andra delen: Om tron]
[Tredje delen: Fader vår: | Första | Andra | Tredje | Fjärde | Femte | Sjätte | Sista]
[Fjärde delen: Om dopet] [Femte delen: Om altarets sakrament]

Tredje delen: Fader vår (7/8)

Forts. från föreg. sida

Sjätte bönen

99] Och inled oss icke i frestelse.

100] Vi hava nu tillräckligt hört, vad möda och arbete det vill till för att kvarhålla och förbliva vid allt det, varom man beder, och att det ändock aldrig avlöper utan felsteg och stapplande. Och dessutom, även om vi hava vunnit förlåtelse och ett gott samvete samt helt lösts från våra synder, så är det dock med levnaden så beskaffat, att man i dag står och i morgon kan falla. Därför måste vi, även om vi äro fromma och hava ett gott samvete inför Gud, ständigt på nytt bedja, att han icke måtte låta oss falla tillbaka i synd och vika för anfäktelser och frestelser.

101] Men frestelsen är av trenne slag: köttets, världens och djävulens. 102] Ty i köttet hava vi vår boning och släpa med oss den gamle Adam, som dagligen rör sig och lockar oss till otukt, lättja, frosseri och dryckenskap, girighet och svek för att bedraga och lura nästan, med ett ord till allehanda onda lustar, som av naturen låda vid oss och som dessutom uppväckas genom andra människors sällskap och exempel, genom vad vi höra och se, allt ting som ofta såra och upptända begär även i ett oskyldigt hjärta.

103] Därefter kommer världen, som med ord och gärningar vållar anstöt och driver oss till vrede och otålighet. Kort sagt, där är ingenting annat än hat, avund, fiendskap, våld, orätt, trolöshet, hämnd, svordom, bannor, förtal, högfärd och prål med överdådig klädedräkt, med ära, rykte och vanmakt, varvid ingen vill vara den ringaste, utan var och en sitta främst och synas framför alla andra.

104] Därtill sällar sig nu djävulen, som hetsar och blåser under allestädes. Men i synnerhet är han verksam med avseende på sådant, som rör samvetet och andliga ting, nämligen att vi må slå i vädret och förakta både Guds ord och verk, så att han må kunna draga oss bort ifrån tron, hoppet och kärleken och driva oss till vantro, falsk säkerhet och förstockelse eller till förtvivlan, gudsförnekelse, hädelse och otaliga andra förskräckliga synder. Detta är nu de snaror och nät, ja, de sannskyldiga "brinnande pilar", vilka icke kött och blod, utan djävulen själv på det lömskaste avskjuter mot vårt hjärta.

105] Detta är ju stora, svåra faror och anfäktelser – svåra redan om var och en av dem vore ensam för sig –, och dem måste var och en kristen bära, på det att vi må drivas att, så länge vi leva i detta eländiga liv, där man från alla sidor angriper, jagar och hetsar oss, beständigt ropa och bedja, att Gud icke må låta oss mattas och bliva trötte samt återfalla i synd, skam och otro; ty eljest vore det omöjligt att övervinna även den allra ringaste anfäktelse.

106] Detta kallas nu att "icke inleda i frestelse", när Gud giver oss kraft och styrka att stå emot, utan att dock borttaga eller upphäva anfäktelsen. Ty frestelser och lockelser kan ingen undgå, så länge vi leva i köttet och hava djävulen runt omkring oss; och det är ingen annan möjlighet, vi måste lida anfäktelse, ja, dväljas däri. Men då bedja vi, att vi icke måtte därav bringas på fall och duka under. 107] Därför är det två alldeles skilda ting att känna anfäktelser och att samtycka eller säga ja därtill. Känna anfäktelse måste vi alla, ehuru icke alla på samma sätt, utan somliga starkare och svårare. Sålunda frestas ungdomen framför allt av köttet, senare de vuxna och gamla av världen. De åter, som syssla med andliga ting, d.ä. de starka kristna, av djävulen. 108] Men det att känna dylikt, om det sker mot vår vilja och vi hellre skulle vilja slippa att känna det, kan icke skada någon. Ty om man ej kände frestelsen, kunde det ej vara tal om anfäktelse. Men att samtycka är, när man lämnar frestelsen fria tyglar och icke sätter sig till motvärn och beder.

109] Därför måste vi kristna vara rustade och dagligen beredda på att utan återvändo anfäktas, att ingen må gå sin väg fram säker och ovarsam, liksom vore djävulen fjärran ifrån oss, utan att vi alltid må vara beredda på hans elaka streck och på att härvid komma honom på skam. Ty om jag är kysk, tålig, vänlig och står fast i tron, så kan djävulen ännu i detta ögonblick avskjuta en sådan pil mot mitt hjärta, att jag knappast kan bestå. Ty han är en sådan fiende, som aldrig upphör eller blir trött, utan där en anfäktelse upphör, komma alltid andra och nya i stället.

110] Därför finnes ingen annan råd eller tröst än att skynda hit och gripa om Fader vår och av hjärtat tala så med Gud: "Käre Fader, du har befallt mig att bedja, låt mig då icke genom frestelsen återfalla i synd." Gör du så, skall du få se, att frestelsen måste släppa sitt tag och äntligen giva upp spelet. 111] Annars, om du tror dig om att kunna hjälpa dig själv med egna tankar och råd, så skall du blott göra saken värre och giva djävulen ännu mera rum. Ty han har ett ormhuvud, och om han finner ett hål, där han kan slinka in med detsamma, så följer hela kroppen obehindrat med efter. Men bönen kan hindra och driva honom tillbaka.

Forts. på nästa sida