[Inledning] [Företal]
[Första delen: Guds tio bud] [Andra delen: Om tron]
[Tredje delen: Fader vår: | Första | Andra | Tredje | Fjärde | Femte | Sjätte | Sista]
[Fjärde delen: Om dopet] [Femte delen: Om altarets sakrament]

Tredje delen: Fader vår (6/8)

Forts. från föreg. sida

Femte bönen

85] Och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro.

86] Detta stycke har nu avseende på vår stackars eländiga levnad, vilken – även om vi äga Guds ord, hava tro, göra hans vilja och foga oss i hans skickelser samt nära oss av Guds gåva och välsignelse – likväl aldrig avlöper utan synd, ity att vi alltjämt dagligen stappla och förgå oss. Vi leva nämligen i världen bland människor, som göra oss mycket ont och giva anledning till otålighet, vrede, hämnd m.m.; 87] därjämte hava vi djävulen i vår rygg, vilken ansätter oss från alla håll och, såsom vi hava hört, söker omintetgöra vad vi i de föregående styckena hava bedit om, så att det icke är möjligt att alltid bestå i en sådan oavlåtlig kamp.

88] Därför är det här återigen högeligen av nöden att bedja och ropa: "Käre Fader, förlåt oss vår skuld." Icke så, som skulle han ej utan och före vår bön förlåta synden – han har ju, innan vi bedit honom därom eller ens någonsin tänkt därpå, skänkt oss evangelium, varuti är idel förlåtelse – men vad det gäller är, att vi lära känna och taga emot denna förlåtelse. 89] Ty emedan det kött, vari vi dagligen leva, är så beskaffat, att det icke förtröstar och tror på Gud, utan beständigt umgås med onda lustar och begär, så synda vi dagligen med ord och gärningar, med överträdelse och underlåtenhet. Därigenom råkar samvetet in i ofrid, så att det fruktar Guds vrede och onåd och släpper den tröst och tillförsikt, som evangelium giver. Därför att så är, är det oavlåtligen nödvändigt, att man löper till denna bön och hämtar tröst till att åter upprätta samvetet.

90] Men sådant skall nu tjäna därtill, att Gud får bryta vår stolthet och kvarhålla oss i ödmjukhet. Ty han har förbehållit sig denna rätt, så att om någon vill åberopa sin fromhet och förakta andra, denne då må betrakta sig själv och ställa denna bön för sina ögon; han skall då finna, att han ej är mera from än de andra, utan att vi alla måste reva våra segel och tacka till, att vi kunna få förlåtelse. 91] Och ingen må, så länge vi leva här, tro sig komma därhän, att han icke behöver sådan förlåtelse. Med ett ord, om Gud icke oavlåtligen skänker förlåtelse, så är det ute med oss.

92] Så är nu innebörden av denna bön, att Gud icke måtte se till vår synd och vedergälla oss, vad vi dagligen göra oss förtjänta av, utan handla med oss i nåd och förlåta oss efter sitt löfte samt giva oss ett glatt och oförfärat samvete till att träda fram inför honom och bedja. Ty om hjärtat icke står rätt gentemot Gud och kan hämta en dylik tillförsikt, så kan det aldrig fördrista sig till att bedja. Men en dylik tillförsikt och ett glatt hjärta kan man aldrig vinna, utan att man vet, att synderna äro en förlåtna.

93] Härtill är emellertid ett nödvändigt och dock tröstligt tillägg fogat: "såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro". Gud har lovat, att vi skola kunna vara säkra, att allt är oss förlåtet och efterskänkt, dock blott för så vitt som även vi förlåta vår nästa. 94] Ty liksom vi dagligen ådraga oss mycken skuld inför Gud och han dock av nåd förlåter oss allt, så måste också vi ständigt förlåta vår nästa, om han tillfogar oss skada, våld och orätt, handlar bedrägligt mot oss e.d. 95] Förlåter du icke då, så mena icke, att Gud skall förlåta dig. Men förlåter du, så har du den trösten och vissheten, att förlåtelse skänkes dig i himmelen, 96] icke för din förlåtelses skull – ty Gud gör det fritt och för intet, av idel nåd, blott emedan han har lovat det, såsom evangelium lär oss – utan detta är tillfogat, för att han oss till styrka och förvissning skulle bredvid löftet sätta ett vårdtecken, vilket överensstämmer med denna bön, Luk. 6:37: "Förlåten, och eder skall bliva förlåtet." Därför upprepar också Kristus detsamma efter Fader vår och säger, Matt. 6:14: "Ty om I förlåten människorna deras försyndelser, så skall ock eder himmelske Fader förlåta eder."

97] Så är nu ett sådant tecken tillagt denna bön fördenskull, att vi, när vi bedja, skola erinra oss löftet och tänka så: "Käre Fader, nu kommer jag till dig och beder, att du förlåter mig, icke så som skulle jag kunna med gärningar göra tillfyllest och förtjäna det, utan emedan du har lovat det och vid löftet fogat ett sigill, på det att det skall vara lika visst, som hade jag en av dig själv uttalad absolution." 98] Ty lika mycket som dop och nattvard, vilka äro satta som utvärtes tecken, verka, lika mycket förmår också detta tecken, nämligen att stärka och glädja vårt samvete; och det är framför andra just för den skull givet, att vi varje ögonblick skola kunna öva och bruka det, då vi ju beständigt hava det hos oss.

Forts. på nästa sida