|
Luthers stora katekes
[Inledning] [Företal] Tillkomme ditt rike. 49] Liksom vår bön i första stycket har gällt sådant, som rör Guds ära och namn – att Gud må vaka över att världen icke med hans namn utsmyckar sina lögner och sin ondska, utan håller det högt och heligt både med lära och liv, så att det genom oss må bliva lovat och prisat – så bedja vi nu här, att även hans rike må komma. 50] Men alldeles som Guds namn i sig självt är heligt och vi likväl bedja, att det må vara heligt ibland oss, på samma sätt kommer också Guds rike av sig självt, vår bön förutan, och likväl bedja vi, att det må komma till oss, d.v.s. vara i verksamhet bland oss och hos oss, så att vi också må höra med till dem, bland vilka hans namn helgas och hans rike är på färde. 51] Vad betyder nu Guds rike? Svar: ingenting annat än det vi förut i Tron hava hört, nämligen att Gud har sänt sin Son, vår Herre Kristus, i världen, för att han skulle återlösa och befria oss från djävulens våld, bringa oss under sitt välde och regera oss såsom en rättfärdighetens, livets och salighetens konung emot synd, död och ont samvete, varjämte han ock givit oss sin Helige Ande, för att han skulle tillbjuda oss detta genom sitt heliga ord och genom sin kraft upplysa och styrka oss i tron. 52] Därför bedja vi nu här för det första, att detta allt må hos oss varda mäktigt och hans namn varda prisat genom Guds heliga ord och ett kristligt leverne, så att både vi, som hava undfått detta ord, må förbliva däri och dagligen tillväxa och att det hos andra människor må vinna ingång och anslutning och med makt gå fram genom världen, så att många må komma till nåderiket och, förda därtill genom den Helige Ande, varda delaktiga av återlösningen, på det att vi allesamman må evigt förbliva i det Kristi konungarike, som här tagit sin början. 53] Ty att Guds rike kommer till oss sker på tvåfaldigt vis: dels här i tiden, genom ordet och tron, dels i evigheten, genom fullkomlig uppenbarelse. Nu bedja vi om båda delarna, att det må komma till dem, som ännu icke äro delaktiga däri, och till oss, som hava undfått detsamma, och det så att det dagligen tillväxer och slutligen fulländas i det eviga livet. 54] Allt detta är detsamma som att säga: "Käre Fader, vi bedja dig, giv oss först och främst ditt ord, så att evangelium må rätt varda predikat i världen. Giv vidare, att det må genom tron mottagas samt varda verksamt och levande i oss, och att ditt rike sålunda må hava framgång bland oss genom ordet och den Helige Andes kraft samt djävulens rike nedslås, så att han icke mer må hava någon rätt eller makt över oss, till dess hans rike äntligen alldeles bliver förstört och synd, död och helvete tillintetgjorda, för att vi skola evigt leva i fullkomlig rättfärdighet och salighet." 55] Av detta ser du, att vi här icke bedja om en ömklig allmosa eller om något timligt, förgängligt gott, utan om en evig, översvinnelig skatt och om allt, varöver Gud själv förfogar, vilket är alltför stort för att ett människohjärta skulle komma på den tanken att begära det, om icke Gud själv hade befallt att bedja därom. 56] Men emedan han är Gud, vill han också bliva ärad såsom den som giver mycket mera och rikligare än någon kan fatta, likt en evig, outsinlig källa, som giver desto mera ifrån sig, ju mera den flödar och stiger. Han begär ej heller så eftertryckligt något av oss, som att vi skola bedja honom om många och stora ting, liksom han tvärtom vredgas, om man icke med tillförsikt beder och begär. 57] Tänk dig, att den rikaste och mäktigaste kejsare tillsade en fattig tiggare att begära, vad han kunde önska, och att han vore beredd att giva stora, kejserliga skänker, men den dåren icke tiggde om annat än tarvlig soppa, så skulle han med rätta anses som urbota, fräck människa, som dreve spott och spe med det kejserliga majestätets befallning och icke vore värdig att komma inför kejsarens ögon. Alldeles på samma sätt länder det också Gud till stor skam och vanära, om vi, åt vilka han tillbjuder och lovar så mycket, outsägligt gott, förakta sådant och icke tro, att vi skola få det, och knappast fördrista oss att bedja om ett stycke bröd. 58] Detta är allt den skändliga otrons skuld, vilken icke räknar med ens så mycket gott av Gud, som att han skall giva föda åt buken, mycket mindre med tillförsikt, av honom förväntar de eviga håvor, varom vi talat. Därför böra vi styrka oss emot detta och låta det vara vårt främsta böneämne, så skola vi förvisso också rikligen vinna allt annat, såsom Kristus säger: "Söken först efter Guds rike och hans rättfärdighet, så skall också allt detta andra tillfalla eder." (Matt. 6:33) Ty huru skulle han väl låta oss lida brist och nöd i fråga om det timliga, medan han lovar oss det eviga och oförgängliga? |
|
|
Föregående avsnitt | Till sidans början | Nästa avsnitt Logosmappen > Bibel och bekännelse > Konkordieboken > Stora katekesen > Andra bönen 11.4.2005 |