Forts. från föreg. sida

Om evangeliet

Vi vilja nu återvända till evangeliet, som på mångahanda sätt giver oss råd och hjälp mot synden, ty Gud är översvallande rik i sin nåd. Först genom det muntliga ordet, varigenom syndernas förlåtelse predikas i hela världen, vilket är evangeliets egentliga uppgift och ämbete. För det andra genom dopet. För det tredje genom altarets heliga sakrament. För det fjärde genom nycklarnas makt och även genom bröders samtal med varandra och tröstande av varandra, (såsom det heter) Matt. 18: "Varest två eller tre äro församlade" o.s.v.

Om dopet

1] Dopet är ingenting annat än Guds ord med vatten enligt hans instiftelses ordning eller, såsom Paulus säger, "ett bad i kraft av ordet", och såsom även Augustinus säger: "Ordet må komma till elementet, och så uppstår sakramentet." 2] Därför kunna vi icke instämma med Thomas och predikaremunkarna, som glömma ordet och säga, att Gud har nedlagt en andlig kraft i vattnet, vilken genom vattnet avtvår synden, 3] och icke heller med Scotus och barfotamunkarna, som lära, att dopet avtvår synden genom Guds viljas verkan och att detta avtvående sålunda sker allenast genom Guds vilja, men icke alls genom ordet eller vattnet.

Om barndopet

4] Här lära vi, att man skall döpa barnen, ty även dessa äro inneslutna i den utlovade frälsningen, som blivit verklighet genom Kristus, och den får kyrkan icke undanhålla dem.

Om altarets sakrament

1] Här lära vi, att brödet och vinet i nattvarden äro Kristi sanna lekamen och blod, som utdelas åt och mottagas av icke blott fromma, utan även ogudaktiga kristna.

2] Vidare, att man icke skall utdela nattvarden endast under en form. Vi behöva icke alls den höga visheten, som lär oss, att i den ena gestalten lika mycket innehålles som i båda, såsom sofisterna och kyrkomötet i Konstanz lära. 3] Ty även om det vore sant, att i den ena gestalten lika mycket innehölles som i båda, så står dock utdelandet av nattvarden blott under den ena gestalten icke i överensstämmelse med den ordning och instiftelse, som Kristus förordnat och befallt. 4] Särskilt utlämna vi i Guds namn till fördömelse och förbannelse dem, som icke bara låta bli de båda gestalterna vid nattvardens utdelande utan rent av övermodigt förbjuda, fördöma och stämpla detta som kätteri och därmed sätta sig själva upp emot och över Kristus, vår Herre och Gud.

5] Beträffande transsubstantiationen bry vi oss alls icke om den sofistiska spetsfundigheten i deras lära, att brödet och vinet uppgiva och förlora sin naturliga substans, så att kvar står endast formen och färgen av bröd, men icke något verkligt bröd. Det står nämligen bäst i överensstämmelse med Skriften, att brödet får vara och förbliva bröd, såsom den helige Paulus själv kallar det, då han säger: "Brödet som vi bryta", och : "Äte hon (människan) så av brödet."

Om nycklarna

1] Nycklarna utgöra en makt och befogenhet, som Kristus givit kyrkan för att binda och lösa synderna, icke blott de grova och uppenbara, utan även de fina och hemliga, som endast Gud känner, såsom det står skrivet: "Vem märker, huru ofta han felar." 2] Och själva Paulus klagar i Rom. 7, att han med köttet tjänar "syndens lag". Ty det står icke i vår makt, utan endast i Guds att döma om vilka och huru många och stora våra synder äro, såsom det står skrivet: "Gå icke till doms med din tjänare, ty inför dig är ingen levande rättfärdig." 3] Paulus säger ock i 1 Kor. 4: "Väl vet jag intet med mig, men därför är jag icke rättfärdigad."

Om bikten

1] Emedan avlösningen eller nyckelmakten är en sådan hjälp och tröst mot synden och det onda samvetet, som Kristus förordnat i evangeliet, så bör man för all del icke låta bikten och avlösningen komma ur bruk i kyrkan, detta särskilt med hänsyn till de förskräckta samvetena, men även för det okunniga ungfolkets skull, för att det må undervisas och förhöras i den kristna läran.

2] Beträffande uppräknandet av synderna må det dock stå var och en fritt att ange vad han vill eller icke. Ty så länge vi äro i köttet, tala vi icke sanning, om vi säga: "Jag är en fattig, syndfull människa." Rom. 7: "Jag erfar i mina lemmar en annan lag." Och man skall icke ringakta den enskilda avlösningen, ty den härrör från nyckelämbetet, utan man skall skatta den liksom alla andra ämbeten i den kristna kyrkan såsom något högt och dyrt.

3] Vad beträffar här behandlade ting, som röra det yttre, talade ordet, må man hålla fast därvid, att Gud icke giver någon sin Ande och gåva utan genom eller med förutnämnda yttre ord. Därför må vi taga oss till vara för svärmandarna, vilka berömma sig av att före och utan ordets förmedling äga Anden och sedan sätta sig till doms över Skriften och det talade ordet och tyda och vränga det efter eget behag, såsom Munzer gjorde och många ännu i denna dag göra, då de uppträda som skarpsinniga domare mellan anden och bokstaven, men icke veta vad de säga eller lära. 4] Även påvedömet är idel svärmeri, ty påven berömmer sig av "att hava all lag och rätt i sitt hjärtas skrin", och vad han dömer och bjuder i sin kyrka, det skall vara ande och rätt, även om det står i strid mot eller går utöver Skriften eller det talade ordet. 5] Detta är alltsammans den gamla djävulen och den gamla ormen, som också gjorde Adam och Eva till svärmandar och ledde dem bort från Guds yttre ord till svärmeri och egna inbillningar. 6] Och detta gjorde han genom andra yttre ord, alldeles som våra svärmandar å ena sidan förkasta det yttre ordet, men å andra sidan icke låta bli att använda det, utan i tal och skrift uppfylla världen av det, precis som om Anden icke skulle kunna komma genom Skriften eller apostlarnas muntliga ord utan blott genom deras skrifter och ord. Varför upphöra de icke med sitt predikande och skrivande, tills Anden kommer till människorna oberoende av deras skrifter, såsom de själva berömma sig av att den kommit till dem utan Skriftens predikan? Om denna sak ha vi nu icke tid att vidare orda, då vi annorstädes tillräckligt behandlat densamma.

7] Ty även de, som före dopet eller i dopet komma till tro, hava kommit därhän genom det föregående yttre ordet, liksom de gamle, som kommit till besinning, först måste hava hört det yttre ordet: "Den som tror och bliver döpt, han skall bliva frälst", även om de först varit utan tro och sedan efter tio år mottaga Anden och dopet. 8] Kornelius t.ex. hade enligt Apg. 10 länge nog bland judarna hört om den kommande Messias, och därigenom var han rättfärdig, och i denna tro voro hans böner och allmosor Gud behagliga – såsom Lukas kallar honom "rättfärdig och gudfruktig" – men icke kunde han tro eller vara rättfärdig utan att han först hört ordet. Men den helige Petrus måste nu förkunna för honom, att Messias, som han trott på såsom den, som skulle komma, nu redan hade kommit. Så skulle icke hans tro på den kommande Messias hålla honom fången bland de förstockade, otrogna judarna, utan han skulle veta, att han skulle bliva salig genom den komne Messias och att han icke med judarna skulle förneka och förfölja honom.

9] Med ett ord vidlåder svärmeriet Adam och hans barn från världens begynnelse till dess slut, enär det inplanterats och inympats som ett gift i dem av den gamle draken. Det är också ursprunget och drivkraften till allt kätteri, även till påvedömet och muhamedanismen. 10] Därför böra vi ovillkorligen hålla fast därvid, att Gud vill handla med oss människor blott genom sitt yttre ord och sakrament. Men allt som utan detta ord och sakrament prisas såsom ande, det är av djävulen. 11] Ty även för Moses ville Gud uppenbara sig först genom den brinnande busken och det ord, som han därur talade. Och ingen profet, varken Elias eller Elisa, hava utan Tio Guds bud mottagit Anden. 12] Och Johannes Döparen vart icke avlad utan att Gabriels ord först hördes, ej heller spratt han till i sin moders liv utan att Marias röst först ljöd. 13] Och den helige Petrus säger: Profeterna hava profeterat, drivna icke "av mänsklig vilja", utan av "den helige Ande", dock såsom "heliga gudsmänniskor". Men utan det yttre ordet voro de icke heliga, och mycket mindre hade de, medan de ännu voro oheliga, drivits att tala genom den helige Ande; de voro nämligen heliga, säger han, då den helige Ande talade genom dem.

Om bannet

Det större bannet, såsom påven kallar det, anse vi som ett uteslutande världsligt straff, och det befatta vi oss som kyrkans tjänare icke med. Men det mindre, som är det rätta kristna bannet, innebär, att man icke låter uppenbara och obotfärdiga syndare komma till sakramentet eller annan kyrklig gemenskap, förrän de bättra sig och upphöra med synden. Och kyrkans tjänare böra inte i detta andliga straff eller bann blanda in det världsliga straffet.

Om vigningen och kallelsen

1] Om biskoparna ville vara rätta biskopar och vårda sig om kyrkan och evangeliet, så kunde vi för kärlekens och endräktens skull, men icke av nödtvång medgiva, att de invigde och installerade åt oss Guds ords predikare, dock utan allt gyckelspel och vidskepelse, som härrör från en okristlig anda och prålsjuka. 2] Då dessa emellertid varken äro eller vilja vara rätta biskopar utan världsliga herrar och furstar, som varken vilja predika eller undervisa eller döpa eller utdela nattvarden eller fullgöra något verk eller någon uppgift i kyrkan, utan i stället förfölja dem som, därtill kallade, fullgöra sådan tjänst, så får icke för deras skull kyrkan lämnas utan tjänare.

3] Såsom vi se av gamla exempel i kyrkan och hos fäderna, böra vi därför själva inviga till detta ämbete därtill skickade män. Och detta kunna de påviske varken förbjuda eller förvägra oss ens efter sin egen lag. Ty deras lag säger, att de, som invigts t.o.m. av kättare, icke blott kallas utan verkligen äro invigda. Likaså meddelar den helige Hieronymus om kyrkan i Alexandria, att den till en början styrdes utan biskopar av det lägre prästerskapet.

Om prästernas äktenskap

1] Att de förbjudit äktenskapet och betungat det heliga prästeståndet med livslångt celibat, därtill ha de varken befogenhet eller rättighet, utan hava handlat som antikristliga, despotiska och till osalighet överlämnade sällar och hava därmed förorsakat allehanda oräkneliga, förskräckliga och vederstyggliga otuktssynder, i vilka de ännu sitta fast. 2] Så litet som det står i vår och deras makt att av en man göra en kvinna eller av en kvinna göra en man eller utplåna bådas kön, så litet ha de befogenhet att skilja dessa Guds skapade varelser och förbjuda dem att i all ärbarhet leva i äktenskap tillsammans. 3] Därför vilja vi icke samtycka till eller tåla deras liderliga celibat, utan hålla äktenskapet öppet för envar, såsom Gud instiftat och förordnat det. Och icke vilja vi förstöra och förhindra hans verk, ty det vore, såsom den helige Paulus säger, "en djävulsk lära".

Om kyrkan

1] Vi medgiva icke, att de representera kyrkan eller i sanning äro den. Och vi vilja icke heller lyssna till vad de i kyrkans namn befalla eller förbjuda. 2] Ty ett barn på sju år vet numera, Gud vare lov, vad kyrkan är: hon är nämligen de heliga troende och "fåren, som höra sin herdes röst". 3] Ty barnen bedja så: "Jag tror att det finnes en helig kristen kyrka." Ty heligheten består icke i kyrkliga skrudar, tonsurer och andra ceremonier, som de utan stöd i den heliga Skrift uppdiktat, utan i Guds ord och den rätta tron.

Huru en människa blir rättfärdig inför Gud, och om goda gärningar

1] Vad jag hittills oföränderligt lärt härom, det kan jag aldrig ändra, nämligen att vi "genom tron" – såsom den helige Petrus säger – få ett annat, nytt och rent hjärta och att Gud för Kristi, vår medlares, skull vill anse och verkligen anser oss såsom helt och hållet rättfärdiga och heliga. Ehuru synden i vårt kött ännu icke är helt borta och utplånad, så vill han dock icke tillräkna eller känna den.

2] På denna tro, förnyelse och syndaförlåtelse följa sedan goda gärningar, och vad som ännu i dem är syndigt och bristfullt, det räknar han icke som synd och brist för samme Kristi skull, utan människan skall helt och hållet, både till sin person och sina gärningar, kallas och verkligen vara rättfärdig och helig och detta av idel nåd och barmhärtighet, som i Kristus blivit över oss utbredd och utgjuten. 3] Därför kunna vi icke berömma oss av mycken förtjänst hos vårt verk, om vi därvid bortse från nåden och barmhärtigheten, utan här gäller, såsom det står skrivet: "Den som vill berömma sig, han må berömma sig av Herren." Det betyder, att han har en nådig Gud. 4] Så är allt gott. Vi säga också, att där goda verk icke följa, där är det en falsk och oriktig tro.

Om klosterlöften

1] Emedan klosterlöftena stå i skarp strid mot den första huvudartikeln, böra de utan vidare avskaffas. Det är om den Kristus talar i Matt. 24: "Jag är Messias" o.s.v. 2] Ty den som avgivit löfte om liv i kloster, han tror, att han för en bättre vandel än den vanliga kristna människan, och han vill genom sina gärningar hjälpa icke bara sig själv utan även andra till himlen. Det betyder att förneka Kristus. 3] Och med stöd av sin helige Thomas skryta de med att klosterlöftet är likvärdigt med dopet. Det är en hädelse.

Om människostadgar