Forts. från föreg. sida

Om papisternas falska bot

10] Det har varit omöjligt för dem att lära rätt om boten, emedan de icke på rätt sätt känna vad synden är. Ty, såsom ovan sagts, ha de ingen rätt uppfattning om arvsynden, utan säga, att människan har sina ofördärvade krafter i behåll, att förnuftet hos henne kan hava en rätt insikt och viljan kan rätt handla därefter, så att Gud förvisso giver henne sin nåd, när hon med sin fria vilja gör så mycket som på henne ankommer.

11] Härav följer nödvändigtvis, att människan skulle göra bot endast för onda tankar, till vilka hon givit sitt bifall, samt onda ord och onda gärningar, som hon med sin fria vilja hade kunnat underlåta – ty den onda böjelsen, lustan och begärelsen anse de icke vara synd.

12] Denna bot låta de bestå av tre delar: ånger, bikt och gottgörelse, vartill fogas tröst och försäkran, att om människan fullgör rätt ånger, bikt och gottgörelse, hon därmed har förtjänat syndernas förlåtelse och betalat sin syndaskuld inför Gud. Så hänvisa de i boten människorna att förlita sig på egna gärningar. 13] Härav härleder sig följande ord, uttalade i samband med att man på predikstolen undervisade folket om den allmänna bikten: "Låt mig, o Gud, få leva, till dess jag hunnit göra bot för min synd och bättra mitt liv."

14] Här tänkte man icke på Kristus och icke på tron, utan man hoppades att med egna gärningar inför Gud övervinna och utplåna synden. I den avsikten blevo också vi präster och munkar, att vi mot synden skulle ställa oss själva.

15] Med ångern förhöll det sig på följande sätt. Då ingen kunde minnas alla sina synder, speciellt om man biktade blott en gång om året, fann man på den utvägen, att om man senare kom ihåg de obekända synderna, man då måste även ångra och bikta dem. Under alla förhållanden anbefalldes en sådan åt Guds nåd.

16] Då ingen därjämte visste, huru stor ångern skulle vara för att den skulle göra tillfyllest inför Gud, kommo de med den trösten, att den, som icke kunde uppnå verklig ånger, contritio, fick nöja sig med attritio, som jag skulle vilja beteckna såsom en halv eller begynnande ånger. De hava nämligen icke själva förstått båda uttrycken och veta icke vad de betyda, lika litet som jag. En sådan attritio räknades i biktpraxis som contritio.

17] Om det nu inträffade, att någon sade, att han icke kunde känna ånger eller smärta över sin synd – såsom det kan ske i fråga om olovliga kärleksförbindelser eller hämndlystnad – så frågade de denne, om han icke önskade och gärna ville, att han skulle kunna känna sådan ånger. Svarade han ja på denna fråga – och vem annan än djävulen själv skulle kunna säga nej – så betraktade de detta som ånger och förläto honom hans synder för denna hans goda gärning. Härvid åberopade de den helige Bernhard som exempel.

18] Här ser man, huru det förblindade förnuftet famlar i fråga om de ting, som höra Gud till, och i sitt eget mörker söker tröst i egna gärningar, men icke har någon tanke på Kristus eller tron. Men ser man på det hela i klarhetens ljus, så finner man, att en sådan ånger är en självgjord, uppdiktad sak, som grundar sig i människans egen kraft och förmåga men intet samband har med tron och kunskapen om Kristus. Härvid skulle de stackars syndarna, när de tänka på sin (olovliga kärleksförbindelses) lusta eller sitt hämndbegär, snarare hava skrattat än gråtit, med undantag av dem som antingen träffats av lagens arm eller av djävulen fåfängt plågats med någon svårmodets ande. För de övriga har en dylik ånger säkerligen varit idel hyckleri och har icke dödat syndens lusta. Ty de mena, att de måste göra ånger, men skulle hellre ha syndat mer, om det stått dem fritt.

19] Med bikten förhåller det sig så, att var och en måste räkna upp alla sina synder – vilket är omöjligt – och det var en stor plåga. De synder, som någon glömt, blevo honom förlåtna på villkor att han biktade dem om han senare kom ihåg dem.

Därigenom kunde han aldrig veta, om han biktat nog och om biktandet någonsin skulle taga slut. Men han hänvisades i varje fall till sina egna gärningar och tröstades med att ju fullständigare hans bikt, ju större hans blygsel och ju större hans förödmjukelse inför prästen var, desto förr och bättre åstadkom han gottgörelse för synden.Ty sådan ödmjukhet skulle förvisso förvärva nåd hos Gud.

20] Icke heller här fanns någon tanke på tron och Kristus, och avlösningens kraft tillsades honom icke obetingat, utan på uppräknandet av synderna och på blygseln skulle han grunda sin tröst. Här kan icke uppräknas allt av lidande, bedrägeri och avgudatjänst, som dylik bikt anstiftat.

21] Tillfyllestgörelsen är dock det allra omständligaste. Ty ingen människa kan veta, huru mycket hon skall göra för en enda synd, mycket mindre för alla. Här hittade de på den utvägen, att de utmätte så obetydliga satisfaktionsverk, att man lätt kunde fullgöra dem, t.ex. att fem gånger läsa Fader vår, fasta en dag o.s.v. Med avseende på den övriga botgöringen hänvisades man till skärselden.

22] Härigenom uppstod idel elände och nöd. Somliga menade, att de aldrig skulle komma ur skärselden, emedan enligt de gamla kanoniska lagarna sju års bot krävdes för en enda dödssynd. 23] Dock satte man sin tillit till egna tillfyllestgörande verk, och endast om man funnit tillfyllestgörelsen tillräcklig, hade man att helt bygga sin tillit därpå och vore icke i behov vare sig av tron eller Kristus. Men sådan tillfyllestgörelse var omöjlig. Ty även om man gjort bot i hundra år, så hade man ändock icke vetat, om man gjort tillräcklig bot. Det betyder att ständigt göra bot utan att fullgöra en verklig bot.

24] Här kom nu den heliga stolen i Rom den stackars kyrkan till hjälp och uppfann avlaten, varigenom tillfyllestgörelsen efterskänktes och upphävdes portionsvis: först för sju år, därefter för hundra år o.s.v. Denna myndighet fördelar påven mellan kardinaler och biskopar, så att den ene kan meddela avlat för hundra år, den andre blott för hundra dagar, men rätten att efterskänka hela tillfyllestgörelsen behöll han för sig själv.

25] Då nu detta började inbringa pengar och avlatsbrevsmarknaden visade sig vara en god affär, uppfann han det gyllene året, vilket, om det förlades till Rom, betydde efterskänkande av allt straff och skuld. Då skyndade människorna till, ty var och en skulle gärna vilja bli fri från den tunga, odrägliga bördan. Det innebar att finna skatterna i jorden och taga upp dem. Påven skyndade vidare och lät det ena gyllene året följa på det andra. Men ju mer penningar han slukade, efter desto mera gapade han. Därför skickade han genom sändebud gyllene år till alla länder, till dess alla kyrkor och hus blevo fulla därav. 26] Till sist trängde han in t.o.m. i skärselden bland de döda med anordnande av mässor och vigilier och därefter med avlat och gyllene år, och slutligen blevo själarna så billiga, att han gav en själ lös för en spottstyver.

27] Men icke heller allt detta hjälpte. Ty ehuru påven lärde människorna tro och förlita sig på denna avlat, så gjorde han den dock åter osäker, ty han hävdar i avlatsbreven: "Var och en som vill bli delaktig av avlaten och det gyllene året, skall ångra, bikta och erlägga penningar." Men nu har vi förut hört, att denna ånger och bikt hos dem är något osäkert och bedrägligt. Likaledes vet ingen med säkerhet, vilka själar som äro i skärselden. Och även om några funnos där, så vet ingen, vilka som fullgjort rätt ånger och bikt. Så tog han de kära pengarna och lät människorna förlita sig på hans makt och på avlaten men lät dem samtidigt falla tillbaka på sina egna osäkra gärningar.

28] Nu funnos somliga, som icke tyckte sig vara skyldiga till verksynder i tankar, ord och gärningar, såsom engång jag själv och mina gelikar munkar och präster i kloster och stift: med fastor, vakor, böner, mässor, grova kläder och hårda viloläger o.s.v. sökte vi värja oss mot onda tankar och ville på blodigt allvar vara heliga, och även om det medfödda och nedärvda onda stundom kanske under sömnen röjde sin art – såsom även den helige Augustinus, Hieronymus och andra bekänna – så höllo vi dock varandra för att vara så heliga, som vi lärde, samt syndfria och i vårt liv överflödande av goda gärningar, så att vi kunde sälja och dela med oss åt andra av våra goda gärningar, då vi icke själva behövde dem alla för himmelens salighet. Detta är visserligen sant, såsom insegel, brev och exempel giva vid handen.

29] Dessa behövde icke någon bot. Ty vad skulle de ångra? De hade dock icke samtyckt till några onda tankar. Vad skulle de bikta? De hade dock avhållit sig från onda ord. Och för vad skulle de göra tillfyllest? De voro dock i handel och vandel så utan skuld, att de åt andra stackars syndare kunde sälja sin egen överflödande rättfärdighet. Sådana helgon voro även farise'erna och de skriftlärde på Kristi tid.

30] Här kommer nu eldsängeln, den helige Johannes, den rätte botpredikanten, och förgör med en ljungeld båda parterna tillhopa och säger: "Gören bättring." 31] Då tänka de förra: "Vi hava dock gjort bättring", och de senare: "Vi behöva icke någon bot." Men Johannes säger: "Gören alla bättring. 32] Ty den ena gruppen av eder är falska botgörare och den andra falska helgon, men båda behöva syndaförlåtelse. Ty I veten icke – någondera av eder – vad synden i verkligheten är, än mindre haven I gjort bot för den eller undvikit den. Det finns ingen, som är god, utan I ären fulla av otro, oförstånd och okunnighet om Gud och hans vilja. Men han finnes, av vars fullhet vi alla böra söka nåd utöver nåd, och ingen människa kan utan honom vara rättfärdig inför Gud. Därför: viljen I göra bättring, så gören en rätt bot. Eder bot är intet värd. Och I skrymtare i den andra gruppen, som menen eder icke behöva någon bot, I huggormars avföda, vem har ingivit eder, att I skolen undkomma den tillstundande vredesdomen."

33] På samma sätt talar och förkunnar även den helige Paulus i Rom. 3: "Ingen förståndig finnes, ingen rättfärdig, ingen som söker Gud och gör det goda, icke en enda, allesammans äro de odugliga och hava avvikit." 34] Och i Apg. 17: "Men nu bjuder Gud alla människor att de allestädes skola göra bättring." "Alla människor" – säger han – ingen undantagen, såframt han är människa. 35] Denna bot lär oss att rätt känna synden, så att vi inse, att vi alla äro förlorade och att intet gott finnes hos oss och att vi måste bli helt och hållet nya och andra människor.

36] Denna bot är icke ofullkomlig och jämmerlig liksom den, som göres för verksynderna, och är icke heller osäker liksom den. Ty här diskuterar man icke vad som är synd eller icke synd, utan man skär allt över en kam och säger: Allt hos oss är idel synd. Vad skola vi här vidare undersöka och fastställa? Därför är ångern här icke heller osäker. Ty här finns ingenting kvar, som vi skulle kunna träffa på som något gott att betala synden med, utan här föreligger blott en fullständig misströstan om allt, som vi i oss själva äro, tänka, tala och handla.

37] På samma sätt blir icke heller bikten falsk, osäker eller ofullkomlig. Ty den som bekänner, att allt hos honom är synd, han innefattar däri allt vad synd heter, utelämnar icke någon och glömmer icke heller någon. 38] Och sålunda kan icke heller tillfyllestgörelsen vara osäker, ty den är icke vårt obeständiga, syndiga verk, utan "Guds oskyldiga Lamms lidande och blod, som bär världens synd".

39] Om denna bot predikar Johannes och därefter Kristus i evangeliet och även vi. Med denna bot fälla vi påven och allt som bygger på människans goda gärningar till marken. Ty allt sådant är byggt på en lös och intig grund, som kallas lag och goda verk. Och dock finnas inga goda verk, utan idel onda, och ingen fullgör lagen – såsom Kristus säger i Joh. 7 – utan alla äro lagöverträdare. Därför är denna byggnad idel falskhet, lögn och bedrägeri, där den ter sig som mest helig och skön.

40] Denna bot varar hos de kristna till döden. Ty den har att kämpa hela livet igenom mot den synd, som blivit kvar i köttet, såsom den helige Paulus betygar i Rom. 7, att han kämpar mot den (syndens) lag, som är i hans lemmar, och detta icke genom egen kraft, utan genom den helige Andes gåva, som följer på syndaförlåtelsen. Denna gåva utrensar och bortsopar dagligen de kvarblivande synderna och arbetar med människan för att göra henne ren och helig.

41] Härom vet påven, teologerna, juristerna och människan i sig själv intet, utan det är en lära, som är uppenbarad från himmelen genom evangelium, och den måste kallas kätteri bland gudlösa helgon.

42] Möjligen komma vissa svärmandar att framträda, och några kanske redan finnas, såsom jag själv vid bondeupproret kom i beröring med sådana, och dessa mena, att även om de, som en gång mottagit Anden och syndaförlåtelsen och blivit troende, föllo i synd, de likväl skulle bli kvar i tron och icke skadas av sådan synd. Därför ropa de högljutt: "Gör vad du vill; tror du bara, så gör sådant ingenting, ty tron utplånar all synd" o.s.v. De säga vidare, att om någon efter mottagandet av tron och Anden syndar, så har han aldrig riktigt haft Anden och tron. Jag har haft beröring med många sådana människor och fruktar, att en dylik djävul ännu finns kvar hos några.

43] Därför är det nödvändigt att själv veta och lära andra, att om heliga människor – bortsett från att de hava och känna arvsynden och dagligen kämpa mot den och göra bot för den – falla i uppenbar synd, såsom David i äktenskapsbrott, mord och hädelse, de därmed ock hava förlorat tron och Anden. 44] Ty den helige Ande låter icke synden råda och få överhand, så att den varder fullbordad, utan han avstyr och förhindrar, att den får göra vad den vill. Men gör den vad den vill, så äro Anden och tron icke tillstädes, ty det heter hos den helige Johannes: "Var och en som är född av Gud, han gör icke synd och kan icke synda." Och dock är även det sant, som samme helige Johannes skriver: "Om vi säga att vi icke hava synd, så äro vi lögnare, och Guds sanning är icke i oss."

Forts. på nästa sida