Om följande stycken eller artiklar må vi förhandla med lärda och förståndiga män eller med oss själva inbördes, ty påven och anhängarna av hans makt akta icke mycket därpå. Samvetet betyder hos dem nämligen ingenting men penningar, ära och makt allt.

Om synden

1] Här måste vi bekänna, att såsom den helige Paulus säger i Rom. 5, synden har genom en enda människa, Adam, kommit i världen, och genom dennes olydnad hava alla människor blivit syndare och underkastade döden och djävulen. Detta kallas arvsynd eller ursprungs- och huvudsynd.

2] Denna synds frukter äro de onda gärningar, vilka äro förbjudna i Tio Guds bud och utgöra otro, vantro, avgudadyrkan, gudsförgätenhet, andligt högmod, förtvivlan och förstockelse, med ett ord att de icke känna eller fråga efter Gud. Därefter lögn, svärjande vid Guds namn, försumlighet i bön och anropande av Gud samt i hörande av hans ord, olydnad mot föräldrar, mord, okyskhet, stöld, bedrägeri o.s.v.

3] Denna arvsynd är ett så djupt ont fördärv i människans natur, att vi icke kunna fatta det med förståndet, utan måste tro det på grund av Skriftens uppenbarelse. Ps. 50; Rom. 5; 2 Mos. 33; 1 Mos. 3. Därför är det idel villfarelse och mörker, då de skolastiska teologerna i strid mot denna artikel lära följande, nämligen:

4] 1. att efter Adams syndafall människans naturliga krafter äro oskadade och ofördärvade och att människan av naturen har ett rätt förstånd och en god vilja, såsom filosoferna lära;

5] 2. att människan har fri vilja att göra det goda och underlåta det onda eller att underlåta det goda och göra det onda;

6] 3. att människan av naturliga krafter kan fullgöra och hålla Guds bud;

7] 4. att hon av naturliga krafter kan älska Gud över allting och sin nästa såsom sig själv;

8] 5. att om människan gör så mycket som på henne ankommer, Gud därvid förvisso giver henne sin nåd;

9] 6. att om människan vill begå Herrens heliga nattvard, det icke är nödvändigt, att hon har en god föresats att göra gott, utan blott att hon icke har ett ont uppsåt att synda – så god tänkes nämligen naturen vara och så verksamt sakramentet;

10] 7. att det icke har något stöd i Skriften, att den helige Ande och hans gåvor äro nödvändiga för fullgörande av goda verk.

11] Dessa och liknande läropunkter ha uppstått av oförstånd och okunnighet både om synden och om Kristus, vår Frälsare, och utgöra därför ren hedendom, som vi icke kunna fördraga. Ty om en sådan lära vore riktig, så har Kristus dött förgäves, enär det hos människan icke finnes något syndafördärv, för vilket han måste dö, eller också har han dött bara för vår kropps men icke för vår själs skull, emedan själen tänkes vara frisk och blott kroppen hemfalla åt döden.

Om lagen

1] Vi hålla före, att lagen är given av Gud först för att förhindra synden genom att hota och skräckslå med straff och genom att lova och tillförsäkra nåd och välgärningar. Men detta syfte har icke nåtts för den ondskas skull, som synden verkar i människan. 2] Ty somliga ha därigenom blivit än värre, i det de blivit fientliga mot lagen, därför att den förbjuder, vad de gärna vilja göra, och påbjuder, vad de ogärna göra. Därför bara de kunna undgå straff, handla de nu än mer i strid mot lagen än förut. Detta gäller om de råa, onda människorna, som göra vad ont är, bara de ha tillfälle och lägenhet därtill.

3] Andra åter bliva förblindade och högmodiga och låta påskina, att de hålla lagen och av egna krafter kunna göra det, såsom strax förut sagts om de skolastiska teologerna. Därigenom uppkomma hycklare och falska helgon.

4] Men lagens främsta tjänst och nytta är, att den uppenbarar arvsynden med dess frukter och visar människan, huru djupt hennes natur har fallit och huru bottenlöst den blivit fördärvad, i det att lagen måste säga henne, att hon icke har eller frågar efter Gud, utan tillber främmande gudar, vilket hon förut och utan lagen icke skulle hava trott. Därigenom blir hon slagen med skräck, förödmjukad, modlös och förtvivlad, längtar efter hjälp, blir rådlös och börjar att, fientligt stämd mot Gud, knota och klaga o.s.v. Det heter nämligen Rom. 3: "Lagen kommer vrede åstad" och Rom. 5: "Genom lagen har synden blivit så mycket större."

Om boten

1] Denna lagens tjänst och uppgift bibehålles och läres även i Nya testamentet, såsom Paulus säger Rom. 1: "Guds vrede uppenbaras från himmelen över alla människor." Likaså Rom. 3: "Hela världen står skyldig inför Gud, och ingen människa är rättfärdig inför honom." Och Kristus säger Joh. 16: "Den helige Ande skall straffa världen för synd."

2] Detta är Guds ljungeld, med vilken han nedslår uppenbara syndare och falska helgon såsom hörande till en och samma hop och icke låter någon få rätt, utan driver dem allesammans in i skräck och förtvivlan. Detta är den hammare, varom Jeremia talar: "Mitt ord är en hammare, som sönderkrossar klippor." Detta är icke en förkrosselse, som man själv åstadkommer (contritio activa), en självgjord ånger, utan en förkrosselse, som man lider (contritio passiva), verklig hjärtesorg och dödssmärta.

3] Detta betyder början till en rätt bot. Här måste människan höra denna dom: "I ären platt intet värda. Vare sig I ären uppenbara syndare eller (inbillade) helgon, måste I bliva och leva annorlunda än I ären och gören. Vem helst I än ären och huru märkvärdiga, visa, mäktiga och heliga I än viljen vara, här finns inte en enda rättfärdig."

4] Men till denna lagens hårda tjänsteutövning fogar Nya testamentet genast genom evangeliet det trösterika nådelöftet, som man måste tro och lita på, såsom Kristus säger Mark. 1: "Gören bättring och tron evangelium", d.v.s.: "Bliven och leven annorlunda och tron mitt löfte." 5] Och före honom kallas Johannes en botpredikant, dock till syndernas förlåtelse, d.v.s. han skulle bestraffa alla och lära dem inse, att de voro syndare, för att de skulle veta, vad de voro inför Gud, och lära känna sig själva såsom förlorade människor och sålunda beredas för Herren att mottaga hans nåd och av honom vänta och få sina synders förlåtelse. 6] Sålunda säger även Kristus i Luk. (sista kap.): "I mitt namn skall bättring och syndernas förlåtelse predikas bland alla folk."

7] Men där lagen utövar denna sin tjänst ensam utan evangeliets tillskyndan, där är död och helvete, och där måste människan förtvivla likt Saul och Judas, såsom den helige Paulus säger: "Lagen blir till död genom synden." 8] Men evangeliet giver oss tröst och förlåtelse icke blott på detta enda sätt, utan även i allmänhet genom Ordet, sakramenten och vad därmed sammanhänger, såsom vi senare skola höra, på det att vi må förstå, såsom det heter i Ps. 129, att gent emot syndens svåra tyngd mycken förlossning finnes hos Gud.

9] Men nu måste vi konfrontera sofisternas falska hot med den rätta boten, på det att båda må förstås så mycket bättre.

Forts. på nästa sida