Forts. från föreg. sida

Tredje artikeln

1] Stiften och klostren hava i forna tider grundats i god avsikt att fostra lärda män och ärbara kvinnor. De borde åter anordnas till liknande bruk, d.v.s. att utbilda präster, predikanter och övriga kyrkans tjänare ävensom nödvändiga personer för den världsliga styrelsen i städerna och på landsbygden samt att uppfostra unga kvinnor till husmödrar, husföreståndarinnor o.s.v.

2] Men om stiften och klostren icke vilja tjäna detta ändamål, är det bättre att låta dem ligga öde och riva ned dem än att de med sin hädiska gudstjänst, som är uppdiktad av människor, skola anses vara förmer än det allmänna kristna ståndet och av Gud själv förordnade ämbeten och kall. Ty även allt detta strider mot den första huvudartikeln om återlösningen genom Jesus Kristus. Därtill kommer, att de liksom alla andra människopåfund icke äro (av Gud) påbjudna, icke nödvändiga eller nyttiga, utan istället farliga och förorsakande fåfäng möda, såsom profeterna kalla sådan gudstjänst, "aven", d.v.s. "möda och fåfänglighet".
 
 
 

Fjärde artikeln

1] Påven är icke enligt gudomlig rätt eller på grund av Guds ord hela kristenhetens huvud – ty att vara det tillkommer endast en, vilken heter Jesus Kristus – utan påven är blott biskop och herde för kyrkan i Rom och för dem, som frivilligt eller genom mänsklig ordning, d.ä. världslig överhet, sällat sig till honom, icke som om de stode under honom som under en herre utan vid sidan av honom såsom bröder, jämlikar och kristna, såsom det bevisligen har varit på de gamla kyrkomötenas och den helige Cyprianus' tid. 2] Men numera vågar ingen biskop kalla påven "broder" såsom under den tiden, utan nu måste t.o.m. en konung eller kejsare kalla honom "allernådigste herre". Det varken vilja, böra eller kunna vi taga på vårt samvete. Men den, som vill göra det, han må göra det utan oss.

3] Härav följer, att allt, som påven med sådan falsk, brottslig, ogudaktig, självtagen makt gjort och förordnat, har varit och är idel djävulska verk och företag – med undantag av vad som rör den utvärtes styrelsen, där Gud även genom en tyrann och skälm kan låta ett folk vederfaras mycket gott; vad på påven i övrigt ankommer, har hans verk varit till fördärv för hela den heliga kristna kyrkan och till grundskada för den första huvudartikeln om återlösningen genom Jesus Kristus.

4] Ty här äro alla hans bullor och skrifter, i vilka han rytande som ett lejon – liksom ängeln i Uppb. 12 – förkunnar, att ingen i kristenheten kan varda salig, om han icke är honom lydig och underdånig i allt vad han vill, säger och gör. Detta är intet annat än att säga så mycket som: "Även om du tror på Kristus och menar dig i honom hava allt som behövs för saligheten, så är dock detta ingenting och alldeles förgäves, om du icke håller mig för din gud och ej är mig lydig och underdånig." Det är dock tydligt, att den heliga kyrkan varit utan påve i åtminstone över femhundra år och att intill denna dag den grekiska kyrkan och många andra länders kyrkor ännu aldrig stått under påven. 5] Så är påvedömet, såsom ofta förut sagts, ett människopåfund, som icke är (av Gud) påbjudet, utan i stället onödigt och onyttigt. Den heliga kristna kyrkan kan nämligen mycket väl bestå utan ett sådant huvud, ja, hade bestått vida bättre, om ett sådant huvud genom djävulens föranstaltningar icke förefunnits. 6] Därtill är påvedömet utan allt gagn i kyrkan, ty det är intet kristligt ämbete. Därför måste kyrkan vara utan påve.

7] Jag ponerar nu, att påven ville medgiva, att han icke i kraft av gudomlig rätt eller Guds befallning vore överhuvudet, utan att man för att upprätthålla kristenhetens enhet så mycket bättre mot sektväsen och kätteri måste hava ett huvud, till vilket alla andra kunde hålla sig. Ett sådant överhuvud vore nu valt av människor, och det stode därför i människors makt att avsätta det och välja ett nytt, såsom mötet i Konstanz förfor med påvarna, avsatte tre och valde den fjärde. Jag ponerar nu – säger jag –, att påven och stolen i Rom medgåve och erkände detta, vilket dock är omöjligt, ty han måste i så fall helt förändra sin styrelse och uppgiva sin ställning med alla lagar och skrifter. Med ett ord – han kan icke göra det.

8] Med det ponerade vore kristenheten dock på intet sätt hulpen och skulle ännu flera sekter uppstå än förut. Ty då man icke måste vara ett sådant överhuvud underdånig på grund av Guds befallning, utan på grund av mänsklig fri vilja, så skulle detta lätt och inom kort bli föraktat och till sist icke ha en enda lem kvar. Det måste icke heller alltid ha sitt säte i Rom eller på någon annan bestämd plats, utan på den plats och i den kyrka, vilken Gud förlänat en sådan man, som vore duglig därtill. Vilken väldig oordning skulle icke härigenom uppstå!

9] Därför kan kyrkan aldrig på bättre sätt styras och bevaras än om vi alla leva under ett huvud, Kristus, och om alla biskopar, som äro lika med hänsyn till ämbetet om ock olika med hänsyn till gåvorna, hålla ivrigt samman i endräktig lära, i tro, sakrament, böner och kärlekens gärningar o.s.v., såsom den helige Hieronymus skriver, att alla prästerna i Alexandria gemensamt styrde kyrkan, såsom även apostlarna och efter dem alla biskoparna i hela kristenheten gjort, tills påven uppreste sitt huvud över alla.

10] Detta visar på det kraftigaste, att påven är den verklige antikrist, som upphöjt sig över och satt sig upp mot Kristus, då han menar, att de kristna icke blir saliga utan hans makt, som dock ingenting är och som icke är förordnad och påbjuden av Gud. 11] Detta är det samma som "att sätta sig över Gud och mot Gud", såsom den helige Paulus säger. Sådant göra dock varken turkarna eller tatarerna, huru arga fiender till de kristna de än äro, utan de låta vem som vill det tro på Kristus och kräva blott skatt och utvärtes lydnad av de kristna.

12] Men påven vill icke lämna tron (på Kristus) i fred utan säger, att man måste lyda honom, om man skall varda salig. Detta vilja vi icke göra, utan hellre dö i Guds namn. 13] Detta allt är en följd därav, att påven gjort anspråk på att i kraft av gudomlig rätt kallas överhuvudet för den kristna kyrkan. Därför har han måst göra sig jämlik Kristus, ja, sätta sig över honom och prisa sig själv såsom huvud för kyrkan, sedan som dess herre och till sist som hela världens herre och t.o.m. en gud på jorden, tills han slutligen understått sig att giva änglarna i himmelen befallningar.

14] Och om man särskiljer påvens lära från Skriften och konfronterar den med Skriften, så finner man, att den, där den är som bäst, hämtats från kejserlig, hednisk rätt och handlar om världsliga angelägenheter och rättsförhållanden, såsom de påvliga dekretalerna betyga. Vidare lär den i omåttlig grad ceremonier med avseende på kyrkobyggnader, kläder, mat, personer och sådant, som är barnlek, fantasi- och narrspel, men i allt detta förekommer ingenting om Kristus, tron och Guds bud.

Till sist är det intet annat än rent djävulskap, då påven driver sina lögner om mässan, skärselden, klosterväsendet, de egna gärningarna och den självtagna gudstjänsten – vilket just är det rätta påvedömet – sättande detta över Gud och mot Gud själv, samt fördömer, dödar och plågar alla kristna, vilka icke vilja upphöja och ära denna hans styggelse över allt annat. Därför, lika litet som vi kunna tillbedja djävulen själv såsom en herre och gud, lika litet kunna vi fördraga hans apostel, påven eller antikrist, i hans regemente såsom vårt överhuvud och vår herre. Ty lögn och mord till evigt fördärv för kropp och själ, det är hans verkliga påvliga styrelsesätt, såsom jag visat i en mångfald skrifter.

15] I dessa fyra artiklar torde de finna tillräckligt skäl att fördöma (oss) på det allmänna kyrkomötet, ty de varken kunna eller äro hågade att tillstå den minsta punkt i dessa artiklar. Därom måste vi vara fullt vissa och förlita oss på hoppet, att Kristus, vår Herre, har börjat kampen mot sina fiender och skall föra sin sak igenom både med sin Ande och sin tillkommelse. Amen.

16] Ty vid det allmänna kyrkomötet skola vi icke stå inför kejsare och världslig överhet såsom i Augsburg, då kejsaren utsände en nådig skrivelse och lät saken i godo förhandlas, utan inför påven och djävulen själv, vilken icke är betänkt på att akta på skäl, utan bara på att fördöma, mörda och driva till avgudstjänst. Därför kunna vi icke här kyssa hans fötter och säga: "Du är min nådige herre" utan "Gud näpse dig, Satan", såsom ängeln sade till djävulen hos Sakarja.