innehåller artiklarna om Jesu Kristi ämbete och verk eller vår frälsning.

Första artikeln – huvudartikeln

1] 1. Jesus Kristus, vår Gud och Herre, har "dött för våra synders skull och uppstått för vår rättfärdighets skull", Rom. 4. 2] Och han allena "är Guds Lamm, som bär världens synd", Joh. 1. Och "Gud har lagt allas vår synd på honom", Jes. 53. 3] Vidare: "De äro alla syndare och bliva utan egen förtjänst rättfärdiga av hans nåd genom förlossningen i Jesus Kristus, i hans blod" o.s.v., Rom. 3.

4] Emedan detta nu måste tros och eljest icke kan uppnås eller omfattas med någon gärning, laguppfyllelse eller förtjänst, så är det klart och visst, att allenast denna to gör oss rättfärdiga, såsom den helige Paulus säger Rom. 3: "Vi hålla före, att människan blir rättfärdig genom tron utan lagens gärningar." Vidare: "På det att han allena må vara rättfärdig och göra den rättfärdig, som är av tron på Jesus."

5] Från denna artikel kan man icke vika eller beträffande densamma kan man icke göra några eftergifter, om än himmel och jord och vad som icke äger bestånd störtade samman. Ty "det finns intet annat namn åt människorna givet, genom vilket vi kunna bliva saliga", säger den helige Petrus Apg. 4. "Och genom hans sår äro vi helade", Jes. 53.

Och på denna artikel grundar sig allt, som vi i lära och liv bekänna gent emot påven, djävulen och världen. Därför måste vi vara fullt förvissade därom och icke tvivla. Eljest är allt förlorat och kommer påven och djävulen och alla våra fiender att behålla seger och rätt.

Andra artikeln

1] Mässoffret i påvedömet är ovillkorligen den största och förskräckligaste styggelse, emedan det står i skarpaste strid mot huvudartikeln och dock i anseende står högt över och långt framför all annan påvlig avgudatjänst. Ty man har menat, att förrättandet av mässoffret, även om det utförs av en gudlös usling, skulle kunna frälsa människan från synden både i detta livet och i skärselden, vilket endast Guds Lamm förmår göra, såsom förut framhållits. Icke heller från denna artikel kunna vi vika eller göra avgifter, ty den första artikeln tillåter ej detta.

2] Men om det funnes några förståndiga människor bland påvens anhängare, kunde man i all fridsamhet tala med dem och fråga dem, varför de hålla så hårt på mässan.

1. Den är för det första bara människopåfund och icke påbjuden av Gud. Och alla människopåfund kunna vi lämna åsido, såsom Kristus säger i Matt. 15: "Fåfängt tjäna de mig med människobud."

3] 2. För det andra är det något onödigt, som man utan synd eller fara kan låta bli.

4] 3. För det tredje kan man mottaga sakramentet på ett mycket bättre och mera frälsningsbringande sätt – ja, på det enda frälsningsbringande sättet – i enlighet med Kristi instiftelse. Varför skall man då för en onyttig, ringa, föraktlig, onödig, uppdiktad saks skull driva människor i nöd och elände, då man kan hava sakramentet på ett riktigare och saligare sätt?

5] Man må offentligen predika för människorna, att mässoffret kan såsom ett människopåfund åsidosättas utan att man därigenom begår synd, och att ingen, som underlåter det, blir fördömd, utan att man fasthellre på ett bättre sätt kan utan mässan bliva salig. Helt visst skall då mässan av sig själv förlora sitt värde icke bara för den okunniga hopen, utan också för alla fromma, kristna, förståndiga och gudfruktiga människor, detta så mycket mera som de få höra, att den är något farligt och ett uppdiktat påhitt utan stöd i Guds ord och vilja.

6] 4. För det fjärde bör man, även om mässan i och för sig representerade något gott, avskaffa den bara för att undvika de otaliga, obeskrivliga missbruk, som uppstått i hela världen genom köpande och säljande av mässor. Och huru mycket hellre borde man icke avskaffa mässan för att för all framtid förhindra sådana missbruk, då den är något alldeles onödigt, onyttigt och skadligt och man utan mässan kan hava allt på ett vida säkrare, nyttigare och tryggare sätt.

7] 5. Då mässan för det femte – såsom mässkanon och alla böcker betyga – icke är eller kan vara något annat än ett verk av människor, ja, av gudlösa sällar, med vilket man inför Gud vill åstadkomma försoning för sig själv och andra och förvärva och förtjäna syndaförlåtelse och nåd – ty så betraktas mässan, när den skattas som högst; vartill skulle den eljest tjäna? – så bör och måste man fördöma och förkasta den. Ty detta strider uppenbarligen mot huvudartikeln, som lär, att ingen vare sig ogudaktig eller from mässpräst, utan endast Guds Lamm och Guds Son bär vår synd.

8] Och om någon till sitt rättfärdigande skulle föregiva, att han till egen uppbyggelse ville giva sig själv nattvarden, så är det icke allvarligt menat. Ty om han med allvar vill gå till nattvarden, så kan han förvisso på bästa sätt göra det, då sakramentet firas i enlighet med Kristi instiftelse. Men att utdela nattvarden åt sig själv är människopåfund, ovisst, onödigt och därtill förbjudet. Och han vet icke vad han gör, när han utan stöd i Guds ord följer människors falska påfund och infall. 9] Därför är det icke rätt – även om allt eljest vore i sin ordning – att någon brukar detta hela kyrkans sakrament till sin egen uppbyggelse samt utan stöd i Guds ord och utanför kyrkogemenskapen leker med det efter eget godtycke.

10] Denna artikel om mässan torde bli den avgörande frågan på kyrkomötet. Ty även om det vore möjligt, att de (papisterna) kunde göra eftergifter beträffande alla andra artiklar, så kunna de det icke med avseende på denna artikel, såsom Campegius sade i Augsburg, att han hellre ville låta slita sig i stycken än uppgiva mässan. På samma sätt skall ock jag med Guds hjälp hellre låta bränna mig till aska, än jag aktar en mässpräst med dennes verk – han må vara god eller ond – likvärdig med eller högre än min Herre och Frälsare Jesus Kristus. Därför äro och förbliva vi evigt skilda från och motståndare till varandra. De inse tillfullo, att om mässan faller, också hela påvedömet faller. Innan de låter det ske, döda de oss alla, om de blott förmå det.

11] Utom allt detta har denna drakstjärt, mässan, alstrat mycken styggelse, gift och avgudatjänst av olika slag.

12] Först skärselden. Man har nämligen med själamässor och vigilier på sjunde och trettionde dagen och årsdagen efter någons bortgång och vidare under veckan efter Mikaelidagen och på Alla själars dag och genom själabad sökt åstadkomma verkningar in i skärselden, så att mässan brukas nära nog endast för de döda, medan Kristus instiftat sakramentet endast för de levande. Därför är skärselden och allt därmed sammanhängande prål och kommersande med gudstjänster att anse som blott djävulens bländverk. Ty detta strider mot huvudartikeln, som hävdar, att endast Kristus, men icke människors verk kunna frälsa själarna. Dessutom har Gud icke givit oss något bud eller någon befallning med avseende på de döda. Därför kan man mycket väl lämna allt detta åsido, även om det icke vore villfarelse eller avguderi.

13] Papisterna åberopa här som stöd Augustinus och några andra kyrkofäder, vilka skola hava skrivit om skärselden, och mena, att vi icke förstå, i vad syfte de talat därom. Men den helige Augustinus skriver icke, att det finnes någon skärseld, och han har icke heller att åberopa något bibelställe, vilket skulle tvinga honom därtill, utan han låter det vara oavgjort, om det finnes någon, och han säger, att hans moder önskat, att man skulle tänka på henne vid altaret eller sakramentet. Och allt detta är ingenting annat än mänskliga påfund av enskilda personer, som icke kunna uppställa någon trosartikel, då det tillkommer Gud allena. 14] Men papisterna använda sig av sådana människopåfund för att man skall tro på deras skändliga, hädiska och fördömda geschäft med mässor och offra för själarna i skärselden. Dylikt skulle de aldrig kunna bevisa med stöd av Augustinus. Men när de avskaffat sitt geschäft med mässor för själar i skärselden, varom den helige Augustinus aldrig drömt, då skola vi talas vid om vilken betydelse nämnda ord av den helige Augustinus, vilka sakna stöd i Skriften, kunna ha och huruvida man har att tänka på de döda vid sakramentet. 15] Det går icke an att göra trosartiklar av de heliga fädernas handlingar eller uttalanden. Eljest kunde även det bliva en trosartikel, vad de hade för mat, kläder, hus o.s.v., såsom man gjort med relikerna. Det betyder, att Guds ord allena skall grunda trosartiklar, men eljest ingen, icke ens en ängel.

16] För det andra (d.v.s. mässans missbruk) följt, att onda andar ställt till mycket ofog, gått igen som avlidna människor samt med obeskrivlig lögnaktighet och list krävt mässor, vigilier, vallfärder och andra allmosor, 17] och detta ha vi varit tvungna hålla för trosartiklar och efterleva. Detta liksom mässan och all annan styggelse har påven stadfäst. På denna punkt kunna vi icke göra någon som helst eftergift.

18] För det tredje (hava av mässans missbruk följt) vallfärderna. Vid dessa har man nämligen också begärt mässor, syndaförlåtelse och Guds nåd. Ty mässan har behärskat allt. Nu är det tydligt, att sådana vallfärder icke hava något stöd i Guds ord och icke heller är oss påbjudna eller nödvändiga, vadan vi väl kunna företaga oss något bättre och utan synd eller fara lämna dem åsido. Varför övergiver man den egna församlingen, Guds ord, hustru och barn o.s.v., vilket allt hör till det i livet nödvändiga och påbjudna, och löper efter djävulens onödiga, ovissa och skadliga bländverk, 19] blott därför att påven ridits av djävulen, så att han prisar och stadfäster sådant, varigenom människorna hopvis avfallit från Kristus, förlitat sig på sina egna gärningar och blivit avgudadyrkare, vilket är det allra värsta? Dessutom är det alltsammans onödigt, icke påbjudet, icke tillrådligt och ovisst, ja, skadligt. 20] Därför kunna vi icke heller på denna punkt göra någon som helst eftergift. Må man därför predika, att vallfärderna äro onödiga, ja, farliga, så får man se vad som blir av dem.

21] För det fjärde (stå i samband med mässans missbruk) brödraskapen, som innebära, att kloster, stift och vikarister förbundit sig genom regelrätt köp att förrätta alla mässor och göra goda gärningar o.s.v. både för levande och döda. Detta är icke blott tomt människopåfund, som saknar stöd i Guds ord och är alldeles onödigt och icke påbjudet, utan det är därtill stridande mot första artikeln om återlösningen, varför det ingalunda kan fördragas.

22] För det femte (stå i samband med mässans missbruk) helgonrelikerna, som givit upphov till så många offentliga lögner och så mycket narrspel med benknotor av hundar och hästar. Redan för sådant bedrägeris skull, varåt djävulen säkert skrattat, borde detta förkastas, även om det eljest hade något gott med sig. Därtill kommer, att det icke har något stöd i Guds ord och att det varken är påbjudet eller tillrått, 23] utan är alldeles onödigt och onyttigt. Men det värsta är, att sysslandet med sådant anses vara ett gott verk och en gudstjänst samt åstadkomma avlat och syndaförlåtelse i likhet med mässan o.s.v.

24] För det sjätte kommer här den kära avlaten i fråga, vilken meddelas både levande och döda – men för pengar – och vari den lede Judas eller påven säljer Kristi och alla helgons och hela kyrkans överflödande förtjänst. Allt detta kan icke fördragas, ty det saknar icke blott stöd i Guds ord och är onödigt och opåkallat, utan det strider även mot den första artikeln. Ty Kristi förtjänst förvärva vi oss icke genom egna gärningar eller genom penningar, utan genom tron av nåd utan betalning och förtjänst, icke genom påvens makt, utan genom predikan och Guds ord.

Åkallandet av helgonen

25] Åkallandet av helgonen är också ett av de missbruk, som höra den yttersta tiden till. Det strider mot den första artikeln och utplånar kunskapen om Kristus. Det är varken påbjudet eller tillrått, och icke finnes det heller något exempel därpå i Skriften. Även om det vore aldrig så värdefullt, vilket det dock icke är, är det tusen gånger bättre att hålla sig till Kristus.

26] Och ehuru änglarna i himmelen bedja för oss – såsom också Kristus själv gör – liksom även de heliga på jorden och kanske också i himmelen, så följer icke därav, att vi skola anropa och tillbedja änglarna och helgonen och dyrka dem med fastor, högtider, mässor, offer, byggande av kyrkor och altare, inrättande av gudstjänster och andra liknande åtgärder och hålla dem för hjälpare i nöden samt tillskriva dem var och en sin särskilda förmåga att hjälpa i olika livslägen, såsom papisterna göra och lära. Ty detta är avguderi; en sådan ära tillkommer nämligen Gud allena. 27] Såsom en kristen och en av Guds heliga på jorden kan du bedja för mig icke bara i ett speciellt fall utan i all nöd. Men fördenskull skall jag icke tillbedja, anropa och dyrka dig med högtider, fastor, offer, mässor och på dig sätta min salighetstro. Jag kan väl på annat sätt vörda, älska och tacka dig i Kristus. 28] Om blott denna vidskepliga dyrkan av änglar och döda heliga människor avskaffas, så visar sig den andra vördnadsbetygelsen vara utan skada, ja, den torde snart komma att upphöra. Ty då människorna icke längre kunna hoppas på nytta och hjälp av dem såväl i lekamligt som andligt hänseende, så komma de att lämna dem i fred både i graven och i himmelen. Ty utan vederlag eller av idel kärlek torde ingen mycket tänka på dem samt vörda och ära dem.

29] Sammanfattande säga vi sålunda, att vad mässan själv är, vad den har till följd och vad som sammanhänger med den, kunna vi icke fördraga, utan måste förkasta det, för att vi skola kunna behålla det heliga sakramentet rent och visst, i det att vi enligt Kristi instiftelse bruka och mottaga det genom tron.

Forts. på nästa sida