Om biskoparnas makt och domsrätt

60] I vår Bekännelse och dess Apologi ha vi angivit det, som i allmänhet borde sägas om den andliga makten. Ty evangeliet giver åt dem, som förestå församlingarna, uppdraget att lära evangelium, förlåta synder, förvalta sakramenten och dessutom domsrätt, d.v.s. uppdraget att från församlingsgemenskapen utesluta dem, som begått uppenbara brott, samt avlösa dem, som bättra sig. 61] Och enligt allas – även våra motståndares – bekännelse är det klart, att denna makt på grund av gudomlig rätt är gemensam för alla, som förestå församlingar, vare sig de bära titel av pastor, presbyter eller biskop. 62] Så lär oss Hieronymus uttryckligen, att i de apostoliska breven alla, som förestå församlingar, kallas biskopar och presbyterer, och anför från brevet till Titus: "Fördenskull lämnade jag dig kvar på Kreta, att du skulle tillsätta presbyterer i varje stad." Och därefter heter det: "En biskop bör vara en enda kvinnas man." På samma sätt kalla sig Petrus och Johannes presbyterer, framhåller Hieronymus. Därefter tillägger han: "Men att sedermera en valdes för att vara de andras förman, det skedde för att förebygga söndringar och förhindra, att var och en genom att draga människorna till sig skulle sönderslita Kristi kyrka. Ty i Alexandria ha alltifrån evangelisten Markus ända till biskoparna Esdra ¹ och Dionysius presbytererna alltid bland sig utvalt en, som de tillerkänt högre rang och kallat biskop. På samma sätt som krigshären åt sig korar en härförare, så utvälja diakonerna bland sig den, som de lärt känna såsom lämplig, och kalla honom ärkediakon. Ty vad gör en biskop, som icke en presbyter gör – med undantag av att viga?"

63] Hieronymus lär sålunda, att biskop å ena sidan och presbyter och pastor å den andra representera skilda grader blott med hänsyn till mänsklig myndighet. Detta ligger i själva saken, ty deras av Gud förlänade uppdrag är ett och detsamma, såsom jag ovan sagt. 64] Men en enda sak skilde biskop och pastor åt, nämligen att viga. Ty det bestämdes, att en enda biskop skulle för flera olika församlingar viga församlingstjänarna. 65] Men då på grund av gudomlig rätt biskop och pastor icke representera olika grader, så är det uppenbart, att om pastor loci viger någon till präst i sin församling, denna vigning är giltig på grund av gudomlig rätt.

66] Därför då de, som äro förordnade att vara biskopar bli fiender till evangeliet och vägra meddela vigning, behålla församlingarna sin rätt därtill. 67] Ty där kyrkan är, där är också rätten att förvalta evangeliet. Därför behåller kyrkan nödvändigtvis sin rätt att kalla, välja och viga sina tjänare.

Och denna rätt är en gåva, som på ett särskilt sätt är given åt kyrkan och som ingen mänsklig myndighet kan beröva henne, såsom Paulus betygar, då han i Ef. skriver: "Han for upp i höjden och gav människorna gåvor." Och bland kyrkans speciella gåvor uppräknar han herdar och lärare och tillägger, att dessa äro givna för uppdraget att uppbygga Kristi kropp. Där den sanna kyrkan är, där föreligger med nödvändighet rätten att välja och viga kyrkans tjänare, såsom i nödfall även en lekman kan giva en annan avlösning och sålunda bliva präst och herde för denne. Så berättar Augustinus om två kristna på ett skepp, att den ene döpte den andre, som var katekumen, och att den sistnämnde, sedan han blivit döpt, gav den förre avlösning. 68] Härpå har Kristi ord avseende, då han betygar, att nycklarna äro givna åt kyrkan och icke blott åt vissa personer: "Varhelst två eller tre äro församlade i mitt namn" etc.

69] Slutligen bekräftas detta även av Petri ord: "I ären ett konungsligt prästerskap." Dessa ord ha avseende på den sanna kyrkan, som då den ensam innehar prästadömet, också i sanning har rätt att välja och viga sina tjänare. 70] Detta betygas också av det allmänna bruket inom kyrkan. Ty fordom utvalde menigheten sina herdar och biskopar. Därefter kom biskopen i den ifrågavarande församlingen eller från grannförsamlingen för att med händers påläggning stadfästa valet av den utsedde, och vigningen innebar icke något annat än ett sådant godkännande. 71] Sedan tillkommo nya ceremonier, av vilka Dionysius' De eccl. hier. omtalar flera. Författaren till densamma tillhör en senare tid och har – vem han än är – antagit en pseudonym, såsom ju också Clemens' skrifter äro understuckna. Ännu senare författare hava tillagt: "Jag giver dig makt att offra för levande och döda." Men detta står icke ens hos Dionysius.

72] Av allt detta är det uppenbart, att kyrkan innehar rätten att välja och viga sina tjänare. Därför då biskoparna antingen omfatta falsk lära eller vägra att meddela vigning, äro församlingarna nödgade på grund av gudomlig rätt att genom sina i tjänst varande präster viga och förordna åt sig nya. Men det är biskoparnas ogudaktighet och våldsregemente, som vållat kyrkosöndringen och tvedräkten. Ty Paulus skriver, att de biskopar, som driva och försvara falsk lära och orätt gudstjänst, skola anses såsom ställda under förbannelse.

73] Vi hava talat om vigningen av präster, som enligt Hieronymus är det enda, vilket skiljer biskoparna från de övriga prästerna. Därför är det icke nödvändigt att orda om biskoparnas övriga ämbetsåligganden. Ej heller är det nödvändigt att tala om konfirmationen eller invigningen av klockor, som biskoparna förbehållit sig. Men om deras domsrätt bör något sägas.

74] Det är uppenbart, att den allmänna domsrätten att från församlingsgemenskapen utesluta dem, som äro skyldiga till uppenbara synder, tillkommer alla kyrkans vigda tjänare. Men denna rätt ha biskoparna tyranniskt tillvällat sig ensamma och använt den till egen vinning. Ty det är känt, att de s.k. officialerna brukat ett outhärdligt självsvåld och antingen av girighet eller tillfredsställande av andra onda begär plågat människorna och utan laga ordning bannlyst dem. Men vilket tyranni är icke detta, att dessa officialer skola hava makt att i städerna av eget godtycke utan lagligt förfarande bannlysa människor! 75] Och denna makt ha de missbrukat i allehanda ting – naturligtvis icke för att bestraffa verkliga förbrytelser, men däremot försummelser med avseende på fastor eller kyrkliga högtider och dylika obetydligheter. Endast äktenskapsbrott bestraffade de stundom. Och härvidlag förorättade de ofta oskyldiga och ärbara människor. Men då dessa brott äro mycket allvarliga, bör i sanning ingen människa dömas utan lagligt förfarande. 76] Då biskoparna tyranniskt tillskansat sig denna domsrätt och på ett skamligt sätt missbrukat den, behöver man icke för denna domsrätts skull lyda biskoparna. Men då fullgiltiga skäl föreligga att icke lyda dem, så är härvid det riktiga att överlämna denna domsrätt åt de gudfruktiga prästerna och tillse, att den lagligen utövas till sedernas förbättrande och Guds ära.

77] Till sist återstår domsrätten i de mål, som enligt den kanoniska rätten höra till den s.k. kyrkliga domstolen, speciellt äktenskapsmål. Även denna hava biskoparna blott på grund av mänsklig rätt, vilken därtill icke är gammal, ty det framgår av Cod. et Nov. Justiniani, att äktenskapsmålen avgjordes av världslig domstol. Och enligt gudomlig rätt äro de världsliga domstolarna förpliktade att utöva domsrätten i dessa mål, om biskoparna visa sig försumliga. Detta medgiva också de kanoniska rättsreglerna. Icke heller för denna domsrätts skull är det sålunda nödvändigt att lyda biskoparna. 78] Och då dessa stiftat vissa orättfärdiga äktenskapslagar och i sin rättskipning följa dessa, är det även på grund härav nödvändigt att inrätta andra domstolar. Ty bestämmelserna om andlig släktskap äro orättfärdiga. Orättfärdig är också den förordningen, som vid äktenskapsskillnad förbjuder den oskyldiga parten att gifta sig.

Även den lagen är orättfärdig, som utan föräldrarnas samtycke godkänner alla hemliga och svekfullt ingångna trolovningar. Orättfärdig är även lagen om prästernas celibat. Det finns också i deras lagar andra för samvetena utlagda snaror, men det är obehövligt att här uppräkna dem alla.

Det är tillräckligt att hava angivit, att det i äktenskapsfrågor finnes många orättfärdiga påvliga lagar, varför de världsliga myndigheterna böra inrätta andra domstolar.

79] Då nu de biskopar, som äro påvens anhängare, försvara falsk lära och oriktig gudstjänst och icke till prästämbetet viga rättsinniga lärare utan i stället understöda påvens grymheter och därjämte, sedan de berövat prästerskapet domsrätten, utöva densamma på ett tyranniskt sätt och då de slutligen i äktenskapsmål följa många orättfärdiga lagar, hava församlingarna tillräckligt många tvingande skäl till att icke erkänna dem såsom biskopar. 80] Men själva må de ihågkomma, att vad de äga är dem givet såsom skänker för deras tjänst och församlingarnas välfärds skull, såsom regeln lyder: "Lönen gives för tjänstens skull." Därför kunna de icke med gott samvete behålla dessa skänker, utan bedraga i stället församlingen, som har behov av dessa tillgångar för att underhålla kyrkans tjänare, understöda den högre utbildningen, hjälpa de behövande och inrätta domstolar särskilt för äktenskapsmål. 81] Ty de äktenskapliga konflikterna äro mångfaldiga och olika, att för dem en särskild domstol skulle behövas, och för att inrätta en sådan äro kyrkans tillgångar behövliga. 82] Petrus har förutsagt, att det skulle komma att finnas ogudaktiga biskopar, vilka missbruka församlingarnas gåvomedel till ett liv i yppighet, allt under det de försumma sin tjänst. De, som så bedraga kyrkan, må veta, att Gud skall straffa dem även för dessa brott.