Om påvens makt och överhöghet

Forts. från föreg. sida

Från historien (forts.)

25] Vad beträffar ordet: "På denna klippa skall jag bygga min kyrka", är det visst, att kyrkan icke är byggd på en människas anseende och myndighet, utan på den tjänst och det ämbete, som frambär samma bekännelse som Petrus, varigenom han förkunnade, att Jesus är Kristus, Guds Son. Därför talar han till honom såsom till innehavaren av nämnda tjänst och ämbete: "På denna klippa", d.v.s. på denna tjänst och detta ämbete. 26] Vidare är Nya testamentets ämbete icke bundet vid vissa platser eller personer såsom den levitiska tjänsten, utan är utsträckt över hela jorden och finnes där, varest Gud giver sina gåvor: apostlar, profeter, herdar och lärare. Och icke är detta ämbetes kraft beroende av någon persons makt och myndighet, utan av Kristi ord. 27] På detta sätt – men icke om Petri person och överhöghet – tolkas detta ord: "På denna klippa" av flertalet heliga fäder, såsom Origenes, Ambrosius, Cyprianus, Hilarius och Beda. 28] Så heter det hos Chrysostomus: "'På denna klippa' säger han, men han säger icke: 'På Petrus'. Ty icke på en människa, utan på Petri tro har han uppbyggt sin kyrka. 29] Men vad var denna tro? Du är Kristus, den levande Gudens son." Och hos Hilarius: "Fadern har uppenbarat för Petrus, att han skulle säga: Du är den levande Gudens Son. På denna bekännelses klippa vilar kyrkans byggnad. Denna tro är kyrkans grund."

 Matt. 16:18

30] Och av dessa ord: "Föd mina får" och: "Älskar du mig mer än dessa?", följer icke alls, att en särskild överhöghet tilldelades Petrus. Ty han ger honom befallning att föda, d.v.s. lära Ordet eller regera församlingen med Ordet, en uppgift som Petrus har gemensamt med de övriga apostlarna.

31] Den andra punkten är ännu tydligare, nämligen att Kristus givit sina apostlar blott andlig makt, d.v.s. uppdraget att lära evangelium, förkunna syndernas förlåtelse, förvalta sakramenten och utan kroppsligt våld excommunicera de ogudaktiga, men han har icke givit dem rätt att bruka svärdet eller rätt att grunda, intaga eller förläna världsliga riken. Ty Kristus säger: "Gån ut och lären dem att hålla det, som jag har befallt eder." Vidare: "Såsom Fadern har sänt mig, så sänder ock jag eder." Men det står fast, att Kristus icke var sänd för att föra svärdet eller regera ett världsligt rike, såsom han själv säger: "Mitt rike är icke av denna världen." Och Paulus säger: "Icke äro vi herrar över eder tro." Vidare: "Våra stridsvapen äro icke av köttslig art" o.s.v. 32] Att Kristus under sitt lidande kröntes med törnen och fördes fram i kunglig purpur för att bespottas, det skulle beteckna, att det andliga riket skulle föraktas, d.v.s. evangeliet undertryckas och ett annat världsligt rike under förevändning av kyrkans makt skulle upprättas. 33] Därför äro Bonifacius VIII:s förordning och kapitel "Omnes" dist. 22 och liknande uttalanden, som hävda, att påven på grund av gudomlig rätt är herre över världens alla riken , falska och ogudaktiga. 34] Av denna falska åsikt har ett förskräckligt mörker kommit över kyrkan, och därefter ha även stora oroligheter uppstått i Europa. Ty evangelii tjänst har försummats. Kunskapen om tron och det andliga riket utplånades, och den kristna rättfärdigheten ansågs vara lika med den utvärtes borgerliga rättfärdighet, som påven förordnat. 35] Därefter började påvarna rycka till sig den världsliga makten, förlänade konungariken och förorättade och plågade med orättmätiga bannlysningar och krig nästan alla folks konungar i Europa och främst de tyska kejsarna, den ena gången för att intaga deras italienska besittningar, den andra gången för att göra tyska biskopar av sig beroende och beröva kejsarna deras förläningsrätt. Ja, i Corp. jur, can. Clementinae står det t.o.m.: "När kejsartronen är ledig, är påven den laglige efterträdaren." 36] Så har påven mot Kristi befallning icke blott rättsvidrigt ryckt till sig världslig makt, utan även på tyranniskt sätt upphöjt sig över alla konungar. I detta sammanhang är icke själva saken så mycket att klandra, som det är avskyvärt, att han föregiver sig äga bemyndigande härtill av Kristus, att han brukar nycklarna till att vinna världslig makt och att han binder vår frälsning vid dessa gudlösa och skändliga meningar, då han säger, att det är nödvändigt för frälsningen att tro, att denna makt tillkommer påven på grund av gudomlig rätt. 37] Då dessa stora villfarelser höljt tron och Kristi rike i mörker, böra de på intet sätt hemlighållas. Ty erfarenheten visar, att de tillfogat kyrkan stort fördärv.

38] För det tredje är följande att tillägga. Även om biskopen i Rom på grund av gudomlig rätt skulle hava primat och överhöghet, så är man likväl icke skyldig de påvar lydnad, som försvara ogudaktiga gudstjänstbruk, avgudatjänst och en mot evangeliet stridande lära. Ja, sådana påvar och ett sådant välde må man anse stå under förbannelse. Så säger Paulus tydligt och klart: "Om en ängel från himmelen förkunnade för eder ett annat evangelium än det, som jag lärt eder, så vare han förbannad." Och i Apg. heter det: "Man måste lyda Gud mer än människor." Också de kanoniska stadgandena lära tydligt och kart, att man icke skall lyda en kättersk påve. Översteprästen i Gamla testamentet innehade på grund av gudomlig rätt det högsta ämbetet, och likväl var han icke pliktig att lyda ogudaktiga överstepräster. Så söndrade sig ju Jeremia och andra profeter från översteprästerna och apostlarna från Kaifas, och de voro icke skyldiga att lyda honom. 39] Men faktum är, att påvarna i Rom och deras anhängare försvara ogudaktig lära och avgudatjänst. Och de för antikrist utmärkande kännetecknen passa fullständigt in på påvedömet och dess anhängare. Ty då Paulus i sitt (andra) brev till tessalonikerna beskriver antikrist, kallar han honom "en Kristi vedersakare, som upphäver sig över allt, som kallas och dyrkas såsom Gud, i det att han tager sitt säte i Guds tempel och föregiver sig vara Gud." Han talar sålunda om någon, som regerar i kyrkan – men icke om hedniska konungar – och denne kallar han "en Kristi vedersakare", emedan han skall uttänka en lära, som strider mot evangeliet, och denne skall för sig orättmätigt göra anspråk på gudomlig myndighet. 40] Men nu står det först och främst fast, att påven regerar i kyrkan och under förevändning av kyrklig tjänst och myndighet grundat åt sig detta välde. Ty han tar dessa ord till förevändning: "Jag skall giva dig nycklarna." Vidare strider påvens lära på mångahanda sätt mot evangeliet, och han gör i tre hänseenden orättmätigt anspråk på gudomlig myndighet: För det första emedan han tager sig rätten att förändra Kristi lära och av Gud föreskrivna gudstjänster och vill, att hans lära och gudstjänst skola iakttagas, som om de vore gudomliga. För det andra emedan han tar sig makten icke blott att lösa och binda i detta livet, utan även tar sig den rätten med avseende på själarna i livet efter detta. För det tredje emedan påven icke vill ställa sig under kyrkans eller någon annans dom, utan i detta hänseende ställer sig över kyrkomötena och hela kyrkan. Men detta att icke vilja ställa sig under kyrkans eller någon annans dom är att göra sig själv till Gud. Slutligen försvarar han med största grymhet dessa förskräckliga villfarelser och denna ogudaktighet och dödar dem, som äro av annan mening.

41] Då det förhåller sig på detta sätt, böra alla kristna undvika att befatta sig med påvens gudlösa lära, hädelser och orättmätiga grymhet. De böra i stället undfly och fördöma påven med hans anhängare såsom antikrists rike, såsom Kristus befallt: "Tagen eder till vara för falska profeter." Även Paulus bjuder, att man skall undvika och fördöma ogudaktiga lärare såsom en förbannelse. I 2 Kor. 6 heter det: "Haven intet gemensamt med de otrogna, ty vilken gemenskap har ljuset med mörkret?"

42] Det är tungt att avvika från så många folks gemensamma mening och kallas schismatiker. Men Gud bjuder med sin myndighet alla att icke taga någon befattning med eller försvara ogudaktighet och orättfärdig grymhet. Därigenom äro våra samveten tillräckligt urskuldade. Ty villfarelserna inom påvedömet äro uppenbara. Och hela Skriften betygar med kraft, att dessa villfarelser äro onda andars och antikrists lära. 43] Det ligger en uppenbar avgudatjänst i vanhelgandet av mässorna, vilka utom alla andra missbruk på det skändligaste sätt användas för snöd vinning. 44] Vidare har påven och hans anhängare förvanskat läran om boten. Ty de lära, att synderna förlåtas för våra gärningars skull. Sedan bjuda de, att man skall tvivla om, huruvida förlåtelsen verkligen följer. Men ingenstädes lära de, att synderna förlåtas av nåd för Kristi skull och att vi genom denna tro få syndernas förlåtelse. Så fördunkla de Kristi ära och beröva samvetena den fasta trösten samt avskaffa den rätta gudstjänsten, nämligen trons övning i dess kamp mot förtvivlan.

45] De hava fördunklat läran om synden och framställt föreskrift om uppräknande av synderna, som framkallar många villfarelser och förtvivlan. De ha hittat på tillfyllestgörelser, med vilka de även fördunklat Kristi välgärning. 46] Härav har avlaten uppstått, vilken är idel lögn, uttänkt för snöd vinning. 47] Vidare, huru stora missbruk och vilken fruktansvärd avgudatjänst har icke åkallandet av helgonen framkallat? 48] Och vilka skändligheter ha icke uppstått genom föreskriften om celibat? Huru stort mörker har icke läran om klosterlöftena utbrett över evangeliet? I denna ha de nämligen hittat på att dessa löften utgöra rättfärdighet inför Gud och förtjäna syndernas förlåtelse. Så hava de för mänskliga stadganden åsidosatt Kristi välgärning och alldeles utplånat läran om tron. De ha framställt iakttagandet av dessa tomma stadganden såsom en gudstjänst och något fullkomligt och satt sådant framför de kallelsegärningar, som Gud fordrar och föreskrivit. Och icke äro dessa villfarelser att anse såsom ringa. Ty de kränka Kristi ära och fördärva själarna och kunna därför icke förbigås med tystnad. 49] Till dessa villfarelser komma ytterligare två stora synder. För det första, att påven försvarar dessa villfarelser med grymhet och tortyr. För det andra, att han berövar kyrkan domsrätten och icke tillåter, att kyrkliga lärostrider i vederbörlig ordning avdömas, ja, påstår sig stå över ett allmänt kyrkomöte och kunna upphäva kyrkomötesbeslut, såsom stundom uttalas på ett oblygt sätt i de kanoniska stadgandena. Vi hava exempel på huru påvarna på det mest hänsyslösa sätt tillämpat detta. 50] I quaestio 9:3 (av Decr. Grat. P. II) heter det: "Ingen skall döma över den högsta stolen. Ty domaren kan icke dömas av kejsaren eller av hela prästerskapet eller av konungar och folk." 51] Så utövar påven ett dubbelt tyranni, i det han försvarar sina villfarelser med våld och mord och förbjuder undersökning. Detta senare är t.o.m. till större skada än tortyr. Ty har man frånhänt kyrkan domsrätten, kunna ogudaktiga läror och gudstjänstbruk icke avskaffas, utan måste på grund därav otaliga själar under tidernas lopp gå förlorade.

52] Därför måste de kristna noga beakta dessa påvedömets stora villfarelser och dess våldsregemente och först och främst tänka på att få dessa villfarelser avskaffade och den sanna läran antagen för Guds äras och själarnas salighets skull. 53] Därjämte må de också betänka, huru stort brott det är att giva sitt bistånd till den orättfärdiga grymhet, med vilken de heliga dräpas, för vilkas blod Gud sannerligen skall utkräva hämnd.

54] Främst åligger det kyrkans förnämsta medlemmar, konungar och furstar, att bistå kyrkan och draga försorg om att villfarelserna avskaffas och samvetena komma till frid, såsom Gud uttryckligen manar konungarna: "Så kommen nu till förstånd, I konungar, låten varna eder, I domare på jorden." Konungarnas främsta omsorg bör nämligen vara att främja Guds ära. Fördenskull vore det något i högsta grad ovärdigt, om de använde sin makt och myndighet till att understödja avgudatjänst och andra gränslösa skändligheter och mörda de heliga.

55] Även om påven ville hålla ett kyrkomöte, på vad sätt kan detta hjälpa kyrkan, om påven icke tillåter att något beslut fattas mot hans vilja och om blott hans anhängare få döma och säga sin mening, dessa, som genom förskräckliga eder och förbannelser, varvid icke ens Guds ord undantagits, förpliktat sig att försvara hans våldsregemente och ogudaktighet? 56] Men då kyrkomötenas domar äro, icke påvens, utan kyrkans, anstår det särskilt konungarna att stävja det påvliga självsvåldet och laga, att befogenheten att i enlighet med Guds ord döma och avgöra frågorna icke frånrövas kyrkan. Och såsom de sant kristna böra förkasta påvens övriga villfarelser, så böra de också tillrättavisa honom, när han undandrager sig och vill hindra kyrkan från en verklig undersökning och dom.

57] Därför – även om den romerske biskopen på grund av gudomlig rätt skulle hava överhöghet, så är man icke skyldig honom lydnad, då han försvarar ogudaktiga gudstjänstbruk och mot evangeliet stridande lära, utan man måste motstå honom såsom antikrist.

58] Påvens villfarelser äro uppenbara och stora. Uppenbar är också den grymhet, som han övar mot de fromma. Vi veta, att det är Guds befallning, att vi skola fly avgudatjänst, falsk lära och orättfärdig grymhet. Därför hava alla sant kristna stora, uppenbara och tvingande skäl att icke lyda påven. Och dessa tvingande skäl lända dem till tröst, då mot dem beskyllningar riktas, att de vålla anstöt samt åstadkomma söndring och tvedräkt.

59] Men de som hålla med påven och försvara hans lära och gudstjänst, de befläcka sig med avguderi och hädiska meningar, de bliva saker till de kristtrognas blod, vilka påven förföljer, och de kränka Guds ära och hindra kyrkans välfärd, emedan de för kommande tider understödja villfarelser och andra skändligheter.