Skrift avfattad av till Schmalkalden församlade teologer.

År 1537

Om påvens makt och överhöghet

1] Den romerske biskopen gör förmätet anspråk på att han på grund av gudomlig rätt står över alla biskopar och kyrkoherdar. 2] Vidare tillägger han, att han enligt gudomlig rätt även bär båda svärden, d.v.s. har makt att förläna och fråntaga konungavärdighet. 3] Och för det tredje säger han, att det är nödvändigt för vår frälsning att tro detta. Och fördenskull kallar sig den romerske biskopen Kristi ställföreträdare på jorden. 4] Vi anse och betyga, att dessa tre artiklar äro falska, ogudaktiga, tyranniska och för kyrkan fördärvliga. 5] Men för att man skall kunna förstå vårt bevis, må vi först angiva, vad de påviske mena med att på grund av gudomlig rätt stå över alla biskopar. De förstå därmed, att påven är en universell eller, såsom de själva säga, ekumenisk biskop, d.v.s. den, från vilken alla biskopar och kyrkoherdar över hela jordkretsen ha att begära vinning och stadfästelse, och den, som har rätt att utse, viga, stadfästa och avsätta alla biskopar. 6] Därjämte gör han anspråk på myndighet att stifta lagar angående gudstjänster, förändring av sakramenten och läran och vill, att hans artiklar, förordningar och lagar skola anses såsom trosartiklar eller Guds bud, som binda och förplikta samvetena, då han ju tilldelat sig denna myndighet på grund av gudomlig rätt. Ja, han vill t.o.m. att hans förordningar skall gå före Guds bud. Och ännu förskräckligare är vad han tillägger, nämligen att det är nödvändigt för saligheten att tro detta.

7] I. Först vilja vi därför med stöd av evangeliet visa, att den romerske biskopen icke på grund av gudomlig rätt står över de andra biskoparna eller kyrkoherdarna. 8] Enligt Luk. 22 förbjuder Kristus härskareställning apostlarna emellan.Ty just detta gällde frågan, då Kristus talat om sitt lidande och de tvistade om, vem som skulle vara den främste och liksom Kristi ställföreträdare, då han var borta. Här tillrättavisar Kristus apostlarna för deras villfarelse och lär, att icke någon härskareställning eller någon gradering skulle förekomma dem emellan, utan apostlarna skulle såsom jämlikar sändas till evangelii gemensamma tjänst. Därför säger han: "Folkens konungar härska över dem, men I icke så, utan den som vill vara störst bland eder, han skall vara eder tjänare." Den här framställda motsatsen visar, att han förbjuder den nämnda härskareställningen. Detsamma lär oss berättelsen, då Kristus vid samma tvist om herraväldet ställer fram ett barn i deras mitt och därmed betecknar, att icke någon överhöghet skulle förekomma hans tjänare emellan, liksom ett barn ju icke tillväller sig eller begär någon sådan överhöghet.

9] II. Enligt Joh. 20 utsänder Kristus på samma sätt apostlarna utan någon åtskillnad, då han säger: "Såsom Fadern har sänt mig, så sänder ock jag eder." Han säger, att han sänder var och en av dem på samma sätt, som han själv blivit sänd. Därför tilldelar han icke åt någon företräde eller makt framför de övriga.

10] III. Enligt Gal. 2 försäkrar Paulus tydligt och klart, att han icke är vare sig vigd till eller stadfäst i sin tjänst av Petrus, och icke heller erkänner han Petrus såsom den, av vilken han skulle begära sådan stadfästelse. Och uttryckligen bestrider han, att hans kallelse skulle bero på Petrus' myndighet. Men han hade bort erkänna Petrus såsom överordnad, om Petrus varit detta på grund av gudomlig rätt. Så säger Paulus, att han utan att rådfråga Petrus genast predikat evangelium. Likaledes: "Det kommer icke mig vid, hurudana de voro, vilka ansågos något vara. Gud har icke anseende till personen." Likaså: "De som ansågos något vara, pålade mig icke några bud." Då Paulus sålunda klart betygar, att han icke alls velat begära någon stadfästelse av Petrus, även då han kommit till honom, lär han, att tjänstens myndighet beror på Guds ord och att Petrus icke varit förmer än de övriga apostlarna och att vigning och stadfästelse icke borde begäras endast från Petrus.

11] IV. Enligt 1 Kor. 3 jämställer Paulus kyrkans tjänare och lär, att församlingen står över dem. Fördenskull tillkommer icke Petrus någon överordnad ställning eller makt över kyrkan eller dess övriga tjänare. Han säger nämligen: "Allt är edert, det må nu vara Paulus eller Kefas eller Apollos." Det betyder, att varken Petrus eller de övriga apostlarna må tillvälla sig någon makt eller herreställning över församlingen eller betunga den med egna stadgar, och icke må någons myndighet gälla mer än Guds ord, och icke må Kefas' myndighet ställas mot de övriga apostlarnas, såsom man vid den tiden brukade argumentera: Kefas, som är den främste aposteln, iakttager detta; alltså böra Paulus och de övriga apostlarna iakttaga det. Detta företräde frånkänner Paulus Petrus och förnekar, att han i auktoritet och myndighet bör ställas före de andra apostlarna och församlingen. 1 Petr. 5: "Icke såsom herrar över församlingen."

Från historien

12] V. Kyrkomötet i Nicea förordnade, att biskopen i Alexandria skulle hava omsorg om kyrkorna i Österlandet och biskopen i Rom om de suburbanska kyrkorna, d.v.s. kyrkorna i de romerska provinserna i Västerlandet. Först härefter började på grund av mänsklig rätt, d.v.s. nämnda kyrkomötes beslut, den romerska biskopens myndighet att tilltaga. Men om den romerska biskopen redan hade haft en överordnad ställning på grund av gudomlig rätt, så hade nämnda kyrkomöte icke haft någon befogenhet att frånhända honom något av denna rätt och överflytta det på biskopen i Alexandria. Ja, alla biskopar i Österlandet hade då beständigt bort begära vigning och stadfästelse av biskopen i Rom.

13] VI. Likaledes bestämde kyrkomötet i Nicea, att biskoparna skulle väljas av sina församlingar i närvaro av en eller flera av biskoparna i grannskapet. 14] Detta iakttogs också i Västerlandet och i de latinska församlingarna, såsom Cyprianus och Augustinus betyga. Så skriver Cyprianus i det fjärde brevet till Cornelius: "För den skull bör man på grund av gudomlig tradition och apostolisk sed noggrant iakttaga och följa den regel, som följes även hos oss och i nästan alla provinser, att till den församling, för vilken en föreståndare skall utses, grannbiskoparna inom samma provins böra för valets riktiga förrättande sammankomma och biskopen utses av den närvarande menigheten, som till fullo känner vars och ens leverne. Så har, såsom vi se, skett även hos eder vid förordnandet av Sabinus, vår ämbetsbroder. Efter hela församlingens omröstning och efter godkännande från de biskopar, som personligen övervakade valet, antvardades med handpåläggning biskopsämbetet åt honom." 15] Denna sed kallar Cyprianus en gudomlig tradition och ett apostoliskt bruk och påstår, att den iakttages i nästan alla provinser. Då sålunda i större delen av världen, inom de grekiska och latinska församlingarna, förordnande och stadfästelse icke begärdes hos biskopen i Rom, så är det tydligt, att församlingarna vid den tiden icke tillerkänt honom någon överhöghet eller makt.

16] VII. En sådan överordnad ställning är omöjlig. Ty det är omöjligt, att en enda biskop skulle kunna hava tillsyn över församlingarna runt hela jordkretsen eller att de församlingar, som äro belägna vid världens utkanter, skulle hos en enda begära vigning. Ty faktum är, att Kristi rike är utbrett över hela jorden, och i den dag, som i dag är, finnas många församlingar i Österlandet, vilka icke hos biskopen i Rom söka vigning och stadfästelse. Då sålunda denna överhöghet är omöjlig och aldrig varit allmänt i bruk och församlingarna i större delen av världen icke erkänt den,är det tydligt, att den icke är (av Gud) förordnad.

17] VIII. Många gamla kyrkomöten hava utlysts och hållits, vid vilka biskopen i Rom icke intagit presidiet, t.ex. mötet i Nicaea och flera andra. Också detta betygar, att kyrkan vid denna tid icke erkänt den romerske biskopens primat och överhöghet.

18] IX. Hieronymus skriver: "Om det är fråga om makt och anseende, så är jordkretsen förmer än staden. Varhelst någon är biskop, vare sig i Rom eller Eugubium eller Konstantinopel eller Regium eller Alexandria, så har han samma värdighet och ämbete. Rikedom och makt upphöjer den ene, fattigdom och ringhet förnedrar den andre." ¹

19] X. Gregorius skriver till patriarken i Alexandria, att han icke får kalla honom universell biskop. Och i acta heter det, att vid kyrkomötet i Chalcedon primatet erbjöds åt biskopen i Rom, men att han icke tog emot det.

20] XI. Och till sist, huru kan påven på grund av gudomlig rätt stå över hela kyrkan, då han väljes av kyrkan och det så småningom blivit sed, att de romerska biskoparnas val stadfästes av kejsarna?

21] Vidare, då strider länge förts om primatet mellan biskoparna i Rom och Konstantinopel, bestämde slutligen kejsar Phocas, att primatet skulle tillkomma den romerske biskopen. Men om den gamla kyrkan hade erkänt påvens i Rom primat, så hade denna strid icke kunnat uppstå och hade något beslut av kejsaren icke heller varit av nöden.

22] Men nu anför man vissa ord, nämligen: "Du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min kyrka." Vidare: "Jag skall giva dig nycklarna." Och: "Föd mina får", samt andra sådana ord. Men då hela denna stridsfråga är utförligt och noggrant behandlad annorstädes i våra skrifter och vi icke här kunna granska allt, hänvisa vi till dessa skrifter och vilja anse dem såsom här upprepade. Likväl skola vi i korthet giva besked om nämnda bibelords tolkning. 23] I alla dessa ord innehar Petrus hela apostlakretsens gemensamma roll, såsom framgår av själva sammanhanget. Ty Kristus riktar icke sin fråga till Petrus ensam, utan han säger: "Vem sägen I mig vara?" Och det som han här säger åt en enda: "Jag skall giva dig nycklarna", "Vad helst du binder", det säger han på ett annat ställe till flera: "Vadhelst I binden" o.s.v. Och hos Johannes: "Vilka I förlåten synderna" o.s.v. Dessa ord betyga, att nycklarna i lika mån överlämnats till alla apostlarna och att alla apostlarna på samma sätt blivit utsända. 24] Därför måste man medgiva, att nycklarna tillhöra icke en viss enskild person, utan kyrkan, såsom många synnerligen klara och säkra argument giva vid handen. Ty då Kristus i Matt. 18 talar om nycklarna, tillägger han: "Varhelst två eller tre äro församlade i mitt namn" o.s.v. Han överlämnar sålunda nycklarna i första hand och omedelbart åt kyrkan, såsom ock kyrkan för denna saks skull i första hand har rätten att kalla innehavare av nyckelämbetet. Därför innehar Petrus nödvändigtvis i dessa ord hela apostlakretsens roll. Och därför tilldela dessa ord icke åt Petrus något företräde eller överhöghet eller makt.

Forts. på nästa sida