XI. Om Guds eviga förutvetande och utkorelse (3/4)

Forts. från föreg. sida

45] Denna lära skänker oss också den sköna och härliga trösten, att varje kristen människas omvändelse, rättfärdighet och salighet legat Gud så varmt om hjärtat och att han så uppriktigt menat något därmed, att han "förrän världens grund var lagd", hållit rådslag därom och "i sitt beslut" bestämt, att han ville föra mig därtill och behålla mig däri. Likaså, att då vår salighet lätt genom svagheten och ondskan i vårt kött kunde glida ifrån oss eller genom djävulens och världens våld och list kunde ryckas och tagas ur våra händer, 46] han velat bevara den så tryggt och säkert, att han bestämt den i sitt eviga beslut, som icke kan ryggas eller upphävas, och lagt den i förvar i vår Frälsare Jesu Kristi allsmäktiga hand, varur ingen skall kunna rycka oss, Joh. 10. 47] Därför säger också Paulus i Rom. 8: Då vi äro kallade efter Guds rådslut, "vem skall då kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus"?

48] Denna lära skänker oss också i kors och anfäktelse den härliga trösten, att Gud i sitt eviga rådslut före all tid övervägt och beslutat, att han vill bistå oss i all nöd, förläna oss tålamod, skänka oss tröst, uppväcka hos oss hopp och giva allt en sådan utgång, att det kan lända oss till salighet. 49] Sammalunda framställer också Paulus i Rom. 8 på ett trösterikt sätt, att Gud i sitt rådslut före all tid bestämt, genom vilket kors och lidande han vill göra var och en av de utvalda till "sin Sons avbild" och att för var och en hans kors skall "tjäna honom till det bästa", emedan de äro "kallade efter hans rådslut". Härav drager Paulus den fasta och vissa slutsatsen, att "varken bedrövelse eller ångest", "varken död eller liv o.s.v. skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus".

50] Denna artikel giver oss också ett härligt vittnesbörd om att Guds kyrka skall varaktigt bestå mot alla "dödsrikets portar", och lär oss även, vilken Guds rätta kyrka är, så att vi icke skola taga anstöt av den falska kyrkans stora anseende. Rom. 9.

51] Från denna artikel kan man också hämta allvarliga förmaningar och varningar, såsom ordet i Luk. 7: de "föraktade Guds rådslut i fråga om dem själva"; Luk. 14: "Jag säger eder, att ingen av dem skall smaka min måltid." Likaså: "Många äro kallade, men få utvalda." Vidare: "Den som har öron till att höra, han höre" och: "Akten på huru I hören." Så kan läran om denna artikel användas på ett nyttigt, trösterikt och saliggörande sätt.

52] Men man måste med synnerlig omsorg skilja mellan det, som uttryckligen i Guds ord uppenbaras härom, och vad som icke är uppenbarat. Ty utöver det, som vi hittills talat om och som är uppenbarat i Kristus, finnes med avseende på denna hemlighet mucket, som Gud förtegat och fördolt samt förbehållit endast åt sin egen vishet och kunskap. Detta skola vi icke söka utforska eller beträffande det skola vi icke hänge oss åt egna tankar, slutsatser och grubbel, utan vi skola hålla oss till det uppenbarade ordet. En sådan erinring är på det högsta av nöden.

53] Ty vår nyfikenhet har mycket större lust att syssla med sådant än med det, som Gud har uppenbarat för oss i sitt ord, emedan vi icke kunna förklara det. Men vi ha icke heller någon befallning att göra det.

54] Sålunda föreligger icke något tvivel om att Gud före all tid alldeles avgjort och bestämt förutsätt och alltjämt vet, vilka av de kallade som skola tro och vilka som icke skola göra det. Likaså, vilka av de omvända som skola bliva beståndande och vilka som icke skola bli det, samt vilka som, sedan de fallit, åter skola omvända sig och vilka som skola förhärda sina hjärtan. Så känner och vet Gud tvivelsutan antalet av både de ena och de andra. 55] Men då Gud förbehållit sin vishet denna hemlighet och icke uppenbarat någonting därav för oss i sitt ord och än mindre bjudit oss att med våra tankar forska däri, utan istället allvarligen avhållit oss därifrån, Rom. 11, så böra vi icke beträffande detta hänge oss åt egna tankar, slutsatser och grubbel, utan hålla oss till hans uppenbarade ord, vartill han hänvisar oss.

56] Så känner också Gud utan tvivel och har för var och en bestämt tid och stund för hans kallelse och omvändelse. Men då han icke uppenbarat detta för oss, har han ålagt oss att vara uthålliga i Ordet och överlåta tid och stund åt Gud. Apg. 1.

57] På samma sätt ha vi att förhålla oss, när vi se, att Gud låter sitt ord komma till en plats, men icke till en annan, och tager det bort från en plats, men låter det förbliva på en annan. Likaså, när vi se den ene bli förhärdad, förblindad och prisgiven åt ett förvänt sinne, men den andre med lika stor skuld bli omvänd på nytt o.s.v. 58] Med avseende på dessa och dylika frågor utstakar Paulus för oss en viss gräns, dit vi få gå: vi böra nämligen hos den ena parten lära känna Guds dom. Ty det är välförtjänta syndastraff, när Gud straffar land och folk för föraktet av Ordet på det sättet, att han låter straffet gå ut över de efterkommande, såsom man ser av judarnas exempel. 59] Genom sådana straff, som drabba länder och enskilda, visar Gud för de sina hela sitt allvar, vad vi alla förtjänat och voro värda, då vi förhållit oss illa gent emot Guds ord och ofta djupt bedrövat den helige Ande. Hans avsikt är, att vi skola leva i gudsfruktan samt erkänna och prisa hans godhet, som han utan vår förtjänst och i strid mot vad vi förtjänat visat oss, i det att han låter sitt ord komma till oss och icke förhärdar och förkastar oss.

60] Då vår natur är fördärvad genom synden och värd Guds vrede och fördömelse, så är Gud icke skyldig att giva oss vare sig sitt ord, sin Ande eller sin nåd, och när han giver oss dem av nåd, stöta vi ofta ifrån oss dem och göra oss ovärdiga det eviga livet, Apg. 13. Och denna sin rättfärdiga, välförtjänta dom låter han oss se övergå vissa länder, folk och enskilda, på det att vi, när vi jämföra oss med dem och finna oss lika dem, må så mycket ivrigare lära känna och prisa Guds alldeles oförtjänta nåd mot "barmhärtighetens käril".

61] Ty dem, som bli straffade och mottaga sina "synders lön", sker ingen orätt. Men de andra, åt vilka Gud giver och hos vilka han bevarar sitt ord, varigenom de upplysas, omvändas, behållas och bevaras, förhärligar Gud sin rena nåd och oförtjänta barmhärtighet.

62] Då vi i denna artikel gå så långt, hålla vi oss på den rätta vägen, ty det står i Hos. 13: "Att du råkar i fördärv, Israel, det är din skuld, men att du har fått hjälp, det är endast min nåd."

63] Om vi åter i denna fråga vill stiga för högt och gå utanför denna gräns, så må vi med Paulus lägga fingret på munnen, tänka och säga: "Vem är du, människa, som vill gå till rätta med Gud?"

64] Ty att vi i denna artikel icke kunna eller böra utforska allt, betygar den store aposteln Paulus. Med stöd av Guds uppenbarade ord talar han väl mycket om denna artikel, men så snart han kommer så långt, att han skulle visa, vad Gud förbehållit sin fördolda visdom av denna hemlighet, tiger han och avbryter tankegången med följande ord: "O, vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud! Huru outgrundliga äro icke hans domar och huru outrannsakliga hans vägar! Ty vem har lärt känna Herrens sinne", nämligen utom och utöver vad han för oss uppenbarat i sitt ord.

65] Därför skall denna Guds eviga utkorelse betraktas i Kristus och icke utanför honom eller utan honom. Ty i Kristus äro vi utvalda, såsom den helige aposteln Paulus betygar, "förrän världens grund var lagd", liksom det också heter: "Han har älskat oss i den älskade." Men denna utkorelse uppenbaras från himmelen, då Fadern förkunnar och säger: "Denne är min älskade Son, i vilken jag har funnit behag; hören honom." Och Kristus säger: "Kommen till mig I alla, som ären betungade, och jag skall vederkvicka eder." Och om den helige Ande säger Kristus: "Han skall förhärliga mig och påminna eder om allt, som jag har sagt eder." 66] Sålunda visar hela den heliga Treenigheten Gud Fader, Son och helig Ande människorna till Kristus såsom den livets bok, i vilken de böra söka Faderns eviga utkorelse. Ty det har Fadern av evighet beslutat, att den som han vill göra salig, den gör han salig genom Kristus, såsom denne själv säger: "Ingen kommer till Fadern utom genom mig." Och en annan gång: "Jag är dörren. 67] Den som går in genom mig, han skall bliva frälst." Men Kristus, som "såsom Guds enfödde Son är i Faderns sköte", har för oss förkunnat Faderns vilja och sålunda även vår utkorelse till evigt liv, då han säger: "Gören bättring och tron evangelium", ty Guds rike är nära. Likaledes säger han: "Detta är dens vilja, som har sänt mig, att var och en som ser Sonen och tror på honom, han skall hava evigt liv." Och åter: "Så älskade Gud världen" o.s.v.

68] Fadern vill, att alla människor skall höra denna predikan och komma till Kristus, och dem stöter Kristus icke bort från sig, såsom det står skrivet: "Den som kommer till mig, honom kastar jag sannerligen icke ut."

69] Och på det att vi må komma till Kristus, verkar den helige Ande genom Ordets hörande sann tro, såsom aposteln betygar och säger: Alltså kommer tron av Guds ords hörande, när detta predikas rent och klart.

70] Därför bör den människa, som vill bliva salig, icke möda sig med tankar om Guds eviga rådslut, huruvida hon är utvald och bestämd till evigt liv, varmed den lede satan brukar anfäkta och plåga fromma hjärtan. Utan de böra höra Kristus, som är "livets bok" och Guds eviga utkorelse till evigt liv för alla Guds barn och som för alla människor utan åtskillnad betygar, att Gud vill, att alla människor, som äro tyngda under syndens börda, skola komma till honom för att bliva vederkvickta och saliga.

71] Enligt denna hans lära böra de lämna livet i synden, göra bättring, tro hans löfte och helt och hållet förlita sig på honom. Och då vi av egen kraft och av oss själva icke förmå detta, vill den helige Ande genom Ordet och sakramenten verka i oss denna bättring och tro. 72] Och på det att vi må fullborda detta och förbliva beståndande däri, böra vi anropa Gud om hans nåd, som han lovat oss i det heliga dopet, och icke tvivla, att han enligt sitt löfte giver oss densamma, såsom han i Luk. 11 utlovat: "Om bland eder en son beder sin fader om ett bröd, giver han honom då en sten? Eller om han beder om ett ägg, giver han honom då en skorpion? Om nu I, som ären onda, förstån att giva edra barn goda gåvor, huru mycket mera skall då icke Fadern i himmelen giva den helige Ande åt dem, som bedja honom."

73] Och då den helige Ande bor i de utvalda, som kommit till tro, såsom i sitt tempel och icke är overksam, utan driver Guds barn till lydnad för Guds bud, så böra de troende på samma sätt icke vara overksamma och än mindre motstå Guds Andes drivande, utan öva sig i alla kristna dygder, i all gudsfruktan, ödmjukhet, måttlighet, tålamod och broderskärlek och lägga sig all vinn om att "göra sin kallelse och utkorelse fast" och så bliva allt vissare om denna, ju mera de hos sig själva känna Andens kraft och starkhet. 74] Ty Guds Ande vittnar med de utvalda, att de "äro Guds barn", Rom 8. Och även om de stundom kommit i så svår anfäktelse, att de mena sig icke längre förnimma kraften av Guds Ande och därför säga med David i Psalt. 31: "Jag sade i min ångest: jag är bortdriven från dina ögon", så skola de se bort ifrån vad de finna hos sig själva och åter med David säga, såsom det kort därpå heter: "Likväl hörde du mina böners ljud, när jag ropade till dig."

75] Och emedan vår utkorelse till evigt liv icke grundar sig på vår fromhet eller dygd, utan endast på Kristi förtjänst och hans Faders nådiga vilja, som denne aldrig kan förneka, emedan han till vilja och väsen är oföränderlig, så låter han, när hans barn avvika från lydnadens väg och falla, genom Ordet åter kalla dem till bättring, och den helige Ande vill genom samma Ord hos dem verka omvändelse. När de så i sann bättring och rätt tro omvända sig till honom, vill han alltjämt visa det gamla fadershjärtat mot alla dem, som i fruktan nalkas hans ord och åter av hjärtat omvända sig till honom. Ty så står det skrivet i Jer. 3: "Om en man skiljer sig från sin hustru och hon drager bort från honom och blir en annan mans hustru, får han då åter taga henne till sig? Bleve då icke det landet förorenat? Du har så bedrivit hor med många älskare. Dock, kom åter till mig, säger Herren."

Forts. på nästa sida