XI. Om Guds eviga förutvetande och utkorelse (2/4)

Forts. från föreg. sida

25] Då ju endast de utkorade bli saliga, "vilkas namn äro skrivna i livets bok", hör till den närmare förklaringen och det nyttiga bruket av läran om Guds förutbestämmelse till salighet svar på denna fråga: Huru skall man kunna veta och varav och varigenom skall man kunna igenkänna, vilka de utkorade äro, som kunna och böra hämta tröst av denna lära?

26] Men beträffande denna fråga skola vi icke döma efter vårt förnuft eller efter lagen eller något utvärtes sken. Ej heller skola vi drista oss att forska i den gudomliga utkorelsens förborgade och dolda djup, utan vi skola giva akt på Guds uppenbarade vilja. Ty han har för oss uppenbarat och "kungjort sin viljas hemlighet" och framställt den genom Kristus, så att den skulle predikas, Ef. 1 och 2 Tim. 1.

27] Detta uppenbaras även för oss så, som Paulus säger i Rom. 8: Dem, som Gud förut känt, utvalt och bestämt, har han och kallat. Nu kallar Gud icke utan medel, utan genom Ordet, såsom han ju också har befallt att predika bättring och syndernas förlåtelse. Detsamma betygar den helige Paulus, då han skriver: "Å Kristi vägnar äro vi sändebud; det är Gud, som förmanar genom oss: låten försona eder med Gud", 2 Kor. 5. Och gästerna, som konungen vill hava till sin sons bröllop, låter han kalla genom sina utsända tjänare, Matt. 22, och somliga kallar han vid första, några vid andra, tredje, sjätte, nionde, ja, till och med vid elfte timmen, Matt. 20.

28] Om vi därför till gagn för vår salighetssak skola betrakta läran om vår eviga utkorelse, måste vi ständigt hålla hårt och fast därvid, att botpredikan såväl som evangeliets löfte är universalis, d.v.s. gäller alla människor, Luk. 24. Därför har Kristus befallt, att "bättring till syndernas förlåtelse skulle i hans namn predikas bland alla folk". Ty Gud har "älskat världen" och givit åt den sin Son, Joh. 3. Kristus har burit världens synd, Joh. 1. Han har givit sitt kött, "för att världen skall leva", Joh. 6. Hans blod är "försoningen för hela världens synd", 1 Joh. 1. Kristus säger: "Kommen till mig, I alla som ären betungade, och jag skall vederkvicka eder", Matt. 11. "Gud har inneslutit alla under otro, på det att han skulle förbarma sig över alla", Rom. 11. "Herren vill icke, att någon skall förgås, utan att alla skola vända sig till bättring", 2 Petr. 3. "Han är på en gång herre över alla, rik för alla, som åkalla honom", Rom. 10. Rättfärdigheten "kommer genom tron på Kristus till alla och över alla dem, som tro", Rom. 3. "Detta är Faderns vilja", att alla som tro på Kristus skola hava evigt liv, Joh. 6. Det är också Kristi befallning, att evangeliets löfte skall utan åtskillnad tillbjudas alla, för vilka bättring predikas, Luk. 24 och Mark. 16.

29] Och denna Guds kallelse, som sker genom Ordets predikan, skola vi icke anse såsom något spegelfäkteri, utan veta, att Gud härigenom uppenbarar sin vilja och vill genom Ordet verka i dem, som han kallar på detta sätt, så att de upplysas, omvändas och bliva saliga.

Ty Ordet, varigenom vi kallas, är ett Andens ämbete, "som giver Anden" eller varigenom Anden gives, 2 Kor. 3. Det är och "en Guds kraft" till frälsning, Rom. 1. Och då den helige Ande genom Ordet vill vara verksam samt giva styrka, kraft och förmåga, så är det Guds vilja, att vi skola mottaga Ordet, tro det och efterfölja det.

30] Därför beskrivas de utkorade i Joh. 10 så: "Mina får lyssna till min röst, och jag känner dem, och de följa mig, och jag giver dem evigt liv." Och i Ef. 1: De, som "enligt beslutet" blivit förut bestämda till "arvslott", de höra evangeliet, tro på Kristus, bedja och tacka, bliva helgade i kärleken, hava hopp, ståndaktighet och tröst under korset, Rom. 8, och även om allt detta är mycket svagt hos dem, så hungra och törsta de dock efter rättfärdigheten, Matt. 5.

31] Så vittnar Guds Ande med de utkorade, att de äro Guds barn, och då de "icke veta vad de rätteligen böra bedja om", träder han förebedjande emellan "med outsägliga suckar", Rom. 8.

32] Vidare betygar den heliga Skrift, att Gud, som kallat oss, är så trofast, att då han "i oss begynt ett gott verk", han också vill fullborda och uppehålla det intill änden, om vi icke själva vända oss bort från honom, utan "intill änden hålla fast vid det som hos oss blivit påbegynt", vartill han ju har utlovat sin nåd, 1 Kor. 1; Fil. 1; 2 Petr. 3 och Hebr. 3.

33] Om denna Guds uppenbarade vilja skola vi bekymra oss, den skola vi efterkomma och med den skola vi flitigt umgås, då den helige Ande genom Ordet, varigenom han kallar oss, giver oss nåd, kraft och förmåga därtill. Men i Guds utkorelses dolda djup skola vi icke forska, såsom det heter i Luk. 13, då någon frågar: "Herre, menar du, att endast få bliva frälsta?" och Kristus svarar: "Kämpen för att komma in genom den trånga porten." Så skriver också Luther: "Följ du gången i Romarbrevet. Bekymra dig först om Kristus och hans evangelium, så att du lär känna din synd och hans nåd. Kämpa sedan mot synden, såsom Paulus från det första till det åttonde kapitlet. Och när du därefter i det åttonde kapitlet kommer i anfäktelse under kors och lidande, så komma de nionde, tionde och elfte kapitlen att lära dig, huru trösterik utkorelsen är" o.s.v.

34] Men ordet: "många äro kallade, men få utvalda", har icke den innebörden, att Guds kallelse, som sker genom Ordet, skulle betyda, att Gud sade: I yttre avseende genom Ordet kallar jag till mitt rike väl eder alla, vilka nås av mitt ord, men i mitt hjärta menar jag icke detta med avseende på eder alla, utan blott med avseende på några få. Ty det är min vilja, att största delen av dem, som jag kallar genom mitt ord, icke skola upplysas eller omvändas, utan bliva ständigt fördömda, ehuru jag genom Ordet i kallelsen förklarar min mening vara en annan. 35] Hoc enim esset Deo contradictorias voluntates affingere, d.v.s. en sådan lära skulle innebära, att Gud, som dock är den eviga sanningen, skulle stå i motsägelse mot sig själv, ehuru Gud dock hos människan enligt Psalt. 5 och 12 bestraffar den synden att säga ett, men i sitt hjärta tänka och mena ett annat. 36] Men därigenom blir den nödvändiga och trösterika grunden alldeles osäker och upphävd, denna grund, som dock dagligen påminner och manar oss, att endast ur Guds ord, varigenom han handlar med oss och kallar oss, hämta insikt och kunskap om hurudan hans vilja mot oss är och vad Ordet tillsäger och lovar oss, så att vi med visshet tro det och icke tvivla därpå.

37] Därför har Kristus icke blott i allmänhet framställt evangeliets löftesord, utan han har särskilt för varje enskild troende bekräftat det med sakramenten, som han vidhäftat löftet såsom ett sigill.

38] Fördenskull behålla vi också, såsom den Augsburgska bekännelsens elfte artikel lär, den ensklida avlösningen och lära, att det är Guds befallning, att vi skola "sätta tro till denna avlösning och vara förvissade om att, när vi höra avlösningens ord, vi äro lika sant försonade med Gud, som om vi hörde en röst från himmelen", såsom Apologien utreder denna artikel. Men denna tröst skulle helt och hållet berövas oss, om vi icke av den kallelse, som sker genom Ordet och sakramenten, kunde utläsa Guds vilja gent emot oss.

39] Därjämte skulle även den trosgrunden upphävas och berövas oss, att den helige Ande i det predikade, hörda och betraktade Ordet vill vara säkert närvarande samt därigenom bevisa sin kraft och verkan. Vad härom framhållits har sålunda icke alls den innebörden, att de skulle vara utvalda, vilka förakta, stöta ifrån sig, smäda och förfölja Guds ord, Matt. 22 och Apg. 15, eller när de höra det, förhärda sina hjärtan, Hebr. 4, eller stå den helige Ande emot, Apg. 7, eller utan att göra bättring framhärda i synd, Luk. 14, eller icke verkligen tro på Kristus, Mark. 16, eller blott hava ett yttre kristet sken, Matt. 7 och 22, eller utanför Kristus söka andra vägar till rättfärdigheten och saligheten, Rom. 9. 40] Det är i stället så, att såsom Gud i sitt rådslut bestämt, att den helige Ande skall genom Ordet kalla, upplysa och omvända de utkorade samt rättfärdig- och saliggöra dem, som i rätt tro mottaga Kristus, han också i sitt rådslut bestämt att förhärda, förkasta och fördöma dem, som kallats genom Ordet, men stöta det ifrån sig och ståndaktigt motstå den helige Ande, som vill verka i dem genom Ordet. På detta sätt äro "många kallade, men få utvalda".

41] Ty blott få taga Ordet till sig och följa det, medan den stora hopen föraktar det och icke vill komma till bröllopet.

Grunden till detta förakt av Ordet är icke Guds förutvetande utan människans förvända vilja, som stöter ifrån sig och förvanskar det den helige Andes medel och verktyg, som Gud tillbjuder henne genom Ordet, och motstår den helige Ande, som vill verka i henne genom Ordet, såsom Kristus säger: "Huru ofta har jag icke velat församla dig, men du har icke velat", Matt. 23.

42] Sålunda taga många "emot Ordet med glädje", men sedan "avfalla de", Luk. 8. Orsaken härtill är icke den, att gud icke skulle vilja skänka ståndaktighetens gåva åt dem, i vilka han "begynt ett gott verk", ty detta strider mot Pauli ord i Fil. 1. Utan orsaken är den, att de i övermod vända sig bort från Guds heliga bud, bedröva och såra den helige Ande, åter beblanda sig med världens orenhet och pryda sina hjärtan till en boning åt djävulen. Så blir för dem det sista värre än det första. 2 Petr. 2; Luk. 11; Hebr. 10.

43] Så långt är utkorelsens hemlighet uppenbarad i Guds ord. Om vi förbliva därvid och hålla oss därtill, är denna lära oss nyttig, hälsosam och trösterik. Ty den bekräftar på ett mäktigt sätt artikeln, att vi utan alla våra egna gärningar och förtjänster av idel nåd för Kristi skull bliva rättfärdiga och saliga. Ty före all tid, innan vi voro till, ja, "förrän världens grund var lagd", då vi icke kunnat göra något gott, hava vi "enligt Guds beslut" av nåd i Kristus utvalts till salighet, Rom. 9 och 2 Tim. 1. 44] Därigenom tillintetgöras alla falska meningar och villfarelser om vår naturliga viljas förmåga, enär Gud i sitt eviga rådslut före all tid övervägt och bestämt, att han själv vill med den helige Andes kraft genom Ordet hos oss skapa och verka det, som hör till vår omvändelse.

Forts. på nästa sida